En ny skandinavisk mc-grupp hamnade i hetluften efter en uppmärksammad inbjudan till Jimmie Åkessons bröllop. Flamman ger sig ut i Comanches haschdoftande spår – från champagnemingel med vice statsministern till den danska landsbygdens inrökta bodegor.

Marieholms Restaurang är en plåtlåda med pizza, öl och Jack Vegas, vars innertak ramas in av led-slingor som lyser varmt i olika färger. Jag tar en flaska Karlovačko och en capricciosa men hoppar de enarmade banditerna. Jag är här för att undersöka hur denna skånska avkrok har blivit skådeplatsen för det märkliga giftermålet mellan svenska nationalister och danska mc-knuttar.

På 1900-talet var Marieholm ett stolt litet knegarsamhälle. Våren 2002 stängdes dock den lokala Yllefabriken och i riksdagsvalet ett halvår senare gick de ungefär 1 500 invånarna man ur huse för att rösta på Socialdemokraterna. Antagligen för sista gången. Under åren som följde växte Sverigedemokraterna lavinartat och är numera överlägset störst i valkretsen.

Runt 2017 började det vackra gamla fabriksområdet användas av ett par verkstäder, ett bageri och några loppmarknader, men sedan dök brandskyddsinspektionen upp och fick en panikattack. All verksamhet stoppades, förutom i panncentralen som inte blev inspekterad. Just där hade den Bandidoskopplade mc-klubben Southern Bikers Eslöv sin klubblokal sedan flera år.

I dag är klubben upplöst och ett antal kafé- och loppisverksamheter har flyttat in. Eslövs kommun vill nu förvandla fabriken till en oas för lanthipsters.

Knuttarna verkar dock fortfarande ha ett gott öga till området. I november 2023 höll det danska kriminella mc-gänget Comanches fest i panncentralen. Enligt uppgifter till HD/Sydsvenskan var den ett ”patch party” vilket innebär att klubben startar en ny avdelning som får bära klubbens märken.

Kanske krävs det mer än återbruk och kombucha för att driva bort dem? Om ett tag ska jag traska ned till panncentralen för att se med egna ögon. Men först vill jag veta hur stor risk jag tar, så jag lyfter näsan ur min capricciosa och ringer upp Peer Rexen som är utvecklingschef i danska Esbjerg kommun.

Uppslutning. Medlemmar i gruppen Loyal To Familia samlades 2017 utanför tingsrätten i Köpenhamn i samband med domen mot gängledaren Shuaib Khan. Foto: NTB Danmark STF/Ritzau Scanpix.

– I Danmark har vi en lag som säger att vi har rätt att stänga ned lokaler där det försiggår otrygghetsskapande aktiviteter. Vi kunde dokumentera att Comanches MC bedrev vaktverksamhet och hade monterat upp övervakningskameror. Det kördes fort där mitt i natten och bilar parkerades på grannarnas uppfarter.

Esbjerg ligger så långt västerut det går att ta sig i Danmark, vilket gör Peer Rexens danska betydligt mer begriplig än den som talas i Köpenhamn. Jag undgår därmed förnedringen att slå över till engelska.
Sommaren 2023 klev en handfull medlemmar från Comanches West End in på ett vattenpipskafé i centrala Esbjerg och överföll en 35-årig man från Århus. Knuttarna krossade en flaska Tuborg Classic i hans huvud och stack honom i låret med en kniv. Under tumultet kastade de också en metallplåt och en flaska handsprit på honom.

Offret pekade inte ut någon angripare men med hjälp av en övervakningsfilm dömdes fyra Comanchesmän till fängelse.

– Att vi lyckades stänga deras klubbhus hade ingen koppling till överfallet på Shisha Lounge. Vi måste kunna visa att de skapar otrygghet i området där lokalen ligger. Det krävde ett långt samarbete med både polisen och grannarna, säger Peer Rexens.

Hur ser du på Comanches?

– Jag har ingen särskild åsikt om dem. Än så länge är det en laglig förening och därför måste vi vara uppmärksamma på deras rättigheter.

Du låter svensk. Att man ska vara uppmärksam på kriminellas rättigheter…

– Det är inte svenskt, det är demokrati! Banditer har ju rättigheter. Vi var beredda att gå in tidigare men vi samtalade med justitiedepartementet som var noga med detta om deras rättigheter. Men alltså, det är klart att de är banditer.

När det blivit dags att promenera bort till panncentralen är det kväll i Marieholm. Efter att ha hört om krogbråket Esbjerg känns det inte supertryggt att snoka efter Comanches nystartade East End-avdelning.

Dessutom gjorde Eslövs kommun en fladdermusinventering i samband med kommande detaljplan som visade på hög aktivitet i närheten av fabriksområdet. Tre olika arter. Jag stärker mig med en flaska Carlsberg och blickar ut över den mörknande gatan.

Partner vi lawa
Ingen lyddæmper, vi brager
Ingen ambulance, vi begraver
Fuck deres farver

Vi sitter tre svenskar i en bil över Öresundsbron och är på väg att göra en rundvandring i det danska mc-våldets spår. Först ut är byn Osted sydost om Roskilde. Strax efter bron susar Köpenhamn förbi kvickt men de såsiga vägarna i hjärtat av Själland ger oss extra tid att lyssna på Comanchesrapparen A’typisk.

Hans bästa låt heter ”LAWA” och blandar humor (”Fuck politi / Fuck Anna Pihl”) med skryt om det egna gängets våldsförmåga. För bara några månader sedan gjorde A’typisk besök i Sverige, närmare bestämt Lidköping, för att hedra en död medlem. På en gruppbild syns han några rader framför Robert Hedarv – den skånska Comanchesledaren som var hedersgäst på Jimmie Åkessons bröllop i september.

København motherfuck
Ingen af dem har ikke navne som os
Farver som os
Vil du brag eller slås?

Innehållet i låten skär sig mot omgivningarnas åkrar, kyrkor och bondgårdar.

– Det är sjukt raka vägar här, säger föraren.

– Det känns som Anderslöv, svarar sällskapet i baksätet.

Med drygt 2 000 invånare är Osted ungefär lika stort som Anderslöv i Trelleborgs kommun. En söndag i byn är sömnig men ändå klart levande. Ett oväntat inslag vid Landsväg 14 är familjen Svendsens solblekta ostmejeri. Ingen tapasdöd hotar denna glesbygd.

I Danmark har vi en lag som säger att vi har rätt att stänga ned lokaler där det försiggår otrygghetsskapande aktiviteter.

Veckan innan Jimmie Åkessons knuttebröllop blir en 44-årig man intvingad i en bil på huvudgatan i Osted. Förövarna sätter på mannen en huva och hotar honom med kniv och pistol. Han körs runt och får stryk på olika adresser på den själländska landsbygden, men lyckas fly efter tolv timmars misshandelsturné. Lagom till Åkessons vigsel sitter tre Comanchesmän häktade. Enligt den danska kvällstidningen Ekstra Bladet är en av männen provmedlem och de två andra fullvärdiga medlemmar.

Från ett frodigt buskage vid huvudgatans övergångsställe ser jag ett äldre par med en hund. Mannen har en brun halvzippad friluftströja och håller i hundkopplet. Kvinnan har en mörkblå jacka i kviltmönster och håller i bajspåsen.

Jag frågar om händelsen men den själländska danskan är tät. Dessutom skedde det en mer uppmärksammad kidnappning av en ung kvinna i Osted för ett par år sedan.

– Kidnappningen? Ja, det var förfärligt.

Jag tänker på en som skedde nyligen. Motorcykelgänget Comanches var inblandade. Känner du till dem?

– Jag känner ingen från Comanches! Det hände i alla fall i ett rött hus där uppe vid bensinmacken.

