Arkitekten Erik Josephson (1864–1929) förtrollade vattenkraftverket Olidan i Trollhättan, där han hämtade inspirationen från Jerusalems värn. Han gjorde det även med sin gotiska katedral i Porjus, ett storslaget kraftverk i rött tegel med ett torn prytt med en kunglig krona, eller som Dagens Nyheters utsände uttryckte det vid invigningen 1915, ”ett ståtligt monument rest i ödemarken för svensk företagsamhet, svenskt ingenjörssnille och svensk dådkraft”.

Att just Josephson står som upphovsman till denna manifestation av både nationalism och den nya moderniteten är överraskande, och kanske var det så även för honom. Det var inte så det började.

I boken Erik Josephson – en svensk judisk arkitekt (Medströms, 2025) tecknar författaren och journalisten Johan Schück ett porträtt av en konstruktör som under 1800-talets sista decennier formar en arkitektur för den nya borgerligheten. Men boken är också ett porträtt av en av landets äldsta judiska släkter och av en stad och ett land som förändras i en oerhörd hastighet.

Arkitekterna i den här generationen var instrumentella för att ge form åt den nya stadens rikedom. Josephson strävade efter att bygga för borgerligheten, och han har kallats ”en arkitekt för de härskande klasserna”. Denna borgerlighet sammantvinnades under 1800-talet med de judiska kretsar som var Josephsons.

Josephson (bilden) ritade villor i de nya stadsdelarna Lärkstaden – ”Stockholms stads experimentfält för den engelska hemidén” – och de nya villastäderna för den övre medelklassen som ville lämna staden.

Josephsons arkitektur är långt ifrån någon nationalism, han ritar med former ur hela den arkitekturhistoriska skattkistan, från medeltid till renässans. När han fick chansen att rita sitt eget hus i Lärkstaden i Stockholm spann stilarna mellan ”sval klosterstämning”, rokoko, gustavianska idyller och den småborgerligt svängda elegansen i Biedermeier.

Det är en ny växande stads uttryck, fri från nationer med en helt egen framväxande borgerlig kultur. En skribent i Svenska Dagbladet kallar honom för ”en konstnärlig Janus”, en eklektiker, med en spretig repertoar som kunde anpassas efter beställarens önskemål.

Josephson är så ett med sin tid där ett slag – tills han inte är det.

När kritiken kom, som den alltid gör för den som är smidig med trenderna, riktades den just mot denna vilja att klä arkitekturen i olika dräkter. Ragnar Östberg anklagade nostalgin för att den ”visade en oroväckande dekadens i konsten att bygga med sten”.

Det finns ett rimligt antagande i Schücks bok att kritiken också kan ha haft antisemitiska drag och det tycks som att Josephson i senare tiders arkitekturhistoria också betraktats som ”mindre hemmabunden” och ”en främling på platsen”, som det står i en bok om villastaden på Östermalm i Stockholm från 1989.

En ny generation arkitekter hade växt upp med det moderna, de ville nu rita hus som framhävde materialen, tyngden och det naturliga. Vill man besöka det mest ikoniska av dessa nya ärliga byggnadsverk – som lämpligt nog ligger intill Lärkstaden där Josephson ritade sitt eget hus – kan man ta sig till Engelbrektskyrkan i Stockholm, invigd 1914.

En ny tid var i antågande. Och när Josephson dör 1929 väntar nästa på tur, Stockholmsutställningen 1930 kommer att göra ännu en generation arkitekters stilar föråldrade.

Erik Josephsons arkitektur är värd att upptäcka, kanske inte för att han stack ut, utan tvärtom, för att han på så många sätt var ett med sin tid.