Utrikes 22 mars, 2023

Indonesiens vänster kämpar ännu för upprättelse

Efter två års kamp har det indonesiska vänsterpartiet Prima nekats att ställa upp i nästa års presidentval. Jonas Sjöstedt besöker ett ojämlikt land som präglas av 50-talets massmord på socialister.

I centrala Jakarta reser sig höghusen mellan stora upphöjda motorleder där trafiken står still i en enda trafikstockning. Det är här, bland västerländska restauranger och stora köpcentra, som jag möter upp Dominggus Oktavianus, ledare för vänsterpartiet Prima. Bara någon kilometer bort ligger några av stadens fattigaste kvarter, där människor bor trångt och lever i den informella ekonomin. Klasskillnaderna är enorma, och det är i de rörelser som utmanar den ekonomiska makten i Indonesien som Prima har sin bas.

– Först fick vi ett beslut från den nationella valkommissionen som sa att vi inte klarade kraven. Det beslutet tog vi till domstol för att överpröva det, men domstolen avslog vår begäran. Det var en stor besvikelse för vi hade uppfyllt alla lagens krav för att få ställa upp i valet. Därefter överklagade vi det beslutet till ännu en domstol i Jakarta. Där vann vi.

Indonesien ställer upp hårda villkor på partier som ska kandidera till parlamentet. De måste ha kontor över hela landet och minst 200 000 medlemmar som registrerar sig elektroniskt till valmyndigheten.

– Vi förstod inte varför valkommissionen sa nej. Vi har 34 kontor i de olika provinserna och 423 lokala kontor. Vi har 360 000 dokumenterade medlemmar som har registrerat sig. Egentligen räcker det, men valkommissionen underkände en stor del av våra signaturer.

Dominggus dricker upp sitt starka indonesiska kaffe och skakar på huvudet:

– Vi tror på politisk förändring den parlamentariska vägen, genom att ställa upp i val. Vi måste kunna delta i valen för att förändra. Det är den enda vägen, därför var den första domstolens beslut en stor besvikelse för våra sympatisörer. Nu försöker vi hålla hoppet och inspirationen uppe trots det.

När valkommissionen KPU tog sitt beslut samlades medlemmar från Prima utanför dess lokaler för att protestera, men det hjälpte inte:

– Vi vet att vissa andra partier som inte klarar kraven blev godkända, men de har kontakter med makteliten och en annan politisk inriktning. Det var ett politiskt beslut av KPU när de underkände oss. Vi vet det, men det är svårt för oss att bevisa.

Enligt Dominggus Oktavianus är regeringen rädd för att de rikas privilegier ska utmanas. De vill inte ha ett val som ställer vänster mot höger och som handlar om orättvisorna i landet.

– De styrande partierna vill vinna tillräckligt med röster i nästa val för att stanna vid makten, de vet att folkliga rörelser och partier skulle bli en utmaning mot deras makt. Vi har andra perspektiv och kan ge folk hopp om förändring. Vi skulle föra en annan sorts politik som inte bara gynnar några få personer. Det är den verkliga orsaken till att de ser oss som ett hot.

I Indonesien har vänstern motarbetats under många år. Efter den USA-stödda militärkuppen 1965 mördades mellan en halv miljon och flera miljoner påstådda kommunistsympatisörer. Förtrycket under Suhartos militärdiktatur var hårt, vänstersympatisörer fängslades och försvann. Diktaturen föll 1998 efter omfattande folkliga protester. Sedan dess har indonesisk politik präglats mer av olika personligheter och frågan om religionens inflytande än av motsättningar mellan vänster och höger.

Många indonesier har släktingar som mördades eller försvann, Dominggus farbror var en av dem:

– Massmorden 1965 är fortfarande tabu i Indonesien. Människor vill inte tala om det. Förtrycket fortsatte i många år efteråt. Det är fortfarande mycket känsligt.

– En del indonesier i exil i Europa har blivit av med sina indonesiska medborgarskap när de har tagit upp frågan. Men nyligen sa president Joko Widodo att han accepterade ett uttalande från kommissionen för mänskliga rättigheter om att massmorden 1965 var ett brott mot mänskliga rättigheter. Nu kan en del av dem som talat om massakrerna kanske få tillbaka sina medborgarskap. Det är ett litet tecken på öppenhet.

Prima har skapat en allians med en rad folkrörelser inför valet 2024, många av partiets medlemmar har sin bakgrund i vänsterpartiet PRD som utmanade Suhartos diktatur under 1990-talet. Dominggus är en av dem:

– I PRD samlades studenter, bönder och arbetare i sitt motstånd mot diktaturen. Vi gjorde politik av människors ekonomiska problem, det förenade olika grupper. Vi organiserade protester och strejker. Vi bidrog till att diktaturen föll.

Men vänstern motarbetas fortfarande.

– Islamistiska högergrupper attackerar vänstern. Det är inte bara på sociala medier, det förekommer även fysiska attacker mot våra möten.

– I Indonesien finns det kvar en djup stat som motverkar varje försök att bygga upp en stark vänster. Den finns i militären, byråkratin, säkerhetsapparaten och rättssystemet. Det speglas i valkommissionens beslut att inte låta oss kandidera.

