Utrikes 26 augusti, 2022

Infanteristen fortfarande den viktigaste enheten på slagfältet

Kriget i Ukraina har gjort flera nya högteknologiska vapen till världskändisar. Men ett vapen förblir det allra viktigaste, även i Ukraina – infanteristen.

Varje krig har sitt vapen. En teknisk innovation som tillskrivs avgörande förmågor och därför står i centrum i berättelsen om kriget. Under första världskriget var det stridsvagnen som sades förändra allt. Under andra världskriget var det kärnvapnet, och under Kuwaitkriget smygflygplanen. Vi förstår gärna krig som något tekniskt, en kamp mellan maskiner. För det döljer det plågsamma faktumet att krig handlar om att döda människor. Om människor inte dödas så är det inget krig.

Under de senaste månaderna i Ukraina har så kallade termobariska vapen understrukit den brutalitet som Ryssland bedriver krig med. Termobarisk betyder, som namnet antyder, både värme och tryck. Ett bränsle sprids ut i luften för att sedan antändas och skapar därigenom ett kraftigt tryck. Vapnet är alltså inte i första hand ett eldvapen, vilket är förbjudet enligt krigets lagar, utan ett explosivt vapen. Trycket slår sönder kroppar och passerar genom kroppsskydd och fortifikationer. Det är ett brutalt vapen som ofta används mot nedgrävda fiender, särskilt i stadsmiljö. Ryssland har skjutit tusentals raketer med termobariska laddningar över Ukrainska städer. Vapnet är gammalt och finns i såväl USA:s som Rysslands arsenal. Det är tillåtet enligt rådande konventioner. Termobariska raketer och robotar är effektiva i rätt kontext. Däremot har de samma begränsningar som andra raketsystem och precisionsrobotar. En nedgrävd fiende är fortfarande svår att bryta utan att infanteri slutligen stormar.

För Ukrainas del var det först drönarna och sedan det amerikanska raketartielleriet HIMARS som stått i fokus. Den nu mest kända drönaren var den turkiska Bayraktar TB2, tidigare känd för sin roll i Libyens inbördeskrig och i Turkiets evighetskrig mot kurderna. Den har tagits fram och produceras av Turkiet av nöd. När USA efter kuppförsöket 2016 blockerade Turkiets möjlighet att köpa amerikanska drönare som MQ-1, och Israels och Turkiets relation var skakig, tvingades Turkiet att själva fylla tomrummet, med lite hjälp från kanadensiska och österrikiska företag. Drönaren används till spaning och kan leverera robotar och laserstyrda bomber. I all väsentlighet är det en lågbudgetvariant av den amerikanske predatordrönare som är känd från ”Kriget mot terrorismen”. Under Ukrainakriget har myten om drönaren, mer specifikt TB2, lyfts fram som just ett sådant supervapen. Låtar och memer har skapats till dess ära. I Litauen har det samlats in pengar för att köpa in ytterligare en. Det är enkelt att förstå dess popularitet. Eftersom drönaren ”ser” genom sensorer som skickar film till operatören så fångas också allt den gör på film, som lätt kan omvandlas till propaganda. Det ser effektfullt ut när intet ont anande ryska soldater blir träffade av robotar. Det skapar också en illusion av vapnets effektivitet. Missförstå mig rätt, drönare är effektiva mot fiender utan luftvärn, såsom civila, irreguljära eller soldater som spridit ut sig utan skydd. Det är därför filmer från drönare blivit allt ovanligare sedan Ryssland koncentrerat sina styrkor i östra Ukraina. Drönarens styrka i dag ligger i dess förmåga att inhämta information, både taktiskt och strategiskt, samt att leverera högupplöst krigspropaganda.

