Är litteraturen farlig? Kan den förändra världen? Bokläsandet och läsförståelsen minskar exponentiellt, men de politiska ramaskriken ekar tyst. Blicken måste vändas åt andra hållet, mot litteraturens fiender, censurivrarna, för att finna de som tar litteraturen på allvar.
American Library Association (ALA) bevakar hot mot litteratur och yttrandefrihet i USA. Under årets Banned Books Week uppmärksammade de en trend:
”Vi ser att böcker där innehållet förmedlar kunskap om fattigdom och klass, eller erbjuder en alternativ politisk synvinkel, utmanas”, säger Deborah Caldwell-Stone till The Guardian. Hon nämner Toni Morrison som en ständigt utsatt författare.
Inte bara skönlitteratur ska bort ur biblioteken. Fackböcker som uppmärksammar fattigdom, som Barbara Ehrenreichs Barskrapad och David K Shiplers The Working Poor ingår i trenden. Ehrenreich har anklagats för att sprida ”ekonomiska villfarelser och socialistiska idéer”.
Det är ironiskt att det krävs reaktionärer – ”engagerade föräldrar” och gräsrotsorganisationer, de nyliberala hökarnas nyttiga idioter – för att litteraturens viktiga samhällsroll ska synliggöras. Sverige har hittills varit relativt förskonat, kritiken har riktats mot scenkonsten (S.C.U.M.) och musiker (Kartellen och ”Beväpna er”-bråket) från ideologiska toktomtar, men det är en tidsfråga. Ju tydligare nyliberalismens misslyckande läggs i öppen dager, desto högre kommer dess försvarare kräva censur.
Litteraturen behöver sina försvarare. Helst innan skiten träffar fläkten.