Motståndet mot vänsterrörelser är också inskriven i Indonesiens lagstiftning.

– Den nya strafflagen förbjuder vissa typer av vänsteråsikter. Det speglar Indonesiens långa historia av att motarbeta vänstern. Tidigare angrep de oss utan lagstöd. Nu kan man dömas till flera år i fängelse om rättssystemet bedömer att man är kommunist eller marxist-leninist. Men den bedömningen är förstås godtycklig.

I valet i februari 2024 ska Indonesien välja en ny president och ett nytt parlament. Den nuvarande presidenten Joko Widodo får inte ställa upp för omval.

– Joko Widodo har varit en liberal och modern president på flera områden. Men även presidenten måste ta hänsyn till starka politiska och ekonomiska intressen som begränsar hans makt.

Ekonomin i Indonesien går på högvarv. Målet är att dra till sig internationella investeringar och hålla de globala storföretagen på gott humör. Men många vanliga indonesier lever i yttersta fattigdom och stor otrygghet.

– Redan i början på 2000-talet försämrades lagstiftningen som ska skydda arbetarna. Då introducerades en mer flexibel arbetsmarknad i Indonesien efter ett avtal mellan regeringen och IMF. Det innebar sämre villkor för tillfälliga arbetare och underleverantörer. Fackföreningsrörelsen försvagades av regeringens politik. Klassklyftorna i Indonesien är enorma. Det är konsekvensen av den nyliberala politiken. Joko Widodo tror på den politiken och har hållit fast vid den. Han hoppas att det ska leda till stark ekonomisk tillväxt.

På kvällen möter jag representanter från några av de folkrörelser som samarbetar med Prima i en valallians. Det är unga studenter som kommer direkt från universitetet. Det är jordbrukare som organiserar sig i kooperativ och unga feministiska aktivister. Vänstern i Indonesien består av flera generationer. Siti Rubaidah är en av veteranerna, hon är ordförande för kvinnoorganisationen Suluh Perempuan. Hon har varit aktiv länge i Indonesiens vänster och kvinnorörelse.

– Vi argumenterar för kvinnors rättigheter, mot sexuellt våld och för en ny lagstiftning som skyddar kvinnor. En särskilt utsatt grupp är kvinnor som arbetar i andras hem, berättar hon.

– Många tycker att det är skamligt att ha blivit utsatt för övergrepp och de berättar om det först långt efteråt. Men vi uppmanar kvinnor att organisera sig och träda fram. Vi har vår egen metoo-rörelse, inte minst på sociala medier.

Hon säger att män fortfarande tar sig rätten att bestämma över kvinnor.

– En del skolor kräver att flickor bär slöja. Vi är inte emot att man har slöja, man vi är emot att man tvingas till det. Varje kvinna måste själv kunna bestämma hur hon klär sig.

I Indonesien spelar religionen stor roll i politiken. Befolkningsmajoriteten är muslimsk, men i landet finns också många kristna och hinduer.

– En av våra motståndare är konservativa religiösa grupper som vill begränsa kvinnors frihet. I några delar av Indonesien har de infört sharialagar. I Aceh infördes till och med ett utegångsförbud för kvinnor efter klockan 23. Det begränsar kvinnors frihet och kvinnor har dömts för att ha brutit mot utegångsförbudet när de har åkt till eller från sina arbeten.

Den 2 mars beslöt Jakartas centrala domstol att acceptera Primas överklagan och krävde att den centrala valkommissionen gör om hela processen inför valet. Det innebär enligt domstolen att hela det indonesiska valet måste senareläggas. Domstolens beslut ifrågasattes omedelbart av den centrala valkommissionen och företrädare för Indonesiens regering. De vägrar att rätta sig efter beslutet. Efter domslutet klargjorde företrädare för Prima att man inte vill att valet skjuts upp, partiet vill bara bli behandlat som andra och få rätt att ställa upp i valet.

Suluh Perempuan är en del av den valallians som Prima hade skapat. De hade sett fram emot valet.

– Vi blev väldigt besvikna när beslutet togs att Prima inte får ställa upp i valet 2024. För oss är det avgörande att kunna påverka politiken för att förbättra kvinnors villkor i Indonesien.

Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 01 mars, 2024

Upplagt för stök i Venedig

Bild ur serien ”The missing negatives of the Sonnenfeld collection” (2008) med israeliska nybyggare utbytta av palestinska modeller. Foto: Yael Bartana.

Den Israel-födda stjärnprovokatören Yael Bartana representerar Tyskland i årets redan kontroversiella konstbiennal i Venedig. Ska även hon stämplas som antisemit?

Om en och en halv månad öppnar den 60:e upplagan av Venedigbiennalen som har titeln Foreigners everywhere, främlingar överallt. Jag antar att det ska läsas ironiskt, som att vi alla ses som främlingar av någon. Men den internationella konstfesten har inte oväntat drabbats av turbulens ifråga om Israels deltagande.