I flera länder, däribland Norge och Litauen, har man startat insamlingar för kunna köpa TB2-enheter till Ukraina. Tröjor med drönaren har tryckts upp och låtar med hundratusentals lyssningar har gjorts till drönarens ära. Denna fetischering av specifika vapensystem bidrar till att dölja krigets faktiskt viktigaste vapenslag: infanteristen. Detta grundar sig både i en vilja att avhumanisera krigets insatser men också på en borgerlig förståelse av krig, i vilken maskinen ersätter människan. Det är därför USA om och om igen har förlitat sig på luftstridskrafternas förmåga att krossa en fiende. Det spelade ingen roll hur många tusen ton bomber som släpptes över Nordvietnam eller hur många Hellfire-raketer som regnade över talibaners hem. Utan människan i ekvationen, utan soldater på marken kan kriget inte vinnas. Detta förstod den tyske militärteoretikern Carl von Clausewitz i dubbel bemärkelse. Han beskriver infanteristen som det viktigaste vapenslaget både för möjligheten att utbilda och mobilisera förband i stor skala, men också på grund av infanteristens flexibilitet. Den politik som kriget ”är en fortsättning av” förutsätter människor och mellanmänskliga relationer. Man kan inte ockupera ett land med hjälp av drönare eller stridsflyg. Man kan inte besegra en gerilla med granater eller senapsgas. Det kräver människor som kan etablera en ny ordning.

Ständigt försöker starkare stater ta sig ur denna fälla. Allt mer pengar läggs på att utveckla högteknologiskt krigsmateriel som ska kunna utföra krig med så liten mänsklig inblandning som möjligt. Rysslands storm av ballistiska och kryssningsrobotar mot Ukraina påverkade deras stridsförmåga men stärkte troligtvis den gravitationspunkt som deras motståndskraft vilar på: mänsklig beslutsamhet. Bristen på infanteri spelade troligtvis en avgörande roll i de misslyckade anfallen mot Kiev och Kharkiv. Kolonner med stridsvagnar och stridsfordon är lätta byten utan skydd från skyttesoldater.

Det är antagligen därför krigets inledande dagar var till försvararnas fördel. Ryssland försökte undvika politiska kostnader från kriget genom att minimera mängden värnpliktiga. Detta resulterade i en professionaliserad armé utan förmåga att ta och hålla terräng på riktigt. I stället förlitar sig Ryssland i stor utsträckning på milisförbanden i de autonoma republikerna i Donetsk och Luhansk, samt de förband som Tjetjeniens president Kadyrov kan skicka för att göra det som måste göras av infanteriet: att ta städer. Ingen mängd termobariska raketer kan förändra det.

Hur gärna krigshökarna än vill få det att framstå som motsatsen kan man inte vinna ett krig utan att vanliga killar och tjejer dör. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj rapporterar hundratals förluster dagen. Mängden sårade borde enligt vissa beräkningar vara det fyrdubbla. Just nu utkämpas ett artillerikrig längs en lång frontlinje i östra Ukraina. En typ av krigföring som är till Rysslands fördel, eftersom det är en mätning av eldkraft. Däremot har de svårt att ta terräng efter att deras haubitsar beskjutit sina mål. Det är inte förvånande. Redan vid slaget vid Somme, under första världskriget, visade det sig att trots absurda mängder granater så kunde en nedgrävd och motiverad fiende utstå den mest helvetiska spärrelden. I takt med att de ukrainska granaterna och eldrören tar slut och i takt med att västs intresse för att stödja Ukraina minskar kommer kriget att åter allt mer kretsa kring infanteristen. Då måste Ryssland välja: är de beredda att hantera förlusterna som krig innebär? Kan de förlita sig på att ryssarna är beredda att acceptera offret? För ukrainarna har visat sig beredda att betala kostnaden.

Martin Hansson driver krigspodden Eld & Rörelse.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 15 april, 2024

Krograggandet har blivit en motståndshandling

Foto: Kim D. Johnson/AP.

En ny bok dödförklarar slampan, som kvävts under den framväxande puritanismen. För oss som älskar att ha kul är det fruktansvärt deprimerande. Men det går fortfarande att göra motstånd.

Svenska Akademiens ordlista definierar ”slampa” som lösaktig kvinna. Populärkulturellt förklaras dock begreppet bättre genom att exemplifiera med gestalten Samantha Jones i kultserien Sex and the City. Det är också henne som journalisten Emil Åkerö (bilden) utgår ifrån i sin nya fackbok Slampans död – En djupdykning i den sexuella lågkonjunkturen, när han frågar sig varför ungdomar i dag hellre verkar vilja vara tv-seriens tråkiga och giftassugna Charlotte York.