Kanske hade hundgubben koll. Kanske sker kidnappningar i Osted alltid uppe vid bensinmacken. Ett stenkast därifrån hittar vi i alla fall buskaget och cykelbanan där ett par danska polispatruller stod en måndagkväll i september och letade spår efter den försvunna 44-åringen.

Det är en intetsägande plats. På ena sidan vägen står trista radhus i grisrosa tegel och på andra sidan en skogsdunge som skyddar oss från vinden som börjat piska in över åkrarna. Till skillnad från Anderslöv har Osted inget anrikt gästgiveri och tapashaket öppnar först på tisdag. Vi hoppar in i bilen och kör till Köpenhamn.

2024 skakas Danmark av skjutningar där svenska barntorpeder rekryterats över internet för morduppdrag på andra sidan sundet, på beställning av den svenska gängbossen Jordgubben.

Enligt uppgifter till Flamman rör det sig om separata tvister där olika partier med droger som tillhört Jordgubben har stulits och hamnat i händerna på Comanches respektive gatugänget Loyal To Familia.

Vi parkerar på en sidogata till trånga Griffenfeldsgade, som löper längs en torgliknande park.

I ett hörn ligger en trendig ramenrestaurang bredvid den ekokooperativa grönsaksbutiken Spidsroden.

Parken, som är tapetserad med klibbor och Gazaaffischer, hör till Stengade Folkets Hus – ett legendariskt tillhåll för Köpenhamns bråkiga aktivistvänster. Det kan förklara varför en kille med jacka från italienska lyxmärket Stone Island dricker en flaska slemmigt hälsote på hippiebutikens uteservering.

Enprocentsmålet. Enligt en vanlig mc-devis är 99 av 100 laglydiga. Foto: Josef Nedstam.

Natten till den 11 september greps en svensk 18-åring här på gatan. En snaggad kille i grå hoodie, Parajumpers-jacka och med skarpladdad pistol. Dansk polis tror att han skickats av Jordgubben för att mörda någon ur Loyal To Familia. Bara ett kvarter bort ligger Blågårds Plads, som sedan länge betraktas som djupaste LTF-territorium.

Precis hur den 18-årige svensken åkte fast är oklart. I många fall där yngre killar rekryterats för mord har uppdragen gått snett eftersom gossarna befunnit sig långt hemifrån och helt enkelt inte hittat. De har valt taffliga flyktvägar eller irrat runt i väntan på en måltavla tills de gripits.

Den 15 september griper dansk polis en 20-årig kvinna och en 25-årig man, båda med anknytning till dådet. De två danskarna ska ha försett den svenska artonåringen med en elcykel och en pistol av typen Springfield XD. Tillverkaren presenterar vapnet som perfekt för nybörjaren som vill bära sin pistol dold för omgivningen.

Enligt danska medier är mannen medlem i AK81. Namnet står för Alltid Klar Hells Angels och organisationen har använts dels som en rekryteringspool och dels för att göra smutsjobbet åt HA i Danmark.

I Sverige finns motsvarande stödgrupper till HA. En heter Bare Knuckle 81 Support Stockholm och arrangerar boxningsgalor. Två galor kopplade till gruppen har besökts av Sverigedemokraternas riksdagsledamot Tobias Andersson, som suttit exklusivt bordsplacerad vid ringen.

AK81-medlemmen sägs ha agerat i samråd med Jordgubben som anklagar LTF för att antingen ha stulit 700 kilo hasch från Jordgubbens danska nätverk eller för att ha köpt haschet efter stölden.

På en gruppbild syns han några rader framför Robert Hedarv – den skånska Comanchesledaren som var hedersgäst på Jimmie Åkessons bröllop i september.

En dansk kriminaljournalist som inte vill bli citerad med namn säger till Flamman att konflikten mellan Comanches och Jordgubben ska handla om ett parti kokain. Kokainbråket pågick under våren och sommaren 2024. Jordgubbens attacker på Comanches inleddes i april när en handfull svenska tonåringar hyrdes in för morduppdrag och fortsatte i juli genom Jordgubbens fasta nätverk i nordvästra Köpenhamn.

Jordgubbens danska nätverk antog namnet Unknown Team (UT) och till en början var det mycket riktigt oklart vilka som låg bakom attackerna. Detta ledde till ökad uppmärksamhet. UT lade ut videoklipp från sina attacker där de skjuter mot en bostad de påstår är kopplad till Comanches med hånfulla och konfrontativa bildtexter.

Comanches blir pressade. För att ta sig ur kokainbråket ska de ha betalat nära två miljoner svenska kronor till Jordgubben. De har nyligen bytt namn och ändrat i sin struktur. Något som lär hänga ihop med ledaren Nadim Khans personliga ambitioner men framför allt sägs bottna i en oro om att danska myndigheter ska klassa organisationen som olaglig.

Vi åker vidare till Værebroparken där allt började för Comanches. I bostadsområdet står ett stadsdelscentrum och 1 400 allmännyttiga lägenheter hopträngda på nio hus i hörnet mellan en motorväg och en ringled en mil utanför centrala Köpenhamn.

Værebroparken påminner om Blågårds Plads i det att det utgör ett gynnsamt läge för en lokal kraft som vill ha koll på vilka som rör sig in och ut genom området. Man kör in via Værebrovej eller inte alls, och ingen har ”vägarna förbi” Vaerebro Center.

På tidigt 00-tal uppstår en miljö i Værebroparken som blir en samlingspunkt för killar på glid, även sådana från det större och mer blandat bebyggda området Bagsværd på andra sidan motorvägen. I den miljön regerar bröderna Khan. Storebror Wasim är konfrontativ och brutal, och bakom sig har han mellanbrodern Nadim som hantlangare och strateg.

Den yngsta av bröderna heter Kaleem Khan. Han och ett par andra blir påkomna med att slå sönder rutor på en spelhall på andra sidan motorvägen. Ett par dagar senare får spelhallens ägares storebror, ”Mekaninern”, syn på en av grabbarna. Mekanikern säger till killen att det inte är okej att slå sönder rutor och de ska få se vad som händer om det upprepas.

Hemmaplan. Comanches uppstod i området Værebro, en mil utanför centrala Köpenhamn. Foto: Josef Nedstam.

Kort därefter bränner någon ned spelhallen och slår sönder Mekanikerns bilverkstäder. Mellanbrodern Nadim Khan ringer sedan upp Mekanikern och säger att det var ett misstag att hota hans lillebror och förklarar öppet krig.

Vid det här laget har killarna bildat ett gatugäng under namnet Værebros Hårde Kerne (VHK). De intar stadsdelscentrumets pub och använder den som bas i sin haschförsäljning. De försöker mörda en kille som fått nedsatt straff efter att ha samarbetat med polisen. Den äldsta brodern Wasim Khan döms till utvisning för ett annat mordförsök och tar ett kliv tillbaka. Mellanbrodern Nadim Khan tar över.

Relationen mellan VHK och lokalinvånarna återges på olika sätt i danska medier. Ekstra Bladet beskriver hur stadsdelscentrumet på denna tidpunkt kontrolleras av VHK och att lokalinvånarna i Værebroparken knappt vågade gå dit. Danmarks Radio berättar hur ledarna i VHK hade en viss ordningsskapande funktion och var noga med att behandla äldre respektfullt. Sanningen ligger nog någonstans mittemellan.

I dag är Værebro Center en kal men trivsam plats, med tvättstuga, bibliotek och mataffär. Barnfamiljer pendlar genom oändliga kakelkorridorer. En dörr leder oss ned till ett garageplan som luktar hasch och motorolja. Ett klurigt kringlande ställe som måste vara drömmen för ett tonårsgäng.

När Hells Angels låg i krig med gatugängen i LTF vid Blågårds Plads runt 2009 förhöll sig VHK neutrala. Det gjorde att gatugängen vände sig mot VHK när konflikten med knuttarna ebbat ut. Ett tag låg VHK i förhandlingar om att tas upp i Hells Angels men valde bort detta, bland annat eftersom Hells Angels inte tillåter svarta medlemmar.

