Det sägs ibland att kommunpolitik ofta handlar mer om personkemi än ideologi. Att det påståendet stämmer – och kan leda till giftiga konsekvenser – visar de chockerande avslöjanden som Göteborgs-Posten häromdagen gjorde kring kommunpolitiken i Alingsås.
I en privat chattgrupp kallad ”Gingänget” har de båda kommunalråden från S och M tillsammans med Vänsterpartiets dåvarande gruppledare ägnat sig åt hån, våldsfantasier och sexism. De har slutit hemliga politiska uppgörelser, hånat andra politiker som ”röstboskap” och uttalade sig kränkande om kommunens tjänstemän.
Trions gemensamma fiende är Vänsterpartiets fullmäktigeledamot Marcus Wallin – numera ordförande för partiföreningen – som aktivt utmanat samförståndsandan i kommunen. I chatten diskuteras hur Wallins politiska karriär ska saboteras för att bana väg för ett minoritetsstyre med S och M med stöd av Vänsterpartiet.
Genom att dela pinsamma uppgifter som sig själva skapar de tre konspiratörerna en ”terrorbalans”, som ska hindra att någon läcker innehållet i chatten till medierna.
Skandalen i Alingsås har tillräckligt med snaskiga detaljer för spaltkilometer av sensationsjournalistik. Men bortom unken kvinnosyn, dickpics från rådhuset och hån av politikerkollegors kroppar blottar den också en allvarlig sjuka i den kommunala demokratin.
När Moderaternas kommunalråd Daniel Filipsson i chatten beskriver politik som teater och skryter med att han i praktiken inte bart styrt Moderaterna utan även samarbetspartierna i Kd och L i tio år så är det en cynisk men förmodligen sanningsenlig bild av den maktposition många kommunalråd de facto har idag. Den råa tonen i chatten förklarar han när han konfronteras av GP med att rollen som gruppledare i ett parti är utsatt och att man ofta har mer kontakt med andra gruppledare än sina partikamrater – vilket så klart är extra sant för de högavlönade heltidspolitiker som umgås dagligen i kommunhuset.
Men bortom unken kvinnosyn, dickpics från rådhuset och hån av politikerkollegors kroppar blottar den också en allvarlig sjuka i den kommunala demokratin.
En bidragande orsak är partiernas allmänna försvagning, där gräsrötter och medlemsdemokrati väger allt lättare i förhållande till heltidspolitiker. Men det handlar också om att den kommunala demokratins funktion länge vilat på praxis snarare än formella regelverk, vilket bland annat SNS Demokratiråd lyft fram i en läsvärd rapport från 2022.
Till skillnad från rikspolitiken där det är tydligt vem som regerar utgår kommunallagen fortfarande från en föråldrad princip om kollektivt ansvar. Rollen som ”oppositionsråd” och andra former av garanterad representation för oppositionen i presidier och utskott regleras inte i någon lagtext, utan av normer som växt fram under årtionden präglade av blockpolitik och maktbalans. En balans som snabbt sätts ur spel när de största partierna agerar i samförstånd, vilket sker i allt fler svenska kommuner i dag.
Alingsås ger prov på hur märkligt det kan bli. Socialdemokraterna är formellt i opposition och innehar en av de två kommunalrådsposterna, samtidigt som de slutit en politisk uppgörelse med det moderatledda minoritetsstyret om politikens innehåll. En kartellbildning som effektivt utesluter den egentliga oppositionen från verklig insyn.
I Gnesta finns sedan 2018 en liknande modell där S och M styr i minoritet med stöd av Centerpartiet som innehar oppositionsrådsposten. När Centerpartiets Håkan Ekstrand valdes till oppositionsråd bröt flera ledamöter från Moderaterna mot praxis att lägga ner sina röster, för att i stället stödja ”sin” kandidat till ”ledare för oppositionen”. Ett agerande som kritiserades både av andra partier i kommunen och Gissur Ó Erlingsson, professor i statsvetenskap och en av författarna till Demokratirådets rapport från 2022.
Förutom att partier som faktiskt befinner sig i opposition stängs ute från insyn leder den utsuddade gränsen mellan styre och opposition till att ansvarsutkrävande försvåras. Ytterst är risken att förtroendet för demokratin urholkas ytterligare – eftersom det ändå inte tycks spela någon roll vem väljarna röstar på.
Det är lätt att se att detta kan leda till en negativ spiral där allt färre engagerar sig i politiken, och där devisen att personkemi är viktigare än ideologi legitimerar hemliga uppgörelser, smutsigt maktspel och mobbing – i syfte att bevara den speciella kemi som bara kan uppstå i en hemlig chattgrupp eller under sena kvällar i rådhusets korridorer.
