Vad är en revolution? En statsomvälvning, med eller utan våld. Ett försök, lyckat eller inte, att ta makten genom en kupp, väpnad eller med fredliga medel. En omvälvning där en majoritet eller minoritet av folket på snabbast möjliga sätt vill införa en ny konstitution.
Allt detta stämmer väl, men det finns också ett annat perspektiv på begreppet revolution och det är det som Väinö Linna anlägger i sin bok Upp, trälar! Linnas stora berömda epos i tre delar, Högt bland Saarijärvis moar, Upp, trälar! och Söner av ett folk utkom första gången 1959-62 och ges nu åter ut av Alfabeta och i samma, i ordets djupaste mening, kongeniala översättning av N-B Stormbom.
Den andra delen handlar om det finska inbördeskriget 1918 (klasskriget) som ”/…/ efterlämnade djupgående klyftor och en stor bitterhet” enligt Nationalencyklopedin. Och det kan man mycket väl förstå efter läsningen. Linnas perspektiv är så djupt inne i revolutionens öga som man kan komma.

Man känner skräcken och sorgen i hjärtat på mödrarna som ser sina svultna, illa klädda och dåligt beväpnade karlar dra ut i strid som rödgardister i den kalla vintern.
De är torparna och backstugusittarna, den mest utsatta gruppen i dåtidens arbetarklass. Man känner tvehågsenheten hos kyrkoherden och baronen som förstås håller på de vita. De kommer alla från samma by och kyrkoherden känner alla unga män som tränger sig in hos honom för att konfiskera utsäde och boskap. Den svenskspråkiga gamle baronen vägrar att skriva under kvitton på de ägodelar som rödgardisterna konfiskerat. På stapplande finska säger han att det går inte, detta är olagligt och han anhålls och dödas.

Striden går dåligt vid fronten för de stelfrusna, skräckslagna rödgardisterna, vilkas entusiasm för revolutionen och glödande hat till herrskapsfolket fick dem att sjungande gå ut i kriget. De vita vinner efter ett fruktansvärt dödande och strider man mot man i djup snö inne i oländig skogsterräng. Då vidtar summariska ”rättegångar” av de vita som sätter samman illegala ståndrätter och arkebuseringar. Så småningom tvingas man upphöra med arkebuseringarna och inrättar istället fängelseläger där tillvaron är eländig och maten nästan lika med noll. Många rödgardister svälter ihjäl i fängelserna.
Att detta krig, som – från de rödas sida – skulle ha blivit upptakten till en revolution enligt Rysslands mönster, har skapat bitterhet i båda lägren i Finland är lätt att förstå.
Men det som stannar kvar i minnet efter läsningen är de enskilda människornas öden.

Vi får följa familjen Koskela och andra torpare i byn Pentinkulma när de startar Arbetarföreningen och börjar strejka för rimliga arbets- och dagsverksvillkor. Vi får också komma en del herrskapsfolk in på livet när de känner sig hotade av sina egna grannar och dagsverkare.
De röda ungdomarna kan i­bland egga varandra med krav på både halshuggning och andra sätt att avliva de vita, men dessemellan kan de falla in i sina vanda roller och buga för dem med mössan i hand. Några stora hjältar finns inte, vare sig bland de vita eller de röda.

Det närmaste man kan komma en sympatisk anstrykning i persongalleriet är Akseli Koskela, den buttre och hatiske krigsanhängaren som manar sina mannar framåt i en omöjlig fälla i striden, samtidigt som han håller på att börja storgrina vid tanken på sin hustru och sina små pojkar.
Allt är nära, allt är djupt mänskligt, stort och smutsigt, eländigt och vackert. Läs den!