I stället fick Nadim Khan upp VHK i det holländska MC-gänget Satudarah. Andra danska gatugäng hade tidigare försökt bli upptagna i europeiska mc-gäng, men det skakade ändå om den danska kriminella mc-scenen där bara Hells Angels och Bandidos erkändes som tillåtna.

Nadim Khan och hans danska Satudarah-avdelning gick ett par hårda rundor med Hells Angels innan de lyckades komma ur konflikten som en tung spelare. I dag leder han ett globalt kriminellt nätverk och beskrivs som en mytomspunnen karaktär som inte gör medieframträdanden eller syns på bild. Nadim Khan gillar inte uppmärksamhet, bråkar inte i onödan och sägs arbeta enligt devisen ”den som lever stilla lever gott”.

När vi kliver in på puben Værebro Pizza Steakhouse verkar vi ha lämnat offentligheten bakom oss för att kliva in i någons vardagsrum. Gästerna tittar på oss som om vi var utomjordingar.

En handfull killar i mjukisbyxor och dyra jackor står bredvid och stirrar när vi beställer dryck i baren. Jag fipplar nervöst med kortet och ber den luttrade barmannen om ”øl, bajer, öl, beer”. En av killarna eldar oblygt med en tändare på en klump hasch som han gnider ned i ett XXL-rullpapper. Efter en lång väntan kvitterar vi ut två Carlsberg på fat och en läsk till föraren.

Vi slår oss ned i rökrummet. Några bleka danska alkisar konstaterar för varandra att vi är svenskar. Værebroparken är inte samma område som för tio år sedan men den lokala puben sög mer än jag trodde.

Jag hade velat bjuda alkisarna på en runda Gajol för att se om de hade bjudit igen med några rövarhistorier. Kanske hade de bett oss dra åt helvete och sagt åt oss att gå och slumma i någon annans område. Det hade det varit värt. Kanske hade killarna i baren gjort med oss som Frank gjorde med Golar-Tonny i första Pusher-filmen. Det hade varit ovärt.

Några av grabbarna i baren går ut för att tända sin monsterjoint. Ungefär samtidigt börjar de slitna danskarna gasta om vad fan svenskarna gör här egentligen. Bra poäng. Vi går mot bilen.

Drygt tjugo minuter senare når bilen Öresundsbron. Ljusen från Malmö blinkar i mörkret.

Fy fan för banditer och fladdermöss. När jag går ensam ned för Storgatan mot Marieholms Yllefabrik har det har blivit mörkt av bara helvete. De röda signalljusen från ett par vindkraftverk stirrar elakt i den skånska natten och det slår mig att landsbygden är chockerande dåligt upplyst. Vägen in till Yllefabriken går över Saxån, där läderlapparna gillar att jaga. Jag vet inte hur en fladdermus låter, men om det är ungefär som en kråka lär det snart vara över för mig.

Inne på fabriksområdet möts jag av skarpa fasadlamporna som bländar och kastar långa skuggor. Det är tomt och mörkt. Längs väggarna hänger luftvärmepumpar som brölar varje gång de slås av och sätts igång igen. Något skräp blåser runt på marken så att det knarrar och skrapar. Det är inte en käft här. Vill jag stöta på någon eller vill jag absolut inte det?

Läs mer

Robert Hedarv anländer inför bröllopet mellan Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och Matilda Kärnerup i Slottslängorna Sölvesborg. Foto: Johan Nilsson / TT.

Veckobrev • 10 oktober, 2024

Jimmie Åkesson fick inte sitt prinsessbröllop

Efter att ha fastnat i en återvändsgränd vänder jag om och går ut igen och når till slut en tom husvagn, ett par rostiga oljetunnor och två breda faluröda ståldörrar. Panncentralen!

Precis här höll Comanches MC sin lanseringsfest hösten 2023, ett knappt år innan den lokala mc-bossen drack bubbel med vice statsministern på Jimmie Åkessons bröllopsfest. I kväll är det lika folktomt som resten av fabriksområdet. Jag borde knacka på men har ingen lust. Jag vill åka hem.

Enligt researchföretaget Acta Publica är det oklart var den skånska Comanchesavdelningen håller till och om de har något regelrätt klubbhus. Kanske behövs inget sådant om man lyckats nå fram till den absoluta toppen av svenska politiska makthavare?

Carl Dürnberger

En oväntad dom i Kammarrätten ger Arbetsmiljöverket rätt mot gigbolaget Wolt. Nu måste företaget räkna sina frilansande matbud som anställda – och ta ansvar för deras arbetsmiljö.

Snart kan Sveriges cyklande pizzabud räknas som anställda. Åtminstone de som arbetar för gigföretaget Wolt, som i dag förlorade mot Arbetsmiljöverket i Kammarrätten. Enligt domen ska bolagets matbud i vissa fall ”betraktas som arbetstagare hos bolaget”.

– I tidigare fall har man ansett att de här arbetarna varit så pass självständiga så att de inte var arbetstagare. I vart fall har Arbetsmiljöverket inte ansetts ha ansvar, säger Annamaria Westregård (bilden), docent i handelsrätt vid Lunds universitet.

– Här anser de uppenbarligen att f-skattarna ska ses som arbetstagare enligt arbetsrätten, fortsätter hon.

För ett år sedan pågick hårda tvister mellan Arbetsmiljöverket och flera budbolag inom gigekonomin. Företagen, vars arbetskraft anlitas via app-plattformar som Wolt, Bolt och Foodora, ansåg inte att de skulle räknas som arbetsgivare. Därmed skulle arbetarna inte heller ses som anställda, utan som självständiga underleverantörer.

Arbetsmiljöverket höll inte med, och hotade bolagen med böter om de inte förbättrade gigarbetarnas arbetsmiljö. 2023 dömde förvaltningsrätten i Göteborg till gigbolaget Wolts fördel – företaget ansågs inte styra och ansvara för arbetarna ”annat än i begränsad omfattning”, och ”kan därmed inte åläggas ett arbetsmiljöansvar som arbetsgivare”.

Den nya domen kan ses som en helomvändning, där Arbetsmiljöverket får rätt. Richard Lindeen (bilden), vice vd för Wolt Sverige, beskriver domslutet som överraskande.

”Det här var ett väldigt oväntat besked som dessutom går emot vad samma domstol beslutat i tidigare fall, senast för några veckor sedan gällande Bolt”, skriver han i ett mejl till Flamman.

”Vi behöver därför noggrant analysera domen innan vi fattar beslut om nästa steg”, fortsätter han.

Även Pontus Blüme (bilden), som forskar om plattformsföretag och är medlem i organisationen Gigwatch, säger att han blev förvånad över domen.

– De som berörs motsvarar ungefär 40 procent av Wolts arbetskraft. Resterande del är placerade under bulvanföretaget Invoicery Business. Även där påverkar domen, genom att indirekt omklassificera Invoicery Business till ett bemanningsföretag, säger han till Flamman.

– Därmed anser de att Wolt har ett arbetsmiljöansvar för personalen i egenskap av inhyrare, konstaterar han, och jämför med hur en fabrik ansvarar för även den inhyrda personalens arbetsmiljö.

Kammarrätten menar visserligen att vissa saker pekar på att de egna företagarna faktiskt är självständiga, så som Wolt menar. De använder sina egna fordon och utrustning, får utföra uppdrag åt konkurrerande gigbolag, och kan jobba åt Wolt i exempelvis Foodoras arbetskläder.