Det är ett mönster vi känner igen från Eurovision och nu senast filmfestivalen Berlinale, där den israeliska filmregissören Yuval Abraham i sitt tacktal vid prisutdelningen för hans film No other land adresserade sitt lands apartheidpolitik och krävde eldupphör. Abraham är själv jude med en mormor som föddes i ett tyskt koncentrationsläger, men har ändå anklagats för antisemitism av politiker, och därtill av så allvarliga dödshot att han inte kan resa hem till Israel. I en intervju i The Guardian sade han: ”Att stå på tysk mark som son till Förintelsens offer och kräva eldupphör – och för detta bli anklagad för antisemitism är inte bara skandalöst, det är också att bokstavligen försätta judiska liv i fara.” 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika 01 mars, 2024

Trötta demonstranter från Göteborg återhämtar sig i Amsterdam 1997. Foto: Privat.

Mathias Wåg: Blondinbella förstår inte hur skönt det är att sova på golvet.

Jag minns golvet i nunneklostret. Jag hade rullat ut mitt liggunderlag och placerat ut sovsäcken. Mutat in en liten plats som min. Vi hade fått låna en av klostrets matsalar som sovsal. Aktivister från när och fjärran skulle sova där, däribland en hel Kontrabuss lastad med anarkister från Stockholm.

Det var min första toppmötesprotest. I september 1994 hade Världsbanken och Internationella valutafonden ett gemensamt toppmöte i Madrid för att diskutera frihandelsavtalens framtid. Vi var där för seminarierna på universitetet, på en studieresa för Färnebo folkhögskola. Men den kunskap vi kom hem med var spanska slagord som ”Ett förenat folk kan inte besegras” (El pueblo unido jamás será vencido), att gå i kedjor, skölja bort tårgas ur ögonen, göra nedräkningar och rusningar i demonstrationer. Lärdomar man fick på gatan. Men också i de nattliga samtalen på sovsalsgolvet, med aktivister från andra länder. Vi lyssnade uppmärksamt på de spanska aktivister som berättade om hur de besökt det nystartade Zapatistupproret i Chiapas, Mexiko.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Inrikes 01 mars, 2024

Kurdisk radioskugga: ”Exiljournalister inte säkra längre”

Aktivister demonstrerar mot Turkiets krav på utlämningar av kurder. Foto: Ali Lorestani/TT.

Kurdiska Aryen TV sänder till 27 länder från Sverige, och är avskydd av såväl Irans som Turkiets regeringar. På begäran av Säpo utvisar Migrationsverket nu en av kanalens journalister.

”Exiljournalister är tyvärr inte säkra i Sverige längre.” Så avslutar advokaten Miran Kakaee (bilden) ett Instagraminlägg där han berättar om Migrationsverkets beslut att utvisa journalisten Beritan, verksam på den kurdiska nyhetskanalen Aryen TV. Beslutet sker på en direkt begäran av Säpo, som klassat henne som ett säkerhetshot.

Hon är inte den första. I en artikel från ETC i höstas intervjuas flera svenska kurder som blivit stämplade som hot mot rikets säkerhet efter att Säpo granskat dem, utan att de själva fått veta varför. En av de medverkande i artikeln, pizzabagaren Tohildan Acet, misstänker dock att det har att göra med att han samlat in pengar till stiftelsen som driver Aryen TV. En ekonom, som arbetat med Tohildan och flera andra kurdiska småföretagare, berättar att flera av hans klienter som hamnat på Säpos radar sett samma mönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Veckobrev 29 februari, 2024

Är din mamma lika tuff som min mamma?

Jag och mamma under firandet i måndags. Foto: Privat.

I måndags firade familjen att min mamma Astrid jobbat 50 år som sjuksköterska med en restaurangmiddag i Uppsala, med barn och barnbarn. Jag bestämde mig för att intervjua henne för att höra hur sjukvården har förändrats under dessa år. Jag fick fria händer bara jag lovade inte ta med några svordomar, då hon är ”en gudfruktig dam”.

***

Trots att hon snart fyller 72 tar Astrid Näslund Aretakis på sig fyra nattpass i månaden. Hon tycker fortfarande att det är kul, och hon inser också att de behövs för att vården ska hålla ihop. Det bästa är alla människor hon träffar.

– Det är ju en sak med att jobba natt också, ofta har man mer tid. Alla är ju olika, bara man ger dem tid så får man ju höra deras livshistoria och det är ju ofta otroliga berättelser. Nu är det också intressant att träffa alla nya medarbetare från jordens alla hörn. Hur skulle sjukvården fungera utan dem?

Hon tror inte att dagens unga skulle stanna kvar så länge på en arbetsplats.

– De går ju inte in på en låg lön, tar ett schema och jobbar i 50 år. Och tur är väl det, att de inte accepterar vad som helst. Det är ju ingen på avdelningen som har jobbat länge, de var knappt födda när jag började jobba. Så jag är en utrotningshotad sort. Man blir snarare idiotförklarad om man stannar så här länge. Vi räknas ju inte som specialister som läkarna, och får något erkännande, fast vi är ju det. Ska man bli specialist ska man ta på sig någon administrativ uppgift och bli chef. Man ska komma långt från patienterna för att få hög lön.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Astrid föddes i Gottne, i inlandet nära Örnsköldsvik. Hennes pappa var banarbetare och flyttade dit jobben fanns, som Mellansel, medan mamma var hemmafru.