Anledningen är inte bara att vi lever i en värdekonservativ tid, utan också att allt fler av våra relationer både utspelas och utvecklas på nätet. Digisexualitet (att använda teknik i sex och relationer) har visserligen fått ett uppsving, men samtidigt kan det avskräcka ungdomar att höra att ”allt på internet finns kvar för alltid” och att eventuella nakenbilder de skickar till en partner riskerar att spridas till hela gymnasieskolan. Men liksom författaren är inne på varnar man hellre för detta i stället för att påpeka att det faktiskt är olagligt att sprida bilder på andra. En form av slutshaming, alltså.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ida Stiller
Frilansjournalist.
Utrikes 14 april, 2024

Tyska intellektuella sparkas i det tysta

Den politiska repressionen fungerar likadant i Iran och Tyskland enligt Tirdad Zolghadr. Foto: Privat.

Tirdad Zolghadr fick sluta efter att han stöttat sina studenters Palestinaprotester. Han anser att Tysklands lärosäten och kulturliv genomgår ett stålbad av utrensningar.

Tirdad Zolghadr sitter vid sitt skrivbord i Berlin. Fram till den 31 mars var han professor på konsthögskolan UDK i Berlin. Men efter att han i en dagstidning anklagats för antisemitism fick han veta att hans tid på skolan var över. Och han är inte ensam om att som kulturarbetare ha fått betala ett högt pris för sin öppna position för Palestina eller för att ha stöttat studenters aktioner.

– Ett högprofilerat fall gällde Nicolas Jaar, en amerikansk musiker som anlitats för en ljudworkshop i München. En av hans studenter anklagade honom för att vara Hamas-anhängare på grund av en harmlös post på sociala medier. I hans fall lyckades hans advokat tvinga tidningen Süddeutsche Zeitung att dra tillbaka sin artikel.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 14 april, 2024

”Sveriges demokrati behöver tusen kulturhus”

Hägerstensåsens kulturhus anordnar disco för de minsta. Foto: Privat.

På Hägerstensåsens kulturhus samsas pingis, funkisdisko med poesiläsning. Personerna bakom initiativet ser en mötesplats under hot – men också en modell som kan spridas.

En studiecirkel om vänskapens politik, släpp loss till babyrejv och folkmusik. Med regeringens drastiska nedskärningar på civilsamhället, inflation och misstro från främst sverigedemokrater, låter beskrivningen av Hägerstensåsens medborgarhus som något ur det förflutna. Men det folkhemsfunktionalistiska tegelbygget, beläget i en sydlig närförort till Stockholm, är bara inne på sitt tredje år efter nystart.

– Men det stämmer inte riktigt att säga så. Huset grundades av grannar 1957 och har inhyst många föreningar genom åren: schackklubben Rockaden, folkdanslag, bridgeföreningar och en klubb som organiserar bordtennis för seniorer, säger Sebastian Dahlqvist.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Inrikes 13 april, 2024

Upproret mot normalitetens imperium

Diagnoser som adhd blir allt vanligare. Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT.

Psykiatriledd inflation i diagnoser, eller moderiktig ursäkt för latmaskar? En ny bok visar att vad som uppfattas som neurologiska avvikelser förändras över historien – och kan vara föremål för kamp.

För att göra en lång historia kort: jag landade i ett neuropsykiatriskt mellanförskap.

– Ja du, Rasmus, det råder inga tvivel om att du befinner dig på adhd-spektrat, förklarade läkaren efter avklarad basutredning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes 13 april, 2024

Stora skillnader mellan EU-parlamentarikernas miljöinsatser

Skillnaderna mellan de svenska ledamöterna i EU-parlamentet är stora i miljöfrågor. Foto: Johan Nilsson/TT.

Naturskyddsföreningen har granskat hur Sveriges 21 ledamöter i Europaparlamentet röstar i miljöfrågor. MP och V ligger i topp – men skillnaderna mellan de svenska ledamöterna är stora.

En ny granskning av Naturskyddsföreningen kartlägger hur Sveriges EU-parlamentariker röstat i 88 viktiga miljöomröstningar mellan 2019 och 2024. Inräknat är också kandidaternas allmänna engagemang, deras ändringsförslag, betänkanden och uttalanden i media.

Miljöpartiet toppar listan tillsammans med Vänsterpartiet och har lysande omdömen. Deras kandidater har påvisat ett starkt engagemang på alla fronter samt arbetat mot en mer hållbar miljö. På delad förstaplats och med bäst miljöbetyg hamnar Jakop Dalunde (MP) och Pär Holmgren (MP) för sitt mångsidiga engagemang i och utanför parlamentet.

