– Vi hade order att gräva ner oss. Men det var omöjligt. Jorden var hård som betong, sade Bengt Segerson och försökte förgäves sparka ett märke i terrängen.
Sedan vi deltagit i en konferens i Madrid till stöd för de krafter som bekämpade Pinochets terrorregim i Chile hade jag äran att få åka på mötesturné i Spanien tillsammans med Bengt. Bättre ciceron kunde jag inte få. Bengt Segerson hade varit Spanienfrivillig, politisk kommissarie i Georg Branting-kompaniet och kunde hålla tal på spanska. Överallt dit vi kom mottogs vi med entusiasm och öppna famnar. De utländska kamraternas insatser i kampen mot Francos mördarbataljoner levde kvar i människornas medvetande, hos de människor som fanns kvar efter det militära nederlaget och den fascistiska regimens massmördanden.
Bengt Segerson var född 1914 i Långsele. Fadern var järnvägare och skickades mellan olika stationer. Så småningom hamnade familjen i Skåne och Bengt växte upp i Helsingborg. Där blev han medlem i det så kallade Kilbomspartiets ungdomsklubb. När Francogeneralerna inledde sitt krig mot det spanska folket och frivilliga från hela världen började strömma till som hjälp reste han tillsammans med några kamrater i början av 1937 för att ansluta sig till den nybildade Internationella brigaden. Efter månader av hårda strider och efter utbildning blev Bengt politisk kommissarie i det kompani som fick sitt namn efter den socialdemokratiska riksdagsmannen Georg Branting, son till Hjalmar Branting och ordförande i den svenska Spanienkommittén. Han sårades under en strid, kom på sjukhus och fick så småningom åka hem till Sverige när Internationella brigaden avvecklades i slutet av 1938.
Föräldrarna hade flyttat till Jonsered utanför Göteborg. Och till Göteborg kom också Bengt Segerson. Där träffade han Greta. De gifte sig i januari 1940 och levde tillsammans tills Bengt avled i cancer 1992.
Den bok som Jonas Sjöstedt nu publicerar upptar intervjuer med Bengt och Greta Segerson från olika perioder av deras liv. De var båda födda 1914 – Greta Segerson lever och är fortfarande aktiv i det som format hennes liv – kampen för ett bättre samhälle, kampen för socialismen.
I likhet med Bengt hade också Greta en internationalistisk bakgrund. Hon kom efter flera år i det kommunistiska ungdomsförbundet som 20-åring till Kominterns partiskola i Moskva. Där gick hon i ett och ett halvt år och blev sedan anställd i den Kommunistiska internationalen. Hon arbetade med att skriva och översätta, men skickades också som kurir med direktiv och material till Kominterns olika sektioner runt om i Europa. Det var många gånger ett mycket farligt jobb, särskilt efter nazisternas maktövertagande. Men, säger Greta i intervjun: ”Jag såg ung och barnslig ut, var blond och talade tyska. Uppklädd med snygga kläder fick jag spela en fin dam på turistresa.”
I Göteborg blev det arbete för Sveriges kommunistiska parti, som båda nu var medlemmar i. De förföljdes hela tiden av Säpo och Bengt internerades en period i lägret i Öxnered, ett av de läger där kommunister och socialdemokrater under krigsåren hölls instängda. Direkta provokationer förekom också och Bengt dömdes 1958 för olaga vapeninnehav.
Men ingenting kunde bryta deras tro på socialismen och deras uppfattning att SKP – sedan VPK – var det parti man måste ha som verktyg. Men det fanns nyanser, berättar Greta. Det gällde inställningen till Sovjetunionen och vad som hände där. ”Vi var så olika, han och jag. Han hade fötterna på jorden när det gällde Sovjetunionen som jag hade en så väldig känsla för. När vi hörde om något som skett där och jag flammade upp så sa han: ”Greta, bägge fötterna på jorden, du har själv sett, du har själv varit med”. Då kunde jag sätta mig ner och diskutera lugnt och sansat.”
Som gammal partiordförande måste man vara stolt över att ha haft sådana kamrater och åtnjutit deras stöd och deras slit för partiet. Det är fina intervjuer Jonas Sjöstedt gjort och bokens värde förhöjs av den avslutande summariska redogörelsen för den svenska vänsterns historia i årtal. Verkligen en bok att rekommendera för alla som vill bygga på sin övertygelse att man måste kämpa för ett socialistiskt samhälle.
