Ingen har väl missat debatten om Caster Semenya som tog VM-guld i damernas 800 meter nyligen. Sydafrikanska Caster Semenyas utseende och överlägsna seger väckte spekulationer och rykten så till den grad att medaljören till slut knappt ville gå upp på prispallen.

Visst kan det vara berättigat att ifrågasätta när en idrottare oavsett kön presterar ett häpnadsväckande resultat, samtidigt som dennes landslagstränare råkar ha blivit anklagad för att ligga bakom dopningshärvor tidigare.
Men det är inte där fokus ligger. Istället har Semenyas utseende stötts och blötts i pressen. Hon ser för manlig ut. Hennes löpstil ”är som en killes” och för loppets (avundsjuka, får man förmoda?) sexa Elisa Cusma Piccione ”är hon ingen kvinna”. Frågan som väcks är var gränsen går för att slippa få sin könstillhörighet betvivlad. Hur stora muskler får en kvinna ha och hur effektivt får hennes löpsteg bli utan att hon misstänks för att vara en förklädd man? Kommer en idrottare undan om hon springer lite lagom dåligt eller måste det till smink och långt hår för att inte bli misstänkliggjord? Det är också värt att notera att Semenyas resultat inte är unikt. Det finns fler kvinnor genom idrottshistorien som sprungit lika fort.

ANC: s kvinnoparti har gått ut hårt och kallat IAAF:s beslut att genomföra ett könstest för ”en illvillig attack mot Caster Semenyas värdighet och alla kvinnliga idrottare eftersom de (IAAF) låter förstå att kvinnor bara kan prestera till en viss gräns och de som når över den måste vara män”.