På tredje plats hamnar vänsterpartisten Malin Björk (V). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Ledare 12 april, 2024

Striden om fjällen har bara börjat

Två påskturister tar igen sig vid Blåhammarens fjällstation. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

Grävmaskinerna på fjälltoppen är ett tecken i tiden. För fjällturismen kan omöjligt fortsätta i samma spår som under 2000-talet.

Delar av den anrika fjällstationen Blåhammaren rivs i skrivande stund ned. En flygel med gästrum är i dåligt skick och ska jämnas med marken, och det är inte märkvärdigt i sig.

Men bakgrunden till att grävmaskinerna är där tillhör en betydligt mer infekterad historia.

Blåhammaren är, tillsammans med Storulvån och Sylarna, en av punkterna som knyter samman Jämtlandstriangeln – en av landets mest kända vandringsleder. Fjällstationerna drivs av Svenska turistföreningen (STF), som är en viktig tillhandahållare av boende och service till fjälls. När de i höstas beslutade sig för att göra omfattande förändringar av sin verksamhet blev det stort rabalder.

Vi tar det från början. De senaste åren har Jämtlandsfjällen fått ett rejält uppsving som besöksmål. Antalet gästnätter har legat på historiskt höga nivåer och under 2022 omsatte besöksnäringen i Jämtlands län 6,5 miljarder kronor. I fjällkommuner som Åre och Härjedalen utgör turism en betydande del av arbetsmarknaden.

Det ökande intresset för naturturism hänger ihop med hur dess fokus rört sig från traditionellt friluftsliv till mer kommersiella lösningar. Företag erbjuder helikopterturer till fjälltopparna, boenden med hotellstandard och trerättersmiddagar i väglöst land.

Även STF har varit del av den utvecklingen, men har nu gjort en helomvändning, vilket är bakgrunden till att rivningen på Blåhammaren sker just i vår.

Precis som STF:s övriga anläggningar i området ligger fjällstationen nämligen på statligt renbetesfjäll, där samebyarna i området har nyttjanderätt till marken. För att STF ska kunna driva sina anläggningar måste detta ske ”utan avsevärd olägenhet för renskötseln”, som det står i lagen.

Läs mer

Men nog har det varit en avsevärd olägenhet, alltid. Samebyarna som är verksamma i Jämtlandsfjällen har i åratal varnat för den påfrestning på miljön som det ökade besökstrycket har inneburit. De trampande fötterna sliter helt enkelt för mycket på naturen, som nu riskerar att inte kunna återhämta sig alls på sina håll. Mängden människor i omlopp innebär också stora störningar för rennäringen, framför allt genom att djuren stressas.

För att kunna skriva ett nytt avtal med staten har STF, i samråd med samebyarna i området, valt att kraftigt minska antalet gästbäddar, stänga restaurangerna och hålla öppet en kortare säsong. Syftet är just att tillmötesgå rennäringens behov och förespråka ett mer hållbart friluftsliv.

Det här är ingen liten sak. I de delar av landet som livnär sig på naturturism har den här debatten puttrat länge, för att med STF:s besked snarare börja stormkoka.

Många har välkomnat självkritiken från STF:s sida, men lika många har varit upprörda. Besöksnäringen är viktig i Jämtlands län och när det rådande sättet att bedriva naturturism på utmanas innebär det ett hot mot starka ekonomiska intressen. En stor portion av kritiken är så klart också präglad av rasism mot samer.

Här finns också en diskussion om hur vi ser på allemansrätten och människans förhållande till naturen som stundtals är närmast filosofisk: Vem finns fjällen till för? Finns det gränser för när våra upplevelser av naturen riskerar att vara det som skadar den? Hur ska trösklarna till friluftslivet sänkas, utan att besökstrycket blir en belastning på miljö och klimat?

Den här debatten om en framtida hållbar fjällturism – striden om fjällen, om man så vill – har bara börjat. Men en sak är klar: Vi kan inte fortsätta som vi gör nu.

Rörelsen 12 april, 2024

Satsa på klimatet i stället för kanoner

Natoflaggan vajar den 11 mars på Södra skånska regementet P7 i Revingehed. Foto: Johan Nilsson/TT.

Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 chockade omvärlden. I det läget var det förståeligt att riksdagens samtliga partier i panik enades om att drastiskt höja försvarsanslagen och uppfylla Natos mål att medlemsländernas försvarsutgifter bör uppgå till minst två procent av BNP. Men det finns all anledning att besinna sig. Norges överbefälhavare Eirik Kristoffersen gör analysen att ”det är viktigt att komma ihåg att Ryssland har låst sin kapacitet i Ukraina och att det kommer att ta lång tid att bygga upp den igen. Många ryska soldater har dödats och mycket rysk utrustning har förstörts” (TT, 30/12 2023).

Nato har redan i dag ett stort militärt övertag. Frågan är hur jättesatsningar på militär upprustning skulle göra oss säkrare. Särskilt oroande är att detta riskerar att ytterligare utarma såväl livsnödvändiga klimatåtgärder som grundläggande välfärd. Folk dör i vårdköer och tågen kommer inte i tid. Både sjukvården och järnvägen är på väg mot kollaps. Det vore klokare att i stället storsatsa på sådant som garanterat ökar vår säkerhet som klimatanpassning och förebyggande av ytterligare klimatskador, en ökad självförsörjning av livsmedel, sjukvård och att stoppa och förebygga gängvåldet. Det är absurt att höra Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg uppmana Sverige att rusta upp järnvägen och sjukvården, samtidigt som den enorma militära upprustningen som Nato kräver i praktiken omöjliggör detta.

Läs mer

Det borde vara självklart att dimensionera försvarsbudgeten utifrån en analys av vad som är god säkerhetspolitik, inte en godtyckligt satt siffra. Sverige behöver en kvalificerad och självständig omvärldsanalys som bör utgå från grundläggande fakta såsom att Sverige till skillnad från Ukraina inte ligger inom den omedelbara ryska så kallade intressesfären. En sådan analys måste också bygga på insikten att militarism och kapprustning aldrig kan ge oss verklig säkerhet. Det duger inte att ensidigt förlita sig på Natonära tankesmedjor som Atlantic Council.

Det vore klokare att i stället storsatsa på sådant som garanterat ökar vår säkerhet som klimatanpassning.

Vänsterpartiet har tidigare accepterat Natos tvåprocentsmål och partiets försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson har till och med öppnat för att det kan komma att bli ännu mer framöver (Svenska Dagbladet, 6/1). Partiledningen försäkrar att partiet inte vill finansiera upprustningen genom att ta från infrastruktur och välfärd. Det vore då konsekvent att inte acceptera brant ökande ofinansierade försvarsutgifter.

Det är glädjande att partistyrelsen i sitt svar på ett par motioner till kongressen i maj slår fast att ”Vi ska inte förhålla oss till Natos rekommendationer om försvarsutgifter, utan till de faktiska behoven”. Partistyrelsen konstaterar vidare att ”hur Sveriges försvar ska se ut måste grunda sig i en självständig säkerhetspolitisk analys”. Vi hoppas att kongressen beslutar i enlighet med detta så att Vänsterpartiet ändrar linje i försvarsberedningen och riksdagen.

Inrikes/Nyheter 12 april, 2024

Antikapitalism återinförs i V:s programförslag: ”Uppsminkat”

Jens Börjesson, sammankallande i programkommissionen. Foto: Anders Wiklund / TT.

En handfull meningar har på medlemmarnas begäran justerats i Vänsterpartiets programförslag. Men medlemmar menar att förslaget fortfarande ger ledningen för fria tyglar.

Vänsterpartiets nya partiprogram har kritiserats för att tona ner språket kring socialism och kapitalism. Efter motioner från medlemmarna har programkommissionen nu framfört ett omarbetat förslag där begreppen återinförs, enligt Ekot.

Jens Börjesson, sammankallande i programkommissionen, säger till Flamman att kommissionen har fokuserat på att beskriva partiets ideologi ”på ett sätt som kan få med sig många och betonar förändring, snarare än att beskriva system”.   

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Peter Eriksson
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Ledare 11 april, 2024

Rasism mot svenskar måste bekämpas

Skevt. Svenska Dagbladet vill stoppa rasism mot svenskar, i varje fall om de är vita. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Svenska Dagbladets ledarsida har rätt – svenskhatet måste få ett slut. Jag pratar förstås om föraktet mot svarta, muslimer, judar, sexuella och andra minoriteter, som trots sina insatser för landet får utstå våld och förakt.