– Pappa gick en kurs så att han kunde bli banmästare, men mamma var inriktad på att jag skulle studera, då hon själv inte hade råd med det. Så då sökte han jobb i Vännäs nära Umeå, där skolorna låg.

Hon var fem år när de flyttade in i järnvägsarbetarnas lägenheter nära tågstationen. Varje helg åkte de till Astrids mormors och hennes tvillingbrors torp nära Gottne för att hjälpa till. På den tiden gick tågen alltid punktligt.

– De hade kor och jordbruk, men inga moderniteter som traktorer. Vi tog med oss mat för de hade det inte så fett. Mormor var sömmerska och hennes make hade svårt att få jobb. Han var döv och kunde inte utbilda sig, så han målade och gjorde vad han fick.

Astrids mamma hade också velat studera men hade inte råd. Så hon jobbade i den lokala affären i stället i tio år, tills hon gifte sig. Då kunde hon också ta sig hem om det var något med en sjuk faster som behövde mycket hjälp. På den tiden fanns det ingen äldrevård.

Astrid var ett sjukligt barn, och förstod redan som femåring sitt kall.

– Jag hade reflux så jag var mycket på sjukhus och tyckte att det var spännande. Mamma ville inte det, hon trodde att jag inte skulle orka. Men jag har aldrig tänkt något annat.

Hon gick gymnasiet i Umeå och läste där vidare till sjuksköterska och fick jobb på Akademiska sjukhuset i Uppsala tillsammans med sin studiekompis Ingrid. De delade på en landstingsduplett för 281 kronor i månaden, där det ingick städning och sängkläder, och på jobbet tjänade de 2699 kronor var före skatt, vilket motsvarar 20 100 kronor i dag.

– Det var tuffare på ett sätt. Man jobbade som ensam sjuksköterska på en vårdavdelning, med sammanlagt 2,5 tjänster som täckte upp dags- och kvällsskiftet med 23 patienter. Nu har vi minst två sjuksköterskor per pass, på tolv patienter. Men då var vi med patienterna hela tiden. Nu är det så mycket dokumentation som ska skötas på datorerna.

Hon beskriver datoriseringen som den stora förändringen. Det är praktiskt på många sätt, då man slipper skriva för hand, eller springa ned till labbet och hämta papperskopior på prover.

– Men administrationen har också svällt något kopiöst. Jag träffade min chef på affären häromdagen. Då sade vi att ju mer vi måste dra ned, desto fler HR-personer och kommunikatörer skaffar vi. Förut satt de på sjukhuset men nu vet vi inte ens var de sitter någonstans. De kanske inte ens finns, säger hon och skrattar.

På 1980-talet började Astrid jobba fackligt.

– Jag blev mer insatt i våra rättigheter och skyldigheter. Det måste finnas en sådan person, annars tror cheferna att ingen känner till rättigheterna och försöker köra över folk. Utan facket är folk skyddslösa.

När hon fick sitt fjärde barn, min lillebror Andreas, började hon jobba natt.

– Vi hade inga föräldrar som kunde hjälpa till så det blev enklare så. Om barnen var sjuka kunde ni ligga bredvid mig när jag sov, eller spela tv-spel. Det hade inte fungerat att vabba när vi är så få i personalen. Och så var jag hemma när ni kom från skolan. Det var då man kunde få höra vad som hänt, senare på kvällen var det inte lätt att få fram någonting.

En annan skillnad mot förr är de utlokaliserade patienterna. Förut hade de bara patienter som hörde till avdelningen, men nu får de samtal från andra håll – kirurgen, medicinen, infektionen – så snart det finns en ledig vårdplats.

Dessutom blir människor allt äldre, vilket försvårar för 1992 års Ädelreform, som sade att kommunen skulle lätta på landstingens vårdbörda. Men då människor närmar sig hundra får de allt fler sjukdomar och måste ändå in till sjukhusen, för kommunerna har inte resurser att ta hand om urinvägsinfektioner eller lunginflammationer i hemmet.

Men mest av allt plågas vården av de ständiga besparingarna.

– Ett tag trodde man ju att det skulle bli bättre och bättre. Men nu är det bara ”si och så många måste gå”, år efter år. Det finns pengar till hyrpersonal men inte att anställa fast på rimlig lön. Nu ska de ju ha bort 90 procent av hyrpersonalen på Akademiska, och tydligen har de dragit ned 25 procent sedan november, så det verkar ju gå om man lägger manken till.

Hon säger att hyrpersonalen undviker helger och byter arbetsplats ofta, vilket gör att den fasta personalen får stå för kontinuitet.

– Går man på schema så får man jobba vare sig man vill eller inte. Jag jobbade nyår senast, och den personalansvarige säger att han bokat in mig till nästa nyår också, säger hon och skrattar.

– Jag försöker vara ledig på jul men annars har jag jobbat många påskar och nyår. På nyårsafton vid millennieskiftet var vi två stycken, Marie och jag.