Samtidigt erbjuder företaget utbildning, och att arbetarna hela tiden måste jobba efter instruktioner från bolagets egna algoritmer ”innebär att Wolt utövar ledning och kontroll över kurirerna”. Detta gör att kammarrätten, tvärtemot tidigare dom, anser ”att de kurirer som har F-skattsedel är så osjälvständiga i förhållande till Wolt att de ska betraktas som arbetstagare hos bolaget.” De som är anställda av personalbolaget ska i stället betraktas som inhyrd personal.

Enligt Annamaria Westregård stärker domen positionen för de gigarbetare som vill ses som anställda.

– Det gör det i arbetsmiljölagens mening. Och nu när plattformsdirektivet kommer tror jag att fler gigarbetare kommer betraktas som arbetstagare. Samtidigt kan plattformarna ändra sin modell, så att buden faller tillbaka till att räknas som egenföretagare. Det är ett svårfångat begrepp. Det rör sig hela tiden, säger hon.

Läs mer

Kristina Pasjkova, ”Re-aktion”, videoanimation baserad på jacquardväv, 30 sekunder, 2023. Stillbild, något beskuren.

Essä • 29 augusti, 2024

Människa, maskin – eller mittemellan?

Richard Lindeen menar att det är för tidigt att spekulera i vilken betydelse domen kan ha för bolagets konkurrenter, eller för branschen i stort. Senast den 3 mars 2025 ska dock Wolt ha vidtagit de åtgärder som myndigheten föreslagit. Det handlar bland annat om att undersöka de ”fysiska, organisatoriska och sociala” arbetsvillkoren, och utvärdera riskerna för ohälsa och olycksfall på jobbet.

– Troligtvis kommer Wolt nu att flytta alla till Invoicery Business, säger Pontus Blüme.

– Det förändrar ingenting för företaget egentligen. Det är varken billigare eller dyrare.

Annamaria Westregård säger att hon inte blir överraskad om frågan återvänder till domstolen igen.

– Nu kommer de säkert överklaga domen, det skulle inte förvåna mig. Och det är bra, för man vill veta från högsta förvaltningsdomstolen hur de egentligen ska se på det här.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).

Det räcker inte att konstatera att det var värre förr. Fanny Åström saknar politisk hetta i ny historisk översikt över kvinnor inom juridik.

Kvinnliga jurister är i dag en självklarhet – närmast en stereotyp. I Legally Blonde visar en glamourös Reese Witherspoon på kvinnlighetens kraft när hon använder sina kunskaper om hårpermanent för att sticka hål på ett vittnesmål. Kim Kardashians juridikstudier vi kan följa i realtid i hennes egen show.

De kvinnliga juristernas intåg i populärkulturen speglas på dagens svenska juristutbildningar där är så många som 60 procent av studenterna i dag kvinnor. Så har det förstås inte alltid sett ut, vilket rättshistorikern Elsa Trolle Önnerfors belyser i sin bok Besvärliga fruntimmer (Historisk media, 2024).

Boken börjar för nästan exakt 150 år sedan, då möjligheten öppnades för kvinnor att ta examen i juridik i Sverige. Först ut var Elsa Eschelsson som studerade vid Uppsala universitet. Trots att hon disputerade och vikarierade för professor Ernst Trygger, nekades hon fast tjänst som professor. Orsak: fel kön. Situationen var typisk för tiden: utbilda dig, javisst! Vill du utöva ditt yrke? Stick!

Tidsspannet är ambitiöst. Önnerfors börjar i slutet av 1800-talet och slutar vid 1960- och 70-tal, där hon tar upp flera kvinnor som lever än i dag.

Vi får även lära känna advokatsamfundets första kvinnliga ledamot, Eva Andén. Efter examen 1912 engagerade hon sig i frågor som rörde äktenskap och barnrättmännen gynnades. En av hennes klienter var den unga Astrid Lindgren som behövde hjälp med sitt utomäktenskapliga barn.

Det fanns även representanter för ytterhögern. Hilma Hansegård var inte bara jurist utan kandiderade även för nazistpartiet Nationalsocialistiska arbetarepartiet i riksdagsvalet 1936.

Kvinnorna placeras noga in i sitt historiska sammanhang, vilket ofta är mer intressant än kvinnorna själva. Deras hinder var många, som att gifta kvinnor inte hade rätt att företräda klienter. Ett annat handlade om kvinnors rätt att inneha statliga ämbeten. Särskilt hårt var motståndet inom domaryrket. Först 1925, ett halvt sekel efter att kvinnor fick rätt att studera till jurist, accepterades de som domare. Även då var de underkastade särskilda krav som männen slapp undan. En av de få framkomliga vägarna återfanns, inte helt oväntat, inom familjerätt. Där kom många av dem att påverka lagstiftningen.

Tyvärr är beskrivningarna av både kvinnorna och de historiska skeendena för ytliga för att väcka intresse. Trots att andelen kvinnliga jurister på utbildningarna skåpar ut killarna är de fortfarande underrepresenterade på högre befattningar och som delägare av firmor, men Önnerfors (bilden) egen analys av detta lyser med sin frånvaro. För mig framstår det som osannolikt att någon som ägnat så mycket tid åt att studera kvinnliga jurister och rättshistoria inte skulle ha något att säga om kvinnors fortsatt dåliga ställning inom yrkeskåren. Tror hon verkligen att det bara handlar om att kvinnor ska ”komma ikapp”?

För egen del tänker jag att det handlar om att makten hela tiden flyttar ifrån kvinnorna. Det är ju inte bara i juristyrket som kvinnor är överrepresenterade på utbildningar, men blir färre ju längre upp i hierarkin de kommer. Historiskt har män alltid skapat nya vägar i takt med att kvinnor erövrar de gamla, och så även nu. I takt med att fler kvinnor studerar på universitet så tappar utbildningarna i värde.

Läs mer

Medlemmar i Feministiskt initiativ på partiets valvaka i maj 2014.
Foto: Pontus Lindahl/TT.

Inrikes • 03 juli, 2024

Feminismens stora förfest

Jag vill inte förminska de framsteg som gjorts, men när man betraktar historiska landvinningar såsom kvinnors plats på universitetet, bör man även studera universitetets plats i samhället. Någon sådan ansats finns dock inte i boken. I stället konstaterar Önnerfors lamt att kvinnliga jurister trots allt har en kort historia och att sådant vi tar för givet i dag inte varit självklarheter särskilt länge. Det verkar som att hon tycker att vi borde vara nöjda med det vi har och fortsätta hoppas att tiden gör sitt för att nå hela vägen fram.

Fanny Åström

Sommar. Små fötter skuttar fram genom gröngula grässtrån. Solstrålar. Skratt. Klick. Kall metall. Ett steg till. Sedan finns hon inte längre. Hon bor i Gaza, Ukraina eller Bosnien. Eller kanske snart i Sverige?

Alla som någon gång spelat Call of Duty eller Battlefield vet vad en landmina är. Men i spelen är det enkelt. Bara fiendens minor är farliga att trampa på. I den riktiga världen fungerar det inte så. Fiender, allierade eller barn – minan diskriminerar inte. Den detonerar.

Landminor är förbjudna enligt Ottawakonventionen, ett FN-fördrag som Sverige tillsammans med 163 andra länder skrev under 1997. Ändå vill Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna nu öppna för att bryta mot det och införa landminor i Sverige. De kallar det för en ”hemförsäkring”. Jag vill inte ha några minor i mitt hem.

Första gången jag besökte Bosniens huvudstad Sarajevo var 2021. Jag tog skidliften till toppen av berget Trebević, där vinter-OS hölls 1984. När facklan tändes hade ingen kunnat tro att samma berg skulle förvandlas till en frontlinje mindre än tio år senare.

Skidliftens vaktmästare blev krigets första offer, och kort därefter täcktes berget av minor. Liften återinvigdes ett par år före mitt besök. Innan dess var berget för farligt att beträda. På andra håll i Bosnien finns det fortfarande gott om minor kvar. Totalt cirka 79 000 stycken.