”Att inte utsättas för rasism är en mänsklig rättighet.”

Så förklarade den liberala jämställdhetsministern Paulina Brandberg varför regeringen tar fram en ny handlingsplan mot hatbrott. ”Sverige”, sade hon, ”ska vara ett land fritt från rasism och hatbrott.”

Det finns helt klart mycket kvar att göra. I mitten av mars berättade FN:s särskilda rapportör Fabian Salvioli att han var ”bekymrad” över diskrimineringen av samer, och i september kommer hans iakttagelser att rapporteras till rådet för mänskliga rättigheter. I december kom dessutom Brå:s senaste hatbrottsstatistik, som visade att hälften av alla anmälningar har ett rasistiskt eller främlingsfientligt motiv. Även sexuella och religiösa minoriteter drabbas hårt.

Om de ville stärka forskningen om hatbrott så vore jag den första att hurra

Nu vill Svenska Dagbladet lyfta in ännu en grupp i statistiken.

”Rasism mot svenskar måste bekämpas”, skriver Paulina Neuding i en ledare den 5 april. Vid första anblick vill man hålla med, för som vi ser i statistiken finns det många svenska minoritetsgrupper som behöver starkare rättsliga insatser.

Men Neuding menar inte vilka svenskar som helst, utan vita svenskar. Beväpnad med ett tiotal tveksamma anekdoter, samt en c-uppsats från 2005, försöker hon leda i bevis att hatet mot svenskar är ett växande och allvarligt samhällsproblem. 

Det är uppenbart en fråga som tidningen brinner för. På bara några dagar presterade tidningen ytterligare en ledare, ett veckobrev samt en podd på temat, och Neuding har även hunnit besöka Ivar Arpis podd ”Rak höger” samt P1 Morgon för att diskutera frågan med en viss vänsterredaktör.

Har Svenska Dagbladet plötsligt börjat ta frågan om hatbrott på allvar? Det vore underbart.

Visst har tidningen varit bra på att lyfta antisemitismen i Malmö, som jag själv också tycker är ett allvarligt problem. Men när jag söker i tidningens arkiv de senaste åren hittar jag bara ett omnämnande av hatbrott mot afrosvenskar, trots att de utgör 17 procent av de totala anmälningarna. Författare är just Ivar Arpi, som ifrågasätter FN:s kritik mot Sveriges undermåliga insatser för att skydda gruppen, vilket han ser som ett försök att väcka ”vit skuld”. Även när det gäller muslimer lyckas jag bara hitta ledartexter som tonar ned hatbrotten, återigen av Ivar Arpi.

Läs mer

Men när det gäller ”det dödliga hatet mot svenskar” låter de plötsligt som två rasismforskare på Södertörns högskola. De pratar om ”ingrupper” mot ”utgrupper”, ”legitima offer”, och om ”normer som brakar samman”. 

Om de ville stärka forskningen om hatbrott, och åtgärderna i förhållande till de grupper som är värst drabbade, så vore jag den första att hurra. Men det handlar förstås inte om det.

I stället är det ännu ett exempel på hur Svenska Dagbladets ledarsida för in sverigedemokratiska talepunkter i debatten, i det här fallet tankar om omvänd rasism, vilket de beskriver som ett importerat problem. Syftet är förstås att tona ned den nazistiska miljö som partiet springer ur.

Men om engagemanget mot hatbrott ska vara trovärdigt gäller det att erkänna det hat som drabbar alla utsatta svenskar. Oavsett var de kommer ifrån, vem de älskar eller vad de tror på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Veckobrev 11 april, 2024

Vill utbildningsministern inte att vi bildar oss?

Mats Persson raljerar över ”ölkunskap” – vill inte att befolkningen ska lära sig om Heliga Birgittas (till höger) ölbryggning på Vadstena kloster. (”Gud moder talade: [...] denna jäsning beror på ölets inneboende kraft”.) Foto: Mark Earthy/TT.

Dags för en favoritsyssla – skälla på liberaler!

Till min hjälp har jag en dräpande TT-notis efter riksdagsvalet 2014, där Folkpartiet benämns som ”det nya krispartiet”: ”Det näst sämsta valresultatet någonsin, inga mandat norr om Uppsala och ett stort väljartapp i medelstora städer.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]