Samtidigt tjänar hyrsköterskorna minst dubbelt så mycket, säger hon.

– De får inte berätta vad de tjänar för firmorna vet att folk skulle bli tokiga, men till mig säger de att de har 100 000 i månaden. Dessutom ska firman ha betalt. Det är vansinne. Ingen vettig människa tycker väl att det är ett bra system att ge våra skattepengar till kapitalister i stället för vården, det är ju precis som med skolan och allt annat som de har sålt ut.

Om lönerna hade höjts med några tusenlappar tror Astrid att fler hade stannat. Själv hade hon 38 000 i månadslön vid pensionen. Nu tjänar hon mer, då sjukhuset slipper betala arbetsgivaravgift.

– Jag vill veta varför regionen går med överskott och ändå drar ned 1,5 miljarder på vården. Sedan finns Kry, som tar oerhörda resurser. De skickar räkningen till vårdcentralen som personen är skriven på. I stället borde pengarna gå till vårdcentralen så att den kan utvidga sin verksamhet, men där är det ju omöjligt att få tid.

Astrid säger att uppskattningen framför allt kommer från patienter och medarbetare.

– Patienterna kan säga saker som: ”Ni är fantastiska, hur orkar ni?” Men om de har fått vänta flera år på en operation i flera år och kommer med kritik så hänvisar jag dem till politikerna. De borde gå ut och säga: ”Ni får räkna med att vänta tre, fyra år.” Men det törs de inte, för då hade väl ingen röstat på dem.

Det bästa sättet att höja yrkets status tror hon är lönerna.

– Det spelar ingen roll att de applåderar som under pandemin. Vi kan väl applådera åt direktörerna i stället för deras höga lönehöjningar, jag undrar om de skulle vara nöjda då.

I stället har stora pengar lagts på att sjuksköterskorna ska jobba ”smartare”.

– Så har de hållit på sedan McKinseygruppen skulle reformera sjukhusen. Personalen gjorde listor över förbättringar och de tog betalt för kalaset. En dag skulle vi jobba som en bilfabrik, om det var Fiat: sitta med legobitar och flytta vem som gör vad i olika arbetsgrupper. Vad kostade det där? Man kan inte jämföra en bilfabrik med ett sjukhus, det finns ju inte två människor som är lika. Så fort det kommer en ny sjukhusdirektör ska de komma med idéer så att man ska komma ihåg dem allihop. Sedan flyttar de mellan olika sjukhus och vi blir kvar.

***

Låt mig avsluta med mitt varmaste tack till mamma och alla andra kvinnor som håller välfärden igång.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 29 februari, 2024

Kreab väckarklocka för V: ”Betalda intressen ska inte påverka”

Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Vi behöver ha en diskussion om karens” säger Aron Etzler till Flamman.

I onsdags meddelades att Vänsterpartiets tidigare kommunikationschef Jenny Lindahl fått nytt jobb på pr-byrån Kreab, känd för sitt arbete med att främja privatisering av välfärden. 

Övergången har mött hård kritik, och från både höger- och vänsterhåll har det spekulerats om att det kan öppna tidigare låsta dörrar mellan Vänsterpartiet och Kreab. Skoldebattören Marcus Larsson beskrev för Flamman hur ”en möjlig utveckling är att det blir lättare för Kreab att komma in i samtal även med Vänsterpartiet”. På X kommenterade Timbros tidigare vd Markus Uvell gillande: ”Bra om Lindahl kan bidra till att öka näringslivets kunskap om V”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 29 februari, 2024

Vänsterpartiet måste hålla avstånd till klägget

Dörröppnare. Peje Emilsson har slagit upp många portar för välfärdskapitalet. Här tar han emot pris som årets nybyggare, den 21 november 2022. Foto: Anders Wiklund/TT.

Inget skadar Vänsterpartiets ambition att bli ett folkligt arbetarrörelseparti mer än öppna dörrar till lobbybranschen.

I bananmonarkin Sverige har svängdörrarna mellan politiken och det privata näringslivet sedan länge monterats ner. Numera är det knappt någon som höjer på ögonbrynen när tunga makthavare eller politiska tjänstemän blir lobbyister. Det har gått så långt att det i dag anses fullt normalt att vara aktiv som kommunpolitiker och samtidigt ha uppdrag för företag som mjölkar den gemensamma välfärden på pengar.

Vänsterpartiet har hittills varit ett undantag. Att partiets tidigare kommunikationschef Jenny Lindahl tar jobb på Kreab – pr-branschens svarta får med starka kopplingar till välfärdsföretagen – riskerar därmed att få stora efterverkningar. Som Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans, en av Sveriges främsta lobbyistgranskare, säger till Flamman är det inte otänkbart att ”en dörr öppnades åt båda hållen där”.

Från interna kritiker har krav på uteslutning på den tidigare förbundsordföranden för Ung vänster som ett brev på posten. Men diskussionen bör breddas till att handla om partiets utveckling i stort. Dörren till pr-branschen ställdes ju faktiskt på glänt redan när Jenny Lindahl först anställdes – hon hade redan under 2000-talet arbetat för pr-byrån Hill & Knowlton. Uppenbarligen såg ledningen ett behov av att slipa partiets kommunikation.

