Det brukar sägas att vänsterns problem sedan åttiotalet har berott på ett alltför stort fokus på identitetspolitik på bekostnad av ekonomisk klasspolitik. Det går att diskutera det påståendet till leda. Men det är svårt att förneka att ett skifte har skett i västvärlden över hela den politiska skalan under denna period från en klassbaserad politisk diskurs till fokus på enskilda samhällsgruppers rättigheter. Det är heller ingen hemlighet att dagens identitetskultur passar mer än väl in i den nyliberala ekonomin.
Ett bra exempel på det är demokraternas pågående primärval i USA. Hillary Clinton och Bernie Sanders har den senaste tiden slitit hårt för att locka svarta väljare i flera av de delstater som röstade i tisdags. Clinton har sedan länge ett starkt stöd bland svarta medan många på flera håll aldrig har hört talas om Sanders. Det är ju ofta lotten som faller på en underdog. Men om man jämför de två kandidaternas sätt att nå ut till och tala till svarta hittar man fler orsaker till gapet.

Några dagar efter segern i New Hampshire talar Sanders på en företrädesvis svart gymnasieskola i Minneapolis. Stämningen blir snabbt spänd då flera elever pressar honom i frågan om skadestånd för slaveriet. Sanders försöker undvika frågan, talar om diskriminering och förtryck mot alla minoriteter, hur ”fienden” (Wall Street) försöker splittra folket, hur alla måste stå enade. Då frågar en kvinna i publiken varför han aldrig tar ordet ”svart” i sin mun: ”Varje gång du talar om svarta inkluderar du andra minoriteter. Kan du tala specifikt om svarta och skadeståndet?”
Episoden illustrerar Sanders problem. När Clinton talar om svarta frågor talar hon till svarta personer. Hon nämner namnen på svarta som skjutits av polisen. Hon tar i åhörarna, ställer upp på bild och påminner om allt hon gjort för den svarta gemenskapen. När Sanders talar om svarta frågor talar han om rasism.
Det faktum att en stor majoritet av den svarta befolkningen skulle tjäna på Sanders politik blir irrelevant när han inte kan visa på reformer som är riktade till just deras grupp. Denna logik känner Clinton väl till. Till exempel har hon nyligen kritiserat Sanders förslag på att avskaffa studieavgifter vid högskolor för att det inte tar hänsyn till de uteslutande svarta universitet som existerar sedan sextiotalet. Hälften av dessa är privata och skulle under Sanders politik förlora stora delar av sina inkomster. Clinton, som generellt inte har något emot skyhöga studieavgifter, har däremot föreslagit att öka stödet till de så kallade Historically Black Colleges and Universities.

Så arbetar Hillary Clinton. Hon har riktat in sig på ett par nyckelfrågor, såsom polisbrutalitet, för att visa att hon står på de svartas sida. Att hennes ekonomiska politik inte skulle gynna majoriteten av svarta nämnvärt är då lätt att glömma bort. Trots att hon tillsammans med sin make drev igenom välfärds- och fängelsereformer som ledde till ökad fattigdom, kriminalitet och fängelsevistelse bland svarta ses hon alltjämt som en hjälte i många svarta kretsar för sina ideella insatser. I South Carolina vann hon 86 procent av de svartas röster.
Clintons bild av USA har liknats vid en krossad spegel: ett myller av skärvor som representerar svarta, kvinnor, latinos, homosexuella, asiater, transpersoner och så vidare, som alla ska få lite av godiset. Bernie Sanders bild är i så fall en tudelad spegel: de superrika och resten. Det är inte konstigt att han mest når ut till vita. Appellerar man till ”resten” appellerar man till majoritetssamhället. Att bedriva klasspolitik i ett land som USA kräver en känslighet som Sanders ännu inte gett prov på. Tisdagens valutgång (som i skrivande stund ännu inte är klart) kan bli en bekräftelse på det.