Sedan i torsdags har skärmytslingarna och konfrontationerna blivit allt fler i hela Parisregionen och de har spritt sig till flera departement i landsorten. Efter den nionde upploppsnattet tycks inget längre kunna återinföra lugnet i förorterna, där små tonårsgäng, bland vilka vissa medlemmar är mycket unga, inte tvekar att gå lös på inte bara brända eller söndersagna bilar utan även daghem, fabriker, lagerlokaler, bussar. Förarna till RER-tågets linje B som trafikerar norra Paris har bestämt sig för att inte gå till arbetet efter att en förare och resenärer blivit attackerade.
Nicolas Sarkozy och hans aggressiva uttalanden har utpekats som den som är huvudsakligt ansvarig för våldsamheterna, han som lovat att ”städa upp kvarteren med dammsugare” och som har kallat ungdomarna för ”slödder”. Mycket uppseendeväckande uttalanden för att komma ur munnen på en inrikesminister som, framför tevekamerorna, leker att han är i krig med de kriminella grupperna.
En skänk från ovan
När inte politiska återhämtningar eller strålkastarljusens fokusering på den ”otrygghet” som Jacques Chirac gjorde till sin främsta valfråga år 2002 står i centrum, framstår den uppflammande våldsspiralen i de så kallade ”utsatta” områden som en skänk från ovan för en höger som misslyckats på alla fronter, särskilt när det gäller sysselsättningen. En skänk från ovan för Nicolas Sarkozy, han som är fast besluten att i slutspurten till presidentvalet göra ”otryggheten” till sin lukrativa nisch. Men också för Dominique de Villepin, som faktiskt inte misstycker till att de känsliga sociala frågorna träder i bakgrunden.
I tisdags kväll fick premiärministern i inrikesministerns närvaro ta emot föräldrarna till de ungdomar som omkom under ännu ouppklarade förhållanden i Clichy-sous-Bois i Seine Saint Denis. De två ungdomarna dog av en elektrisk stöt när de flydde in i en transformatorstation, enligt deras vänners utsago därför att de var förföljda av polisen. Det var inga kriminellt belastade ungdomar. De var inte kända av polisen. Början av utredningen visar att poliserna hade sett de gå in i transformatorstationen utan att undsätta dem. Domstolen i Bobigny öppnade en rättslig undersökning mot X för ”att inte ha bistått person i nöd” samtidigt som Nicolas Sarkozy ett par dagar tidigare hade förnekat att poliserna skulle ha något ansvar för det inträffade. Det är denna händelse som tillsammans med de glåpord han riktat mot ungdomarna, var den tändande gnistan. ”Vi ska belysa alla omständigheter kring denna olyckshändelse”, lovade han i en fåfäng vädjan till besinning. Dominque de Villepin har sammanträtt med Azouz Begag, hans tillförordnade Jämlikhetsminister, som Nicolas Sarkozys vänner utsett till måltavla för att han har kritiserat inrikesministerns attityd och uttalanden. Indignerat har Sarkozys anhängare, som vanligen brukar vara snara att hänvisa till yttrandefriheten, utkrävt ”solidaritet med regeringen”. Vissa har gått så långt som att begära den tillförordnade ministerns avgång.
Jacques Chirac har uttryckt önskemål om att resultaten från utredningen om de båda ungdomarnas död ”kommer till kännedom så fort som möjligt” och har bedömt det som ”oundgängligt att belysa omständigheterna som gjorde att moskén i Clichy attackerades av en tårgasgranat”. ”Vi bör agera hela tiden utgående från de principer som bygger upp vår republik: var och en bör respektera lagen och var och en bör få sin chans i livet”, sade statschefen och bad regeringen att ”inom en månad” ta fram förslag för att främja ”jämlika möjligheter”.
Inför sin partigrupp varnade kommunistpartiet PCF:s ledare Marie-George Buffet för situationens ”yttersta allvar”. Kommunistpartiets sekreterare skrädde inte orden när hon talade om Nicolas Sarkozy, vars ”krigsförklaringar med siktet inställt på presidentskapet”, de ”lögnaktiga versionerna” och de ”stigmatiserande uttrycken” alla är delaktiga i ”en strategi för att skapa ett oacceptabelt spänt klimat”. ”Människor står inte längre ut med att man kallar deras barn för slödder”, framhöll hon och aviserade att kommunistgruppen kommer att framställa en begäran om att en utredningskommitté tillsätts med anledning av händelserna i Clichy-sous-Bois. Uttalanden som märkbart irriterat inrikesministern.
På gräsrotsnivå har kommunalpolitiker, socialarbetare och medborgare blivit akterseglade av händelseförloppen och den explosion som detonerat efter trettio års förgörande bostadspolitik, stadsplanering och integrationspolitik. Ungdomarna från förorternas citéer uttrycker en djup uppgivenhet inför en framtid som är stängd för dem och frånvaron av framtidsperspektiv. Alla skriker de också ut sitt uppror mot diskrimineringen, rasismen, polisvåldet, de vardagliga förödmjukelserna.
Lite som Bagdad
Det är en ödets ironi att vänsterkrafterna, som övergivit dessa fattiga kvarter, visar sig vara oförmögna att kanalisera detta uppror och ge det en politisk form. Då låter dessa ungdomar varav bara en liten minoritet kan betecknas som ”kriminell” och som säger sig ha ”ingenting att förlora” därför att de ingenting har, dras med i våldsspiralen. ”Just nu är det litet som Bagdad varje kväll”, bekänner ironiskt en ung upploppsmakare.
