Frågan går till bandkollegan och klasskompisen Zion Merking.

Två av medlemmarna i bandet Nektar går fortfarande i gymnasiet. Men just nu, i en trång lokal i ett ödsligt industriområde mellan Gamlestaden och Gullbergs kaj i Göteborg, är de långt ifrån skolarbete. De behöver repa inför sina supportgig till Hurula som de nyligen börjat turnera med.

– Nä, jag har läst igenom den bara…

På golvet ligger slitna mönstrade mattor, ena väggen är tapetserad av deras rödsvarta bandaffischer. Trummor, keyboard och killarna själva får sånär plats mellan alla instrumentlådor och kartonger med vinyler som står staplade på varandra.

Bandets nya trummis Nils Hoff slår i gång kompet till låten ”Gubben i lådan”, sedan fyller resten på med distade gitarrer och Ilean Arvman Nelson tar ton.

”Jag zonar in, jag zonar ut, sitter kvar längst bak, med ett halvtomt glas…”

Nektar är ett av banden i den tsunami av indierock som svept in över Göteborg. Nu skramlar och skränar det återigen i Lilla London.

För Nektar har det gått undan. Frontpersonen Ilean Arvman Nelson började skriva låtar i slutet av 2023, fick med sig ett gäng skolkamrater från Rytmus musikgymnasium och i september 2024 släppte de sitt första album. Därefter gick det spikrakt uppåt med utsålda spelningar, storbolagskontrakt och nu senast en Grammisnominering för årets nykomling. Enligt Arvman Nelson handlar de snabba framgångarna delvis om att deras musik ligger rätt i tiden.

– Det fanns en efterfrågan på bandmusik. Under 10-talet var det ganska dött med indie, det var mer EDM-musik som hade sin prime och det är väl i princip motsatsen till det vi gör. Man kanske tröttnade på det och ville ha något mer mänskligt, säger han.

Till en början var Nektars fans främst tonåringar, men nu har publiken blivit mer blandad.

– Ibland har vi spelat på ställen där man behöver ha med sig målsman. Då har föräldrarna också börjat gilla oss, säger gitarristen Leo Larsson.

Att unga dras till indierock är inte heller konstigt med tanke på vilka som är deras föräldrar, menar Ilean Arvman Nelson.

– Många i vår ålder växte upp med föräldrar som lyssnade på indie när de var yngre och det smittade av sig. Min pappa lyssnade jättemycket på The Smiths, Kent och Thåström och jag har liksom ärvt hans musiksmak. Det tror jag många andra har gjort också.

Nektars musik har jämförts med just Kent, kanske på grund av texterna på svenska och Arvman Nelsons lätt släpiga sångstil. Men parallellerna till de äldre kollegorna i Terra brukar också komma upp. Det göteborgska indiebandet har harvat på i tio plus år men det är först de senaste tre som de slagit igenom på bred front. I vintras fick de ytterligare exponering när de var husband i På spåret.

Terra har på många vis slagit upp dörrarna för banden som kom efter, menar medlemmarna i Nektar.
– Man får upp hoppet om att det går att göra detta. Terra har visat att om man bara fortsätter så kommer det till slut att slå. Att de inte lade av har ju lett till att det går svinbra nu. Sådant får man inspiration av, säger Ilean Arvman Nelson.

På krogen Oceanen vid Stigbergstorget tar medlemmar från banden Sylvie’s head och Makthaverskan en aw tillsammans en fredagskväll. Medan Sylvie’s head bildades 2024 är Makthaverskan veteraner i sammanhanget med flera internationella turnéer bakom sig.

Samtidigt som de menar att bandtrenden är tydligare utomlands med band som Geese och Fontaines DC, är alla överens om att Terra har kickat i gång någonting i Göteborg.

– Jag tror att de har fått en boll i rullning som in i helvete. De har fört gitarrocken ut till folket igen på ett sätt som inte har skett på länge och det är jävligt kul. För det gör ju att det vi andra håller på med också blir lite mer relevant, säger Hugo Randulv, gitarrist i Makthaverskan.

Sylvie’s head, som nyligen spelade på Stockholmsklubben Spice99, märkte av hajpen i huvudstaden. Jag träffar sångaren Erik Grahn tillsammans med resten av gänget på krogen vid Stigbergstorget.

