Just nu pågår reklamkampanjer för skolor runt om i landet. I Stockholms tunnelbana är det tätt mellan affischerna. Mycket pengar läggs på reklam, både från friskolor och kommunala skolor, men exakt hur mycket vet ingen.
Skolverket har ingen aning, inte heller Sveriges kommuner och landsting. Både Skolverket och Sveriges kommuner och landsting hänvisar till kommunerna. Men kommunerna vet oftast inte heller. För skolorna har inte plikt att redovisa. När vänsterpartiets Klas Rönnbäck 2004 utredde effekterna av friskolesystemet fann han att Vittra, ett av de största företagen bara hade två kostnadsposter i årsredovisningen, ”personalkostnader” och ”övriga externa kostnader”.
Vad som finns är gissningar. När GöteborgsPosten hösten 2005 ringde runt till skolor i Göteborg fann man att skolorna var och en lade ned allt från 40.000 kronor till 640.000, att de sammanlagda kostnaderna från de 31 skolorna – hälften av gymnasierna i regionen – visade att de lade ned 5,5 miljoner på marknadsföring. ”Antar man att resterande skolor lägger lika mycket, innebär det att Göteborgsregionens gymnasier i år sammanlagt satsar cirka tio miljoner kronor på att göra reklam.”, skrev GP. Reklamen kan också tros ge effekt. Porthällagymnasiet i Partille gjorde en storsatsning och lade 640.000 kronor på marknadsföring. Året därpå ökade elevantalet med 60. När varje elev för skolan innebär intäkter på 70.000 kronor kan det ändå vara rationellt.
Flera miljoner till reklam
Sveriges Radio som i april ringde runt till Stockholms skolor kom fram till liknande summor: mellan 60.000 och 300.000 per skola lägger Stockholms skolor ned på reklam. Sammanlagt cirka 10 miljoner även här. Men gissningarna tar inte med personalkostnaderna och det är troligtvis den stora delen. Flera av de rektorer som intervjuas av GP och SR anser att det går mycket tid till PR och att de själva lägger för mycket pengar.
Den bilden delas av Karl Ågerup, lärare på en kommunal skola och författare till boken Barnens marknad, en bok om effekterna av friskolesystemet.
– Det här tar en massa tid från kärnverksamheten. Många i skolledningar och lärare är indragna i att ragga elever till skolan. Det gäller den kommunala skolan också, säger Ågerup till Flamman.
Skolorna tar till drastiska medel, som att åka runt med lastbilar och ordna godisregn och bekosta körkort. Till och med eleverna dras in i marknadsföringen, och får ringa runt till kompisar för att berätta hur bra skolan är. Förut gick eleverna antingen på närhetsprincipen eller på rykten om hur bra en skola var, menar Ågerup.
Utelämnade till marknaden
– Nu är de mer och mer utelämnade till marknadsföringen. Och det märks på deras och föräldrarnas attityd. De kommer in på öppet hus och frågar: vad kan ni göra för mitt barn? Alla måste vara så himla vässade.
Ansvaret vilar alltså helt på kommunerna. Och det är kommunernas skattepengar som läggs på skolreklam. På Stockholms kommun vet man inte hur mycket av skolornas budgetar som läggs på reklam, bekräftar Karl Rydå (fp), biträdande skolborgarrådssekreterare.
– Vår åsikt är ganska enkel. Vi har förtroende för skolornas rektorer och lärare, att de kan göra en bedömning av detta, säger Rydå till Flamman.
Hur vet man att detta inte står i motsättning till undervisningen?
– Man kan veta det genom att lita på att rektorerna klarar den avvägningen.
Men många av de rektorer som Sveriges Radio talat med anser ju att de själva lägger för mycket pengar på reklam?
– Uppenbarligen…den bollen ligger hos dem.
Men kan man inte anta att reklamen faktiskt spelar roll för hur elever och föräldrar väljer skolor?
– Jag kan för lite om hur elever väljer skolor.
