De svenska vänsterpartierna måste tillåta flera strömningar inom sig. Det har varit ett framgångsrecept för Corbyns Labour, det kan vara det för arbetarrörelsen i Sverige också, menar Erik Andersson.
I en tid då den svenska vänstern allt för ofta behandlar varandra som fiender har det varit hoppfullt att bevittna den glädje över Jeremy Corbyns framfart som har förenat vänstern den senaste tiden. Corbyns succéval, efter två år av kamp i motvind under ständigt angrepp, är en av de mest inspirerande politiska händelserna på länge. Och hans genombrott efter tre decennier av isolering ger en känsla av att ingenting är omöjligt, att etablissemangspolitikens regelbok är på väg att rivas i tusen bitar. Men ursäkta att jag svär i kyrkan nu när vi för en gångs skull tycks vara så rörande eniga:
Det här hade aldrig hänt om inte Labour varit ett brett parti med olika riktningar. I den svenska arbetarrörelsen hade Corbyn antingen uteslutits för fraktionsverksamhet eller lämnat partiet för många år sen. Den överväldigande majoriteten i Vänsterpartiet och Socialdemokraterna hade sagt ”Där är dörren, vill du inte underkasta dig partiets beslut är det bara att dra”. Corbyn hade anklagats för att stå för en praktik som oundvikligen leder till splittring och kaos.
Vi måste förstå att även om regler och strukturer är viktiga har de ingen chans mot ett entusiasmerande politiskt projekt som svetsar folk samman när de sätter sig i rörelse
Det är ingen tankelek, för jag har sett en massa människor lämna vänsterpartifamiljen och socialdemokratin i stället för att jobba vidare konstruktivt. Den svenska arbetarrörelsen bara rycker på axlarna eller signalerar ”good riddance!” när kritiska människor kastar in handduken och lämnar rörelsen.
Många i den svenska vänstern hyllar Podemos, Corbyn, Sanders, Mélenchon med flera i ord men vill i praktiken inte ändra något i grunden när det gäller hur man arbetar, utan fortsätter att räkna ören i kommunala nämnder och tro att formella regler är det enda som kan hålla en rörelse samman. För det sätt vi gör saker på går ju så bra och det enda alternativet är anarki.
Viljan att faktiskt ta till sig av modet att bygga en ny vänster med djärva organisatoriska metoder och en inriktning på uppbrott från den rådande ordningen verkar vara begränsad. Man nöjer sig med att sola sig i glansen av framgångsrika exempel utan att dra mer djupgående lärdomar. Lojaliteten gentemot partiapparaten och dess skrivna och oskrivna regler övertrumfar viljan till uppbrott. Det är den typen av ingrodd konservativ mentalitet som de krafter som nu hyllas har varit tvungna att övervinna.
Vi måste förstå att även om regler och strukturer är viktiga har de ingen chans mot ett entusiasmerande politiskt projekt som svetsar folk samman när de sätter sig i rörelse. När man ser på dessa framgångsrika exempel ger de inte intryck av att vara präglade av förlamande anarki, utan tvärtom av en oerhörd kollektiv kraft. Det är dags för den svenska vänstern att göra upp med sina förutfattade meningar i organisatoriska frågor och dra lärdomar av dessa framgångsrika exempel.