Vänsterpartiet är på väg att bli de nya sossarna, i ordets sämsta bemärkelse

Kreab-kopplingen ger nu vatten på de interna kritikernas kvarn: den cementerar bilden av att Vänsterpartiet är på väg att bli de nya sossarna, i ordets sämsta bemärkelse – inte ett reformistiskt massparti, utan ett dominerat av principlösa karriärister. Man behöver inte vara pr-expert för att se problemet. I en tid då kommunikation är allt spelar det ingen roll om kritikerna har rätt eller inte, om detta är bilden som förmedlas av Jenny Lindahls karriärval.

Alla som stödjer ambitionen att bygga ett folkligt arbetarparti har därmed skäl att ta sig en funderare i dag. Om ambitionen är att tvätta bort stämpeln som ett elitistiskt vänsterparti för en urban medelklass är öppna dörrar mellan partiet och lobbyistbranschen naturligtvis fel väg att gå. Så vad bör göras?

Två saker är nödvändiga. För det första måste vänstern och arbetarrörelsen i stort fortsätta utveckla sin kommunikation. Men det bör göras genom att stärka och bygga upp rörelsens egna institutioner för idéutveckling och opinionsbildning, i form av tankesmedjor, studieförbund, medier. Inte genom att göra sig beroende av expertis från det privata näringslivet.

För det andra är det dags för Vänsterpartiet att skifta fokus, från kommunikationsplaner till att bygga upp partiorganisationen, i synnerhet på de platser där partiet säger sig vilja vinna nya väljare. Ett bredare vänsterparti måste byggas nedifrån och upp, inte minst för att få fram de politiska företrädare med olika bakgrunder som ett sådant parti behöver. För även om kommunikation är viktigt så är det inte allt. 

Utrikes 29 februari, 2024

”Kampen är inte död”: Gigkritiker möts i Bryssel

Danielle Simonnet, Manon Aubry, Leila Chaibi, Idoia Villanueva Ruiz framför EU-parlamentet. Foto: Quentin Bruno.

EU:s väntade reglering av gigekonomin röstades ned. Nu samlas arbetare, politiker och aktivister i Bryssel för att hitta en väg framåt.

”Lobbyist för Uber”. Så står det på den stora banderollen med Emmanuel Macrons ansikte som hålls upp framför huvudingången till det europeiska parlamentet i Bryssel. Designen ska efterlikna de bruna kort som bärs av de omkring 25 000 lobbyister som är verksamma i Europaparlamentet.

Bakom aktionen står fyra parlamentsledamöter från franska vänsterpartiet Det okuvliga Frankrike (La France insoumise) och spanska Podemos. Aktionen refererar till den franska presidentens roll i ”Uberfilerna”, en samling läckta dokument som avslöjar företagets lobbyverksamhet. Där visade det sig bland annat att Macron haft långtgående och hemliga kontakter med företrädare för apptaxibolaget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 28 februari, 2024

Vänsterpartiets Jenny Lindahl börjar på lobbyfirman Kreab

Vänsterpartiets Jenny Lindahl (tv) och Ida Gabrielsson på ett mingel år 2021, i samband med att förre partiledaren Jonas Sjöstedt släppte sin memoarbok. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Efter fyra år på Vänsterpartiet, framför allt som kommunikationschef, går Jenny Lindahl in som ”director” på kommunikationsbyrån Kreab. Men den nya arbetsgivaren är minst sagt kontroversiell.

Vänsterpartiets tidigare kommunikationschef Jenny Lindahl går över till pr-byrån Kreab. Det meddelade Dagens Opinion under onsdagen.

– Jag hoppas jag ska få möjlighet att förverkliga hela min potential på Kreab, säger Jenny Lindahl till Dagens Opinion, och fortsätter:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 februari, 2024

Fisken ruttnar från huvudet

Har Andreas Carlson fuskat sig till toppen? Foto: Judit Nilsson/SvD/TT.

Politikernas cv-fiffel är bara toppen av ett stinkande berg. Sverige har blivit ett land där fusk lönar sig mer än flit.

Som vanligt vet reportrarna på SVT:s Uppdrag granskning precis hur de ska göra för att ställa fifflande makthavare mot väggen. De jagar runt svenska ministrar i Riksdagen som försöker bortförklara att de friserat de cv:n som fanns upplagda på regeringens hemsida. Jag skäms, kan inte titta.

Värst är bostadsminister Andreas Carlson (KD) och civilminister Erik Slottner (KD) med att blåsa upp sina utbildningsmeriter, men även socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) ertappades med felaktigheter i sitt cv. Magnus Zetterholm, en av grundarna till Academic rights watch, kallar i programmet (SVT 21/2) deras lögner för ”en form av bedrägeri”. Han har rätt, att ljuga om sina akademiska meriter är bedrägligt.