Vissa skulle anse att politiker som vill placera ut minor i sitt eget land är sitt folks värsta fiende.

Kort efter KD och SD:s uttalande om minor och klusterbomber skickades en rättelse ut, där partierna påpekade att de menade ”truppminor” och inte ”landminor”. Skillnaden? Truppminor är landminor som specifikt utformats för att skada eller döda människor, till skillnad från fordonsminor.

Jag vill såklart inte tro att KD eller SD medvetet tänker utsätta barn eller andra civila svenskar för fara i efterdyningarna av ett potentiellt krig. Men det är svårt att inte grubbla över varför de båda partierna, utöver minor, också vill ”se över” förbudet mot så kallade klustervapen. Alltså vapen som öppnas i luften och sprider ut hundratals mindre bomber över ett stort område. 2021 var 97 procent av offren för klustervapen civila. Två tredjedelar var barn.

Åtminstone står Tidöpartierna inte enade i frågan. Enligt Moderaternas gruppledare pågår det ingen process i Moderaterna för att ompröva synen på truppminor och klusterbomber. ”Sverige står bakom Ottawa-konventionen och klusterkonventionen”, skriver han till Ekot. Liberalerna avböjer däremot helt att kommentera frågan om landminor och klusterbomber.

Johan Pehrsons parti är en del av regeringen. Förtjänar hans väljare inte ett ställningstagande? Vill han också att Sverige ska införa vapen som inte gör skillnad på soldater och barn?

”Landminor hör inte hemma i något civiliserat samhälle”, sade Kofi Annan i 2006. Han har genom åren varit en av de främsta förespråkarna av Ottawakonventionen. I FN:s löpande uppföljning av konventionen har ett konkret mål varit ”En minfri värld till 2025”. Det ser inte direkt ut att bli verklighet. I världens mest minerade land, Ukraina, finns det över 2 miljoner minor. Enligt beräkningar skulle det ta 757 år att rensa bort alla minor från landet.

Vissa skulle anse att politiker som vill placera ut minor i sitt eget land är sitt folks värsta fiende. Barnet som leker i gräset och råkar trampa på en landmina finns på riktigt. Någon dör eller lemlästas av en landmina nästan varje timme, enligt Svenska FN-förbundet. Drygt hälften av dem är barn.

Kanske borde politikerna driva på för att plocka bort landminor, inte lägga ut nya? Johan Pehrsons tystnad är öronbedövande.

Magnus Bjerg Sturm

Redaktör för Frihet och Folkhemmet Opinion

Vart fjärde svensk femtonåring räknas i dag som analfabet. Bakom finns ett friskolesystem som havererat.

Kuddrummet på Tegnérskolan i Örebro. Jag har börjat i förskoleklass och en Mamma Mu-bok ligger slängd bland kuddarna. Jag börjar bläddra men bokstäverna rinner ihop till en soppa.

Två klasskamrater plockar upp boken och läser högt för mig. Jag förstår att de vill hjälpa till, men känner bara skam. De kan läsa, det kan inte jag.

Det gör ont i mig när jag i dag läser om den svenska skolans läskris. Jag vet precis hur det känns att sakna språket. Och jag är tyvärr inte ensam: enligt den internationella mätningen Pirls klassas en femtedel av de svenska tioåringarnas läsförmåga som låg eller under låg nivå.

SVT rapporterade nyligen att nästan 62 000 niondeklassare har fått underkänt på de nationella provens läsförståelse sedan 2014. I den senaste Pisa-mätningen från 2022 klarar bara var fjärde 15-åring av läsdelen. Det innebär att 25 000 elever varje år går ut skolan utan att kunna läsa ordentligt.

Det kallas funktionell analfabetism. Rent tekniskt kan man kan läsa, men man förstår inte vad man läser. Att läget är så dystert är svårt att ta in.

Läskrisen når i dag ända in i de högre utbildningarna. Sydsvenskan (11/11) larmar om skånska toppstudenter som inte ”orkar läsa böcker eller ens längre texter. Elisabeth Friis, lektor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, sammanfattar inställningen som: ”Jag kan inget, jag vet inget, please help me.”

För 20 år sedan, när jag själv var 15, hörde de svenska eleverna till de bästa läsarna i världen. Någonting har gått riktigt illa.

När den låga läskunnigheten upptäcks i de senare årskurserna finns varken tid eller resurser för att reparera skadan.

Det finns många faktorer som bidragit till den negativa utvecklingen. Men ett oroande fenomen som bland annat SVT (28/11) rapporterat om är att skolor nu anpassar undervisningen till att så många elever inte kan läsa. När den låga läskunnigheten upptäcks i de senare årskurserna finns varken tid eller resurser för att reparera skadan. Det är snabbare och billigare att förenkla undervisningen så att eleverna kan hänga med.

Texter sammanfattas i powerpoint-bilder, prov görs muntligt och eleverna får lyssna på inlästa läroböcker. ”Lyssneläsning”, ett verktyg utvecklat för barn med svår dyslexi, breder nu ut sig i den svenska skolan.

– Vi är nere på något slags tiktokifiering av läsning: Man läser bara korta rubriker och sammanfattningar. Vi har fasat ut böcker och texter, då kan man ju undra vad vi sysslar med i skolan?, säger högstadieläraren Fredrik Sandström uppgivet till SVT.

I Svenska Dagbladet (25/11) beskriver specialpedagogen Malena Larssen hur hon upplever att systemet med marknadsskola och skolpeng bidrar till utvecklingen. Föräldrar beter sig som kunder och kräver att skolan ska underlätta för just deras barn. Ängsliga skolledningar räds att elever ska byta skola eller att för dåliga betyg ska ge skolan dåligt rykte.

Hon vittnar om en gymnasieskola där lärarna inte fick berätta om elevernas svaga läskunnighet. Varken elever eller föräldrar informerades av rädsla för att de starkare eleverna skulle välja en annan skola.
Vi har alltså byggt ett skolsystem som inte klarar av att lära barnen läsa. Rika föräldrar har råd med privatlärare vid sidan av, så de som drabbas värst är barn från resurssvaga miljöer. Konsekvenserna är förödande, både för individen och samhället.

Läs mer

Internationella engelska skolan är en av Sveriges största skolkoncerner. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

Inrikes • 28 augusti, 2024

Marknadsskolan utmanas från två håll

Jag var tre år gammal när kriget i Bosnien bröt ut och jag fyllde fem när vi kom till Sverige. Trots att jag under lågstadiet kom ikapp mina klasskamrater med läsningen och språket så satte sig de tidiga bristerna på självförtroendet.

Men jag gick tack och lov i en mycket mer sammanhållen skola, som kunde hjälpa mig att komma ikapp. I dagens skola hade risken varit stor att jag hade varit en av de många ungdomar som nu går in i vuxenlivet som funktionella analfabeter – och som måste kämpa sig igenom till och med en Mamma Mu-bok.

Enna Gerin

är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.

Chefredaktörerna för Flamman och Dagens ETC hotades med hängning i samband med rapporteringen om Palestina. Nu döms gärningsmannen till skadestånd och dagsböter.

– Det känns skönt, säger Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis efter att en 55-årig man dömts för olaga hot mot honom och Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC.

– Domen visar att det faktiskt finns en bortre gräns för vad man kan skriva till varandra på nätet. Syftet var uppenbarligen inte bara att hota oss fysiskt, utan att tysta ned vår journalistik. Därför välkomnar jag domstolens beslut.

Det var i oktober förra året som de två chefredaktörerna valde att lämna in en anmälan om olaga hot. Den i dag dömde mannen hade skrivit ett inlägg på X där han menade att de båda borde ”hängas i enlighet med Nürnbergprinciperna”, precis som ”alla som varit inblandade i Israelkramandet och attackerna mot Gaza”.

