Jag vill minnas mina politiska år, de första fem. Att de kretsade kring breda frågor, breda rörelser med många svar, som vägrade det enskilda. ”Vi vägrar politisk specialisering”, sa vi. Arbetsrätt och migration, kvinnofrågan och vården, är så starkt länkande, måste hanteras ihop.
Flera sociala rörelser har under de senaste åren uppstått och dött. De kretsar kring en eller två frågor, som protesterna mot Irakkriget eller ”Sverigedemokraterna ur riksdagen”. Men hur stor kontinuitet finns det och hur stora är mobiliseringarna? När det kommer till taktik är det inte sällan konkurrens mellan rörelserna i stället för samarbete som råder. Vad hände med det koordinerade, det storslagna, det envisa?
Är massrörelsens tid förbi?
Det talas om de aktivas utbrändhet, och om befolkningens passivitet. Inskränkta taktiker i form av partiledare tror sig se en rasistisk folkvilja och talar om behovet av andrum och ”hotet” mot det öppna samhället. Gör vi nog, tillsammans, för att mota utvecklingen, få makten att anpassa om sig då? Kan vi analysera situationen gemensamt och agera därefter?

Det handlar inte om brist på mod. Det finns där. I det stora och lilla. När Nordisk ungdom motas bort av demonstranterna själva i Pridetåget. När hemmen öppnas för de flera tusen nyanlända människor som snart förlorar sitt boende. När vi attackeras, faller och landar hos varandra blir det oundgängliga klistret mellan oss något fantastiskt. När vi går framåt och bygger det nya ser vi varandras förmågor. Det är när vi är där för varandra, vi hittar oss själva åter.
Det är enkelt att skjuta undan vetskapen om det hemska, förpassa den till glömskans sfär. Vi flyr in i de vardagliga ritualerna, vår närmsta krets, träningen eller musiken som pumpar i mörka rum. Där är strävan för en stund över. Nattens dans har funnit sitt, ett hav av sällskap ömt bredvid.

Men jag vet att även den flykten kan tas till vara och ledas tillbaka till saken. Dansen har samlat in till de fråntagnas rörelsefrihet och levebröd, genom Electro illegal, i många år nu.
Utan samarbeten, utan varandra, ingen insats. Jag tänker på min mamma, som med sina grannar sydde ihop tusentals sjukhuskläder under Iran-Irakkriget på 80-talet. Jag vill minnas allt hon gjorde med andra. Att hon också är del i det vi kallar oss, i den framtid vi kallar vår.
Ni är många, taxichaufförer och sjukskrivna, snickare och utbrända, så många samtal vi delat och sen skiljts åt. Och jag vill hitta er igen. Jag vill någon gång minnas att vi kom ur sorgen, orkeslösheten och framtidsskräckens grop, att vi drog oss upp ur den genom den gemensamma handlingen, det delade görandet. Vår kraft att samverka, driver mig att bevara oss.