Ministrarnas cv-fusk är bara det senaste fifflet som förstärker känslan av att Sverige alltmer har blivit ett bluffsamhälle. Ministrarna lär sitta kvar, för ingen har ens orkat lyfta några avgångskrav. Det är en ny mentalitet som växt fram: alla medel är tillåtna när man ska armbåga sig fram i ett allt hårdare samhällsklimat.

I den fantastiska boken Riggat (2023) gör författaren Petter Larsson upp med meritokratins falska löften. Ett av kapitlen heter ”Fuskarna”, och handlar om de ”genvägar” som privilegierade tar för att lyckas i ett ”samhälle präglat av höga insatser, där priset för att misslyckas är högt och konkurrensen hård”.

Där kan man läsa om de strategier som överklassen i Djursholm har utvecklat för att deras mindre lässtarka barn ska få höga betyg och komma in på prestigefyllda skolor. Fusket kan till och med betraktas som något bra i dessa kretsar: ett sätt att visa att man inte skyr några medel för att ta sig till toppen.

I vårt nya bluffsamhälle börjar skillnaden mellan bedrägeri och entreprenörskap att suddas ut.

I nästa led har vi skapat ett helt friskolsystem där betygsfusk är en integrerad del. Då pratar vi inte om elever som fuskar, utan om skolor som fifflar med betygen för att locka till sig elever, och framförallt den skolpeng som följer med varje elev. Problemen med glädjebetyg är enligt forskningen störst bland vinstdrivande friskolekoncerner, i synnerhet på Engelska skolan och Kunskapsskolan, men även på Academedia.

I vårt nya bluffsamhälle börjar skillnaden mellan bedrägeri och entreprenörskap att suddas ut. Håller välfärdsbolagen på med svindleri, eller handlar det om smarta affärsmodeller?

Ägnar sig våra kristdemokratiska ministrar åt bedrägeri när de ljuger om sina akademiska meriter, eller är de bara politiska djur som gör allt för att nå toppen? Och när fusket är satt i system verkar det heller inte finnas någon anledning att skämmas.

Fisken ruttnar från huvudet. Kroppen däremot, den stora massan, har bara att följa efter.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Rörelsen 28 februari, 2024

Arbetsplatsdemokrati är ett tomt ord för Ekis

SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn är kritisk mot Kajsa Ekis Ekmans nya stämning av Arbetaren. Foto: SAC.

Kajsa Ekis Ekman stämmer tidningen Arbetaren. Igen. Ekman gjorde det först hösten 2022, efter att tidningen hade sagt upp hennes visstidsanställning som tillförordnad chefredaktör. Den gången vann hon. I juni 2023 beslutade Stockholms tingsrätt att Ekman skulle få hela sin lön på 259 266 kronor plus 145 000 kronor i skadestånd. Dessutom blev hon återanställd tills hennes kontrakt löpte ut den 24:e augusti 2023. Tidningen (som också fick betala rättegångskostnaderna på 223 862 kronor) överklagade inte. 

Nu vill Kajsa Ekis Ekman ha ytterligare 574 456 kronor i skadestånd. Enligt henne har tidningen Arbetaren inte rättat sig efter domen. Hon menar att hon blev tvungen att ta sex veckors semester och att hon, under de få resterande arbetsdagarna, inte fick utföra arbetsuppgifter som dög för en chefredaktör. Dessutom presenterades hon inte av Arbetaren som chefredaktör till allmänheten. Och lite annat därtill.

Om Kajsa Ekis Ekman har rätt juridiskt vet jag inte. Det får jurister bedöma. Jag funderar dock över principiella frågor.

För att förstå situationen måste vi en gång till återvända till sommaren 2022 och det som hände när Kajsa Ekis Ekman blev först anställd och sedan uppsagd som tillförordnad chefredaktör för tidningen Arbetaren. Jag försöker hålla mig kort.

Tidningen Arbetaren ägs av fackföreningen SAC Syndikalisterna genom bolaget Arbetarens Tidning AB (ATAB). Att vara Arbetarens chefredaktör är i grunden ett arvoderat förtroendeuppdrag och ingen anställning. Chefredaktören röstas fram av SAC:s medlemmar på kongressen eller i ett referendum. 

Samtidigt händer det att en förtroendevald chefredaktör avgår eller är sjukskriven under en längre period. I sådana fall är ATAB tvunget att anställa en tillförordnad chefredaktör. Detta ska dock ske i enlighet med SAC:s värdegrund. Det betyder att anställningen ska vara demokratiskt förankrad både i SAC:s centralkommitté och i ATAB:s styrelse. Så var inte fallet när Kajsa Ekis Ekman anställdes. Då tog ATAB:s dåvarande vd ett eget beslut. Som konsekvens fick personen lämna alla sina poster inom organisationen, och Kajsa Ekis Ekmans anställning blev uppsagd.

Det som hände var inte Kajsa Ekis Ekmans fel. Hon hamnade i kläm och sattes i en jobbig situation. Ansvaret låg hos SAC då organisationens demokratiska strukturer hade brustit. Ekman hade såklart rätt till kompensation under dessa omständigheter. Men vilken sorts kompensation är rimlig i ett sådant fall?