– För dem kanske det är lite exotiskt att man kommer från Göteborg. Att de tittar på oss och tänker ”wow, sådär skulle jag också vilja vara”. Och jag förstår det!

De flesta känner till att Göteborg har en stolt tradition av indiepop och -rock. Broder Daniel, Håkan Hellström, The Soundtrack of our Lives och Bad Cash Quartet är bara några av de klassiska grupper som haft ett brett kulturellt inflytande över hela landet. På 00-talet var skivbolaget Service tongivande med namn som The Embassy, The Tough Alliance och Jens Lekman. Makthaverskan var med för ett decennium sedan under scenens förra uppsving, då skivbolaget Luxury välsignade Sverige med skimrande göteborgsk postpunk.

Numera släpper Makthaverskan sin musik via Welfare Sounds & Records, vilket blivit en plantskola för indiemusik i stan.

– Det känns som att de har monopol på bra band i Göteborg, säger Hugo Randulv och fortsätter:

– Göteborg är en jävligt bra musikstad just nu. För oss som har varit med länge och spelat är det väldigt kul när det händer något nytt omkring en. Att man ändå är en del av en scen med nya band, det känns skitroligt och som en grej Makthaverskan behöver för att tycka att det är roligt att fortsätta. Det är peppande och inspirerande.

Welfare har tidigare gett ut Terras musik men här finns även nyare och hårdare rockband som Mud Grief och The Family Men. Och så Sylvie’s head som blandar in dansmusik och breakbeats i sina låtar. De hoppas kunna inspirera andra att utmana det rådande soundet.

– Vi började spela för att vi tyckte att något saknades. Vi vill göra något annorlunda som inte låter som den här klassiska göteborgska indierocken som funnits så himla länge och som inte är så intressant i våra öron i alla fall, säger bandets sångare Erik Grahn.

– Jag tycker att det låter väldigt eget om den här nya vågen. Det känns inte som en renässans på det sättet och det är det som är så roligt, säger Irma Krook, basist i Makthaverskan.

Erik Grahn tror att den unga publiken är sugen på något äkta, bortom det digitala, och att en röjig rockspelning kan fylla det behovet. När Sylvie’s Head och Welfare-kompisarna Mud Grief och The Family Men spelade på den klassiska Göteborgsklubben Pustervik nyligen blev det både svettigt och stökigt.

– Det var nog den sjukaste moshpiten jag sett på Pustervik någonsin när The Family Men spelade. Alla hoppade – ända ute vid väggarna och bort till ljudbåset. Det var helt sinnessjukt. Och alla var kids nästan. Det var jävligt mäktigt att se.

Även om det alltså finns skivbolag i stan så känns den kommersiella musikbranschen väldigt långt bort när man bor i Göteborg, menar medlemmarna i Sylvie’s head och Makthaverskan.

– Vi står inte och spelar med en Norrlands Ljus-skylt i bakgrunden med Red Bull-kepsar på oss direkt, säger Hugo Randulv.

Avståndet till branschen skapar en anda där man tar tag i saker själv.

– Är man ett litet band arrangerar man egna spelningar på hemlig plats. Det var så vi började också, säger Erik Grahn.

Samtidigt är det ganska lätt att vara ett band i Göteborg, menar de. Alla känner alla och man hjälper varandra. Det finns gott om scener att spela på och billiga lokaler att repa i.

Tillbaka i Nektars replokal ringer det i öronen av de riviga gitarrerna och de dundrande trummorna. Ådrorna på 18-åriga Ilean Arvman Nelsons hals spänner sig när han tar i med refrängen.

Även medlemmarna i Nektar tycker att förutsättningarna är goda för den som vill starta band i staden. Ilean Arvman Nelson drar en lans för studieförbunden, vars statliga anslag skurits ned av Tidöregeringen. En rapport i höstas visade att 30 procent av studieförbundens lokaler har fått stänga sedan beslutet.

– Vi hade aldrig haft råd att starta ett band om det inte vore för att vi repade i en ABF-lokal i ett år. Vi spelade in vår första platta på en högskola. Att det finns de här möjligheterna att repa, spela in och bilda band i princip helt gratis via kommunen eller studieförbunden, det är jätteviktigt att bevara. Det är väldigt dumt att det är hotat nu.