– Man ska givetvis tåla mycket som publicist, och jag är rätt härdad av den brutala tonen i sociala medier. Men det här är faktiskt det grövsta jag har läst, då det både var så våldsamt, och så direkt riktat till oss personligen, säger Leonidas Aretakis.

Inlägget hänvisar till att även ”en journalist” avrättades under Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget. Enligt mannens offentliga försvarare Linus Gardell är den som åsyftas Julius Streicher, grundare och utgivare av den antisemitiska tidningen Der Stürmer, som var ett viktigt propagandaorgan för den tyska nazistregimen. Streicher dömdes till döden för brott mot mänskligheten, och hängdes natten till den 16 oktober 1946.

Det här är faktiskt det grövsta jag har läst, då det både var så våldsamt.

I dag dömdes den anmälde mannen till skadestånd för olaga hot vid Södertörns tingsrätt, och ska nu betala ett skadestånd på 8 000 kronor till vardera av redaktörerna. Då hotet riktar sig mot journalister med hänvisning till deras yrkesutövning ligger straffet på fängelseskalan, men den anklagade är sedan tidigare ostraffad, och döms därför till en villkorlig dom och 40 dagsböter på sammanlagt 7 600 kronor.

Den dömde menade själv att inlägget inte var personligt riktat mot de båda chefredaktörerna, utan att det snarare var en allmän kommentar om mediernas ansvar. Att han taggat både Leonidas Aretakis och Andreas Gustavssons konton i inlägget ses dock som ett tydligt tecken på att det rört sig om ett riktat meddelande. Tingsrätten anser att hotet var tillräckligt för att männen ska ha kunnat uppleva ”allvarlig rädsla för sin personliga säkerhet.”

Läs mer

Inrikes/Nyheter • 03 juni, 2022

Hård kritik mot polisen efter ingripande mot Flamman-reporter: ”hot mot pressfriheten”

Under rättegången uppgav mannen att hänvisningen till Nürnbergrättegångarna visar att han syftar på en fredlig rättsprocess, och att han inte förstått att taggningarna innebar att chefredaktörerna skulle få en notis om inlägget, då ”han inte är så bra på X”.

Innan inlägget hade chefredaktörerna skrivit två ledare var om kriget, ”Det finns inga ursäkter för våld mot civila” och ”Regeringen blundar för fördrivningen i Gaza” i Flamman, och ”Hamas terror är palestiniernas värsta fiende” samt ”Är jag sionist för att jag kallar terror för terror” i Dagens ETC.

– Med tanke på Israels grova krigsförbrytelser hoppas jag att vi till vänster kan fokusera energin mot våra motståndare, i stället för mot varandra, säger Leonidas Aretakis.

Flamman har sökt Andreas Gustavsson.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Vilken är den sämsta dejt du varit på?

Jag tänkte ställa frågan på samtalet ”Kärleken & kapitalet” på Socforum på ABF-huset i morgon, och det vore roligt att kunna läsa upp några dråpliga exempel. Så skicka gärna ett mejl om du har en kul anekdot!

Med mig i panelen har jag Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Linderborg, författaren Lyra Ekström Lindbäck, och Minna Höggren – som precis bokdebuterat med Kärleksgapet. Samtalet äger rum klockan 12 i Zäta.

Varför prata om kärlek på ett socialistiskt forum?

Först och främst för att det är roligt.

Men det är också på allvar. Det har aldrig fötts så få barn per kvinna, allt färre gifter sig, och sexdebuten går upp i åldrarna. Svenskar ligger knappt tre gånger per månad, mot det globala snittet på fem.

Trots att kärleken bara är ett mobilsvajp bort verkar vi ha allt svårare att få till det. Romantiken är också en klassfråga, där i synnerhet arbetarmän har fått allt svårare att bilda familj. Kanske kan man tala om en ny ”kris i befolkningsfrågan”. Men problemet är förstås inte främst demografiskt, utan känslomässigt – många har helt enkelt svårt att hitta kärlek.

Beror det på bostadsbrist och ekonomisk ångest, eller är problemen existentiella – gemensamma för alla folk? Är våra ideal om parkärlek alltför individualistiska, och skulle kärleken blomstra i ett socialistiskt samhälle?

För att gräva djupare i de här frågorna har vi också bett några författare att skriva om kärlek i veckans nummer, och det fina omslaget är målat av Sofia Andersson. (Teckna en prenumeration nu.)

Befolkningsfrågan diskuteras friskt i den konservativa rörelsen, och vi har faktiskt ett samtal även om det. Klockan 17 ska Jacob Lundberg prata med Mathias Wåg, Anna Björklund och Lisa Pelling på temat ”För Sverige – i Tidö”. Varför lockas så många av konservativa idéer, och har vänstern något att lära?

Välkomna till ABF-huset ni som bor i Stockholm, och för er andra kommer samtalen på stora scenen att strömmas på Facebook. Läs hela programmet här.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

För ett halvt sekel sedan visade högern att kriser kan användas för att förändra samhället. Nu är det vänsterns tur – men det kräver kreativitet och mod.

En av de mer groteska sakerna jag har läst under inflationskrisen handlade om en bonde. Han hade gått till sin lokala Ica och sett att det mjöl han själv hade producerat kostade sju kronor mer än tidigare. En ökning på drygt 20 procent, trots att han inte hade höjt priset alls. Till TT sade han: ”Debatten är hög i dag om inflationen och oskäliga prishöjningar i butiker. Det här är ett typexempel på vem som tar pengarna.”

Ja, inte har småproducenterna och konsumenterna haft det lätt de senaste dryga två åren. Desto roligare har tiden varit för mellanhänder som matvarukedjor, banker och elhandelsbolag. Just de som har en ställning där de kan höja priserna utan att vi andra har något val. Bonden måste sälja sitt mjöl, kunden måste köpa sin mat. Båda måste betala lån och elräkningar. Just därför kan de stora företagen höja priserna så mycket.

Sedan valresultatet blev färdigt i USA har kommentarerna efteråt pekat mot att inflationen fällde Demokraterna. Vänsterekonomen Isabella Weber beskriver till och med inflationen som ett hot mot demokratin (The New York Times, 12/11). Grovhuggna slutsatser har också dragits om att det är omöjligt att vara vänster i en inflationskris. Men stämmer det?

Snarare verkar inflationen svår att vända till en framgång oavsett vem som styr. Kanske hade Socialdemokraterna kunnat förhindra maktskiftet 2022 om den dåvarande regeringen hade gjort mer åt prisökningarna. Ett tak på elpriset tidigt under 2022 likt det Spanien införde hade kunnat minska bördan av de skyhöga elräkningarna. Riksbankens exceptionellt snabba räntehöjningar hade inte behövt få en så dramatisk bana. Men ett elpristak verkar aldrig ha varit aktuellt. Och ingen vet förstås om det hade gjort skillnad för valresultatet.

Det är lätt att kritisera företagens vinster, men det är svårt att göra något åt dem.

På samma sätt är det troligt att Elisabeth Svantessons icke-existerande inflationsbekämpning är ett sänke för regeringen. Den har gömt sig bakom Riksbanken och tar nu ära för att ha löst en kris som har gjort många mycket fattigare.

Samtidigt är frågan om inte vänsterns kritik mot matjättarna, bankerna och elbolagen har fallit platt. Joe Bidens stab skrev dag ut och dag in på sociala medier om hur presidenten tog sig an inflationen genom att utmana storbolag. Det hjälpte ändå inte, eftersom centralbanken hela tiden höjde räntorna.

Inflation måste bekämpas innan den får fart. Tillfälliga pristak på strategiska varor som el är därför en bra idé, då det minskar incitamenten för företag att höja priserna för att kompensera för sina egna kostnader.