Jag har aldrig uttalat mig negativt om Kajsa Ekis Ekman, varken som person eller som journalist. Jag ska inte göra det nu heller. Jag lärde känna Ekman i ett sammanhang där hon verkade dela många av mina värderingar. Det kändes som att vi var överens om att kapitalismen skapar och befäster sociala orättvisor, och att majoriteten av människorna skulle ha ett bättre liv om de hade mer kontroll över den ekonomiska produktionen och mer inflyttande på de politiska besluten som påverkar dem. Det är också SAC:s värderingar. 

Kajsa Ekis Ekman har själv berättat om hennes skolning i den syndikalistiska rörelsen och att hon under tio års tid hade haft redaktionellt ansvar för tidningen Brand som stod Arbetaren ”ideologiskt närmast”. Men när hon fick frågan i en intervju med Flamman i augusti 2022 om hur hon såg på att hennes anställning hos Arbetaren bröt mot SAC:s principer, svarade hon att det var ”irrelevant”.

Jag förstår fortfarande inte svaret. Hur kan det vara ”irrelevant” när principer bryts som man själv verkar förespråka? Blir allt annorlunda bara för att det handlar om ens egna intressen?

Kajsa Ekis Ekman pratar gärna om arbetsplatsdemokrati. På en konferens i Oslo år 2019 höll hon en föreläsning om att ”demokratisera arbetslivet”. Hon pratade om hur ballt det vore om det ”var arbetarna som anställde chefen”, och hon menade att all forskning visade att resultatet skulle vara bättre arbetsplatser och lyckligare människor. Men när det under sommaren 2022 var uppenbart att Arbetarens redaktion inte heller ville ha Ekman som chefredaktör spelade det uppenbarligen ingen roll. Varför inte? Gäller hennes uttalanden alla arbetsplatser utom tidningen Arbetaren? Gäller de alla chefer utom chefredaktören Kajsa Ekis Ekman?

Ekman skapade en helt egen bild av vad konflikten hos Arbetaren handlade om. Hon pratade om anställningsvillkor, om LAS och om en fackförening som inte brydde sig om arbetarnas rättigheter. Det är fascinerande att så många kloka människor gick med på det. Jag antar att det har med Kajsa Ekis Ekmans roll inom vänstern att göra; en kontroversiell debattör som väcker starka känslor och som polariserar. Men det är olyckligt när politiska diskussioner handlar mer om enskilda personer än om idéer.

Jag blev SAC:s generalsekreterare i juni 2023 som följd av den kris som Kajsa Ekis Ekmans anställning hos tidningen Arbetaren hade orsakat inom organisationen. Många förtroendevalda, inklusive den dåvarande generalsekreteraren, försvann. Samtidigt som jag påbörjade mitt uppdrag fick organisationen en nästan helt ny centralkommitté. Jag kan med gott samvete säga att det sedan dess har funnits stora ansträngningar för att stärka SAC:s demokratiska strukturer och förebygga  krissituationer som den som uppstod i sommaren 2022. SAC har varit en viktig kraft i klasskampen i Sverige i över hundra år, och organisationen har potentialen att vara det även framöver. Det gäller också tidningen Arbetaren.

Anledningarna bakom Kajsa Ekis Ekmans nya stämning av tidningen är inte lätta att begripa för lekmannen. Betald semester låter inte så farligt. Men givetvis är det inget som Kajsa Ekis Ekman måste bry sig om. Eller? Det kanske beror på perspektivet. Somliga må tycka att Kajsa Ekis Ekman blev så illa behandlad av Arbetaren och SAC att hon har all rätt till att få så mycket pengar ut av händelserna som hon bara kan. Ekonomisk vinstmaximering framstår då, i brist på bättre alternativ, som den lämpligaste vägen till rättvisa. 

Men från ett bredare perspektiv håller inte logiken. Då blir det svårt att se varför den situation som Kajsa Ekis Ekman hamnade i år 2022 skulle rättfärdiga en till rättegång som ställer tidningen Arbetaren inför enorma problem. Efter att tidningen redan tvingats betala en halv miljon kronor skulle ytterligare en halv miljon vara ett tungt bakslag – inte minst när Sveriges regering har gjort det mycket svårare för vänstertidningar att få presstöd.

Kajsa Ekis Ekman har, under förra årets rättstvist och sin ledighet från tidningen Arbetaren (där hennes lön för övrigt var betydligt högre än den av SAC:s arvoderade förtroendevalda), lyckats med att starta en egen vänstertidning: nättidningen Parabol. Det är fint. Det behövs forum där man kan ”diskutera tankar och ideologi på allvar”. Men det är inget fel med traditionsrika tidningar heller – tidningen Arbetaren startades för 102 år sedan. Finast är det om det går bra för flera vänstertidningar, inte minst i dagens politiska klimat.

Kajsa Ekis Ekmans stämning av tidningen Arbetaren skapar naturligtvis oro inom SAC. Inte direkt något man önskar sig under ansträngningen av att ställa till rätta de problem som ledde till den beklagliga situationen sommaren 2022, men det är något man måste kunna ta. SAC har klarat många utmaningar förut, och organisationen kommer klara flera framöver, hur onödiga de än må kännas.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare för SAC.