För vänstern är sammanfattningen av det svenska 00-talet en rätt dyster läsning. När vi räknar in dagarna för decennieskiftet står det klart. Inför den största ekonomiska krisen sedan 1930-talets depression har vänstern ingen luft under vingarna och protesterna mot nedläggningar och nedskärningar har, i alla fall tills nu, varit blygsamma. En rödgrön regering känns möjlig i decenniets första riksdagsval men om en vänstervåg är det mycket svårt att tala. Många av oss hade räknat med att kapitalismen och Västeuropas borgerliga regeringar skulle sitta betydligt lösare i sadeln än så här efter en sådan holmgång med löntagarnas resurser.

00-talet kan dock inte bara karaktäriseras av krisen och den förbannade borgerliga regeringen. Det var också den blixtsnabba teknologiska utvecklingens årtionde. Internets totala genombrott och fildelningsdebatten som följde. En ekonomi som länge växte och löner som höjdes. Ett årtionde där vi steg för steg förvandlades till först och främst konsumenter. Där vi aktivt skulle välja elbolag, pensionsplaceringar, bredbandsleverantör, vårdgivare och så vidare in i det oändliga. Makten via plånboken, den totala indiviualismens princip. Ett årtionde som på många sätt rörde sig för snabbt för att arbetarrörelsen skulle hänga med. Och som faktiskt under stor del leddes av majoriteten S-V-MP. Göran Persson sade redan på S-kongressen 2005 att ”90-talet är slut” och att nu skulle politiken inte längre gå ut på att spara ihjäl sig. Reformer skulle kunna komma tillbaka in i politiken. På detta väntar vi fortfarande.

00-talet blev ett krigets årtionde. Det tjuvstartade med Kosovokriget, 1999. ”Humanitär intervention” blev ledordet när Nato bombade sönder centrala Belgrad för att få fred på Balkan. Under FN-mandat gick sedan USA och allierade loss på Afghanistan i ett krig som fortfarande inte är slut. Sedan fortsatte amerikanerna själva, utan FN-mandat, med att starta ett olagligt anfallskrig mot Irak 2003. Från att ”alla” varit för dessa krig börjar det nu bli svårt att hitta de som tror på dem. Kanske upplevde ”krig-för-fred-trenden”, under USA:s ledning, både sin kulmen och sin död under detta decennium. Låt oss hoppas. Hundratusentals, kanske miljoner, har dött i omödan. Både Kosovo- och Afghanistankriget stöddes aktivt av svenska regeringar, röda som blåa.
I Latinamerika blev 00-talet vänsterns decennium. Från det att president Hugo Chavez vann valet i Venezuela 1998 har snart varje höger-regering på kontinenten kastats ut. Colombia och Peru utgör där sorgliga undantag. Trots enorma sociala satsningar och massiv stöd har Chavez i västmedia bara mött ursinne. Venezuelaanalysis.com rapporterar i dagarna att mellan 1998 och 2008 har endast tre av 304 BBC-rapporteringar överhuvudtaget nämnt någon av Chavez-administrationens positiva satsningar. Det är i en sådan medieverklighet vi små vänstermedier verkar, det får man inte glömma.

00-talet var naturligtvis klimatfrågans födelse och, i slutet, Barack Obamas seger över Bush-regimen. Men även om medvetenheten och hoppet om något nytt väcktes av båda dessa saker har det ännu gett väldigt lite resultat.
För min egen del blev 00-talet yrkesmässigt nära förbundet med den tidning du nu läser. Blod, svett och tårar har det kostat men vi som gjort den under årtiondet kan konstatera att det är en betydlig starkare Flamman som går in i 10-talet än den som gick in i 00-talet. Det gäller såväl upplaga som kvalitet och ekonomi. Tillsammans med er läsare hoppas vi kunna säga samma sak i december 2019. Och vad gäller politiken är det ju så att människan skapar historien. Efter ett förlorat årtionde kan ett vunnet följa. Det är upp till dig och mig. God jul och gott nytt år!

/Jonas Thunberg