I stället för att minska amorteringskravet, som regeringens utredare föreslog häromveckan, kan en ny modell för räntor på bolån införas. I Danmark kan ett bolån ha en fast ränta över 30 år. Det fungerar som en obligation där räntan löper ut efter en viss tid. Hushållen vet vad de betalar och slipper onödiga överraskningar. Om det dessutom kombineras med en bankskatt kan banksektorn få en mindre framträdande roll i den svenska ekonomin. Det är bra för att minska risken för framtida finanskriser.

Läs mer

Ledare • 24 mars, 2023

Inflationen har blottlagt Tidölagets klasshat

Det går att vända kriser till en hävstång för politisk förändring. Det förstod högern, som använde 1970-talets inflationskriser för att rita om den politiska kartan i högerns favör. Men det kräver kreativitet och mod.

För att nå dit måste vänstern först göra upp med sitt inflationsdilemma. Det är lätt att kritisera företagens vinster, men det är svårt att göra något åt dem. Det behövs mer genomgripande förändringar av hur inflationsbekämpning bedrivs. En sak är i alla fall klar: skulle det bli en inflationschock till och det sitter en rödgrön regering vid makten får misstagen från 2022 inte upprepas.

Elisabeth Lindberg

Doktorand på ekonomisk-historiska institutionen vid Uppsala universitet.

Jag hade samlat på mig för mycket grejer och behövde flytta till något större än min enrummare. Efter en tids trålande på nätet fick jag napp på en tvåa utanför tullarna. Jag tyckte om den. Det fanns balkong, badkar och plats för bokhyllor. Köket var litet men när man stod och diskade behövde man bara vända huvudet några grader till vänster så kunde man se ned på gatan.

Själva huset låg på en adress jag bara hade besökt när jag jobbade som brevbärare. På en lunchpaus hade en äldre brevbärare en gång skämtat om att gatan kallades för ”kärleksgatan”. Den sträckte sig från en tvärbanestation och bort till en kulle, där några höghus hade placerats. Sedan böjde sig vägen och blev till en annan gata med ett helt annat namn.

I huset var jag den enda mannen. Jag bestämde mig för att passa på att lägga mig till med några nya vanor och började prenumerera på papperstidningen igen. Jag laddade ned några dejtingappar på telefonen, och gick på några dejter. Den mest avvikande var på en sorts hoppklubb vid ett stort köpcentrum. Det fanns ett stort antal olika studsmattor och hoppbrädor. Man blev andfådd, men det var kul. En kväll när jag tittade på nyheterna hörde jag av mig till mitt ex och berättade att jag hade flyttat till en ny adress. Några dagar senare kom hon över och vi åt lite mat tillsammans. Pasta med pesto.

Massagesalongen och männen som gick ned till den, alla dessa män och alla dessa begär, hade tagit över våra liv fullständigt.

Ganska snabbt var jag tvåsam igen. Även fast ordet ”tvåsam” är en term som man ska akta sig för att använda, vilket de sade i ett språkprogram på radion. På andra sidan gatan låg en massagesalong som jag och min sambo började misstänka fungerade som en sorts bordell.

Vi åkte in till en av de gamla fotobutikerna som fortfarande fanns kvar och köpte en rejäl fågelskådarkikare, sedan handlade vi thaimat och åkte hem och packade upp vår nya utrustning. Vi åt sötsur tofu som hade wokats med lime och tjocka äggnudlar och började titta ut ur köksfönstret, ned på gatan. En limegrön Peugeot parkerade och ut steg en man som stirrade ned i sin mobilskärm. Vi började föra noteringar över vilka män som gick ned för de små trapporna till massagesalongen och hur de såg ut. Hur de rörde sig. Vilken samhällsklass de kunde tänkas tillhöra.

Männen som gick till massagen upptog allt mer av vår tid. Min sambo blev mer investerad i det hela än vad jag var, hon började sjukskriva sig från jobbet för att sitta i köket och titta ned på männen som besökte massagesalongen. Tänk om de faktiskt bara ville ha massage, och inte gick in dit för att köpa något annat?

Vi diskuterade skillnaderna på massage och sex. Var drog man egentligen gränsen? Min sambo tyckte att jag var naiv och korkad när jag sade att en fotmassage aldrig kunde vara en sexuell handling. Vi blev allt oftare osams, min sambo tyckte att vi skulle sälja materialet som vi hade samlat in och köpa en resa till Maldiverna för pengarna, men jag tyckte att vi skulle spela in en dokumentär.

Läs mer

Regeringen skär ned på värnandet av Östersjön och andra svenska vatten – men framställer det som en satsning. Foto: Kustbevakningen/TT.

Ledare • 20 september, 2023

Regeringen presenterar misshandel som massage – och alla spelar med

Jag började fundera på om min sambo tyckte det var fel av mig att inte engagera mig i organisationer för kvinnors rättigheter. Tyckte hon att jag var slapp som bara gick till mitt jobb och kom hem på kvällen och hjälpte henne med middagen, medan hon satt och tittade ut genom fönstret? Det hade bildats en spricka mellan oss som bara skulle bli värre.

Massagesalongen och männen som gick ned till den, alla dessa män och alla dessa begär, hade tagit över våra liv fullständigt. Jag sade till min chef att jag kunde ta fler arbetsuppgifter. Jag började arbeta på 110 procent och på helgerna åkte jag in till kasinot. Jag aktiverade också mitt konto på lägenhetsbytarsidan igen och började se mig om efter ett nytt boende. Jag började gå på visningar i olika stadsdelar, ibland följde min sambo med, när hon hade tröttnat på att sitta i köket och speja. Ibland var hon så fokuserad på sitt spejande att jag fick tvinga i henne lite mat.

Efter en tid hittade jag en lägenhet några tvärbanestationer bort, i ett område där det låg en indisk restaurang och ett litet gym. Lägenheten var mer dunkel och jag saknade mitt gamla badkar. Men det var skönt att lämna Kärleksgatan.

Ludvig Köhler

Författare, aktuell med brevromanen "Mejl" tillsammans med Michael Larsson, utgiven på Ellerströms förlag.

Sveriges lärare har inte strejkat sedan 1989. Nu är det hög tid, tycker frustrerade lärare, skoldebattörer och fackligt aktiva inför en stundande avtalsrörelse. Men fackförbundets inställning är fortsatt ljummen.

– En del av er kanske kom hit för att ni hörde att jag skulle prata om strejk. Kul! Nu är vi här, efter 65 minuters historielektion.

Marcus Larsson (bilden), lärare och debattör på tankesmedjan Balans, står framför projektorduken i den fullsatta matsalen på Enskedefältets skola. Publiken har utbildats i de senaste decenniernas skolpolitik, från avregleringen av undervisningstid till friskolereformen. New Public Management sammanfattas som ”kommunalisering, kvartalsstyrning, konkurrensutsättning”, bildsatt med en giftflaska.

Han påpekar skämtsamt att svenska lärare under de senaste 30 åren strejkat lika ofta som Timbro – noll gånger. Under samma tid har det strejkats i minst 25 länder, däribland Norge, Finland, Indien och USA.

I publiken sitter gymnasielärarna Erik Löfgren och Sara Engström. De stod bakom debattartikeln ”Knyt näven, Sveriges Lärare!”, som för ett år sedan undertecknades av 400 lärare. I artikeln uppmanas lärarfacket att vidta ”alla tänkbara stridsåtgärder” i avtalsrörelsen 2024.

– Vi fick ett icke-svar på 500 tecken från de två dåvarande ordförandena, och sedan kom det ett nytt avtal på det som var helt tomt på både siffror och regleringar, berättar Erik Löfgren.

Facket måste vara ett starkt och stridbart kollektiv för alla medlemmar, annars tycker jag inte man är värdig benämningen fack.

– Jag blev förvånad att de ens tyckte det var värdigt att ge oss ett svar, när det var så innehållslöst. De tog inte alls fasta på vad vi skrev i artikeln, det var närmast ett försök att lägga locket på kampandan, instämmer Sara Engström.

