Under vårens avtalsrörelse uppmanades arbetarna att hålla tillbaka sina löneanspråk. Men en ny rapport från självaste IMF visar att inflationen snarare beror på höga företagsvinster.
De stigande priserna är till stor del en konsekvens av ökade företagsvinster. Det menar tre ekonomer i en ny rapport från Internationella valutafonden, IMF.
Slutsatsen motsäger den tes som under det senaste året förts fram av såväl politiker som arbetsgivarorganisationer och fack: att inflationens främsta motor är löneökningar, som driver på den i en så kallad löneprisspiral. I en krönika i GP prisar LO-ekonomen Torbjörn Hållö exempelvis facken för deras arbete med att stävja inflationen – ett arbete som i praktiken går ut på att hålla nere lönekraven.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Men enligt IMF-rapporten verkar vi snarare ha att göra med en ”vinstprisspiral”, där mängder av företag utnyttjat stigande priser på bland annat energi, bränsle och spannmål. När priserna ändå pressats upp har man passat på att höja dem ett snäpp extra, och plockat åt sig en lite större bit av kakan än vanligt. Att människor nu kräver att lönerna följer efter är en konsekvens av en inflation som redan är i rullning – inte dess startpunkt.
Lönsamheten i svenskt näringsliv som helhet har varit väldigt god de senaste åren
Jag ringer upp Li Eriksdotter Andersson, som är doktorand i ekonomisk historia och pratar ekonomi i podcasten Värdet av pengar, för att fråga vad som egentligen driver företagen till att plocka ut övervinster.
– Det korta svaret är för att de kan. En välvillig tolkning skulle kunna vara att det här är en effekt av att de har tagit höjd för ökade kostnader framöver, alltså deras egna inflationsförväntingar. Men då ska man komma ihåg att lönsamheten i svenskt näringsliv som helhet har varit väldigt god de senaste åren.
Frågan om vad inflationens motor är kan verka som ett teoretiskt spörsmål, men har stora konsekvenser i den reella politiken. Det avgör nämligen hur inflationen bäst ska bekämpas. Verktyg som lämpar sig väl för att trycka ned en viss form av inflation kan visa sig inte bara värdelösa i kampen mot en annan sorts inflation – utan direkt skadliga.
– Om man bemöter inflationen utifrån felaktiga antaganden kan man dels riskera att inte bekämpa inflationen. Samtidigt försätter man hushållen och arbetarna, som får försämrad reallön plus räntehöjningar, i väldigt prekära ekonomiska situationer – som också kan leda till att dämpa efterfrågan på ett sätt som inte är eftersträvansvärt och leda till högre arbetslöshet, säger Li Eriksdotter Andersson.
Trots att IMF:s analys pekar ut vinster som inflationens motor återkommer idén om löneökningar som det stora bakomliggande problemet i valutafondens förslag på lösningar. IMF menar att ”makroekonomiska policys måste förbli strama för att förankra förväntningar och bibehålla en dämpad efterfrågan”, med förhoppningen om att detta ska ”locka företag att acceptera en krympning av vinstandelen”. På sikt skulle reallönerna då kunna återställas till tidigare nivåer.
I slutändan tycks inte valet av verktyg ha så mycket att göra med effektivitet som med samhällets maktbalans, och för givet tagna idéer om vad som är en fråga för politisk handling och vad som inte är det.
– Löner framstår som lättare att kontrollera. Som att löner är en förhandlingsfråga, men priserna eller vinsterna är inte det. Att reglera vinster och priser kräver mycket mer politiskt än vad det kräver att förmå arbetarna att hålla nere sina löner. Speciellt om fackföreningsrörelsen är väldigt inriktad på samarbete, säger Li Eriksdotter Andersson.
