En grundläggande antifascistisk felbedömning har fört vänstern in i en ”paria-messiansk” återvändsgränd, skriver Stefan Arvidsson, professor i religionshistoria och vänsterdebattör. Lösningen är att organisera människor i egenskap av strävsamma arbetande människor.
Det som kännetecknar fascismens mentalitet eller sensibilitet är enligt den norske filosofen Harald Ofstad förakt för svaga och avvikande. Om det stämmer är antifascism att försvara dessa grupper. Eller antifascismen kanske till och med handlar om att uppskatta dessa grupper – alltså den absoluta motsatsen till förakt. Franska postmodernister lockades en gång i tiden av den tanken och kämpade med att formulera filosofier där skillnader bejakades, hierarkier störtades och avvikande beteende omfamnades.Under 2000-talet har den breda vänstern i skuggan av en framväxande ny höger inte bara anammat denna antifascism, utan mer därtill gjort den till sin ideologiska grundpelare. Det är förståeligt. Det är sympatiskt. Det är inte framgångsrikt.
Det tidiga 2000-talets försök att med störande motdemonstrationer motverka framförallt Sverigedemokraterna gav partiet medial uppmärksamhet, och en och annan svensson kom att spontant känna sympati för dem som utsattes för motdemonstranternas spott och spe. Därefter följde nästa taktiska misstag: överallt började de antifascistiska banerförarna skönja och exponera fördomar och intolerans. Vanligt folk, normala människor, misstänkliggjordes i allmänhet. Och detta hos ett folk som i flera generationer kommit att genomsyras av strukturell humanism. Folk som nästan aldrig adresserades som de vettiga och någorlunda hyggliga personer som de var, utmålades som rasistiska mansgrisar och började rösta som sådana.
Med tiden har dessa taktiska antifascistiska felbedömningar utvecklats till en stegrande ”pariamessianism”. Sociologen Michael Löwy använder denna term i en bok från 1988 för att karaktärisera den judiskättade revolutionären Gustav Landauers förståeliga impuls att i tider av grasserande antisemitism drömma om judarna som det frälsande, revolutionära subjektet. De som är mest bespottade må vara vår lösen. Numera går paria-messianism på speed, vilket i förlängningen, den tanken har nog inte undgått någon, gör den självupplösande: de som lyfts fram är invandrarna, nej muslimerna, nej folk från Afrika; det är de homosexuella, nej de queera, nej transpersoner.
Men en vänster som verkligen vill förbättra samhället, som arbetar för att överskrida kapitalismen med dess klimatkris, skriande ekonomiska orättvisor, utslitna pillerätare och förslösade tekniska potentialer, kan inte enbart kretsa runt politiskt svaga och avvikande grupper. Tyvärr. Det ger ingen makt.
Visst hade det varit en nästa Jehovas vittnes-vacker bild om till exempel darod-somalier, demiboys, sydsamer och folk med någon form av funktionsvariation gick ut i en antifascistisk strejk. Resultatet skulle dock bli magert, fruktar jag, eftersom deras strejkande inte kommer att lamslå en bestämd samhällssektor. Om däremot kaptener på fraktfartyg, sopgubbar i Göteborg eller undersköterskor i Stockholms län går ut i strejk skulle vi strax få se på uppståndelse.
Vi kan invaggas i den amerikanska tron av entreprenören, the self-made man. Men tro det eller ej, inte ens Ingvar Kamprad uppfann stolen på en egen hand. Inte ens han trampade upp stigarna, var sin egen lärare eller tillverkade sin egen korv. Arbetet är sedan länge helt socialiserat, ingen står på egna ben. Därför är vi alla fundamentalt beroende av alla andras arbete. Den vissheten kan ge makt.
Vi ska förstås inte försegla all kritik mot Sverige och svenskarna, men vi måste börja bygga en rörelse runt folks goda sidor, runt de hyggliga, toleranta och humana drag som vanligt folk här i landet har tack vare en sekellång framgångsrik socialistisk kulturpolitik. Människor måste lockas till vänstern i egenskap av att vara strävsamma, arbetande och för det mesta skötsamma medborgare som vill ha ett bättre liv för sig och för andra. Vad du därtill har för egenskaper – hembygdsromantisk hundälskare, gnällig, öldrickande fotbollsfanatiker eller kosmopolitisk, konstnärlig invandrarbrud – är sekundärt. Även de som i dag röstar på högerpartier måste attraheras. ”Vi är på er sida, vi vill att också ni ska bli lyckligare, även om vi avskyr de politiker ni stödjer.”
Hur ska vi annars nå de 51 procent som behövs för att åstadkomma förändringar på djupet? Bara så kan vi långsiktigt motverka förakt för svaga och avvikande och samtidigt börja ta några steg mot ett mer hållbart, rättvist och demokratiskt samhälle.