Förra året skyllde Sveriges Lärare på att de var ”sent ute” i förhandlingarna, menar Erik Löfgren, då mycket tid och resurser gått till sammanslagningen av Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund. Med en ny ordförande och fler medlemmar under samma tak vill han hålla hoppet uppe, även när det tar emot.

– Jag tror att många håller på att tappa hoppet för det svenska lärarfacket. Jag hoppas Sveriges Lärare förstår att de fortfarande är ett fackförbund, och inte någon privat försäkring för om jag får problem med min specifika chef. Nu har det nästan varit lika mycket snack om 50 procents rabatt på Carglass som kollektiv strävan för en hållbar arbetsmiljö. Det är många lite less på.

Sara Engström beskriver förbundet som ”toppstyrt”, och tycker de emellanåt ”beter sig närmast anti-fackligt”.

– Man har bidragit till individualisering och karriärism inom läraryrket på ett sätt som är ganska giftigt i allmänhet, men särskilt i en verksamhet som går på knäna. Facket måste vara ett starkt och stridbart kollektiv för alla medlemmar, annars tycker jag inte man är värdig benämningen fack.

I ett mejl till Flamman skriver Mathias Åström, förhandlingschef på Sveriges Lärare, att förbundet ”är berett att ta till alla medel inom ramen för lag och avtal för att stärka våra medlemmars förutsättningar och villkor.” Medlen man nämner sträcker sig dock till ”dialog och opinionsbildning för att få allmänheten och politiken att inse behovet av resurser och lagstiftning som stödjer lärare och elever, liksom påverkan och förhandling”.

– Det finns ju andra stridsåtgärder och metoder också, men det känns som att de inte ens diskuteras. Vårt förbund fokuserar på dialog och samarbete, men vi har nått vägs ände, säger Sara Engström.

Precis som Marcus Larsson lyfter hon strejk som ett sätt att mobilisera, organisera och väcka liv i medlemmar på lokal nivå. Inte heller Erik Löfgren är övertygad om att en strejk kommer lösa grundproblemen med oseriös vinstjakt och överfulla klassrum, men att det inte heller nödvändigtvis är målet.

Läs mer

Inrikes • 28 augusti, 2024

Marknadsskolan utmanas från två håll

– Ska Sveriges Lärare fortsätta vara en trovärdig organisation och motpart är det centralt att man tar till de medel som finns.

När det efterlängtade S-ordet väl kommer på tal låter Marcus Larsson mer pessimistisk än väntat. Det är ”väldigt svårt”, säger han, att strejka sig till systemförändringarna han menar behövs.

– Men vad sitter ni här för, om jag säger att strejk är svårt och kortsiktigt? För att jag tycker att lärare ska strejka ändå. Dels är det ett utmärkt tillfälle att utbilda medborgare, medlemmar och journalister om lärares omöjliga situation. Det kommer också att vara en kamp framöver, och det är bra att vi börjar träna på att organisera strejker.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

kärlek är

1. inte helt olikt wingsuit, en delikat balans mellan himlen och en nyzeeländsk klippvägg

2. eventuellt inte den viktigaste delen av livet utan snarare mer av ett inslag

3. ganska likt en räkmacka på snabbtåg x2000 mot Göteborg, det vill säga, fabriksgjord, kortvarig och med en prislapp på cirka 189 kronor

4. verkligen något vi borde testa

5. endast kul om det innehåller minst tre personer och många hinder

6. att vara gift sedan man var 15 och liksom bara stoiskt acceptera det

7. ett samtal utan lyssnare

8. glass, glass, smältande glass som på sikt blir till vatten

9. väldigt fint (och gulligt)

10. när Tao Lin och Megan Boyle för att rädda sitt stagnerande äktenskap under ett kort ögonblick övervägde dubbelsjälvmord som ett slags sista gemensamt konstprojekt

11. att vilja dö exakt samtidigt

12. att bara välja en eller två eller tre av alla kukar

13. att vinna över den andra; då har man vunnit

14. att alltid komma galopperande i något slags risig Opel

15. att gå på en dejt utklädd till den andre

16. att vi hela tiden ska hålla på och raka oss framför olika speglar utan att brista ut i skratt

17. att åka till Köpenhamn för att ”testa en relation” i en säker miljö

18. att ge någon något man inte har, till någon som inte vill ha det

19. skrämmande språkbaserat

20. jag vet inte, typ en vag mänsklig upplevelse som vid närmare granskning blottar ett fantastiskt tomrum

21. ganska kul, helt okej

22. något jag helst aldrig pratar om

23. något som pågår även i väldigt små byar i norra Värmland

24. känslan av att resa ett sandslott ihop och sedan inse att i stället för sand är det the bones of the dead

25. en väldigt bra och rörande text i ett socialistiskt forum

26. att vi turas om att hugga varandra med kniven

27. att vi inte vet vad vi gör men vi gör det ändå

28. att vi vet mycket väl vad vi gör men vi gör det ändå

29. extremt lågt hängande frukt till den grad att det kanske bättre likställs med bulgarisk svarttryffel

30. när Andrei Bely lyckades skildra både ljudet och känslan av att dricka champagne utan att använda ordet champagne

31. ett förbjudet ord i vissa kretsar

32. mycket vackrare på danska: kaerlighed

33. att man, mycket likt två visselpipor, turas om att ropa varandras namn från var sin sida sjön

34. på något märkligt sätt ”bortom lustprincipen”

35. att tältet brinner

36. att vi, alla tre, blir kvar i tältet

37. att vi överlever plastbitar brända

38. att nödgas börja om för evigt

39. att skydda någon från det franska språket

40. en isbit 30 meter under tungan

41. något Sapfo uttryckte flera gånger

42. ditt ansikte för nära mitt för att höra vad du säger

Jonathan Brott

Poet, författare och redaktör för tidskriften L’Amour – La Mort.

I Comanches hjulspår

Jimmie Åkesson fick inte sitt prinsessbröllop

Carl Dürnberger

Banbrytande dom: matbud räknas som anställda

Människa, maskin – eller mittemellan?

Liz Fällman

Jacob Lundberg

Lagens portade änglar

Feminismens stora förfest

Fanny Åström

Magnus Bjerg Sturm: Johan Pehrsons tystnad om landminor är öronbedövande

Magnus Bjerg Sturm

Läskrisen är en klassfråga

Marknadsskolan utmanas från två håll

Enna Gerin

55-åring döms efter hängningshot mot vänsterredaktörer

Hård kritik mot polisen efter ingripande mot Flamman-reporter: ”hot mot pressfriheten”

Liz Fällman

Varför har svenskarna slutat ligga?

Leonidas Aretakis

Priset på mjölpåsen kan sänka Kristersson

Inflationen har blottlagt Tidölagets klasshat

Elisabeth Lindberg

Kärleksgatan

Regeringen presenterar misshandel som massage – och alla spelar med

Ludvig Köhler

Lärare hoppas på storstrejk: ”Nått vägs ände”

Marknadsskolan utmanas från två håll

Liz Fällman

42 definitioner av kärlek

Jonathan Brott

Jimmie Åkesson fick inte sitt prinsessbröllop

Carl Dürnberger

Flammans veckobrev

Människa, maskin – eller mittemellan?

Liz Fällman

Jacob Lundberg

Feminismens stora förfest

Fanny Åström

Magnus Bjerg Sturm

Marknadsskolan utmanas från två håll

Enna Gerin

Hård kritik mot polisen efter ingripande mot Flamman-reporter: ”hot mot pressfriheten”

Liz Fällman

Leonidas Aretakis

Inflationen har blottlagt Tidölagets klasshat

Elisabeth Lindberg

Regeringen presenterar misshandel som massage – och alla spelar med

Ludvig Köhler

Marknadsskolan utmanas från två håll

Liz Fällman

Jonathan Brott

Flammans veckobrev