Efter att USA slutligen förlorat kriget i Afghanistan har den amerikanska regeringen under president Joe Biden börjat avveckla de militära styrkor som funnits i landet de senaste 20 åren. Det är slutet för ett krig som gett upphov till 5,3 miljoner flyktingar och som försatt Afghanistan i ekonomisk och social underutveckling.

När den korrupta marionettregering som styrt Afghanistan under amerikanskt och svenskt beskydd nu förlorar det utländska militära stöd den vilat på faller den lätt inför talibanernas offensiv. Talibanerna, som trots sina ambitioner att införa en extrem form av politisk islam, ändå har ett militärt och folkligt stöd genom att i årtionden varit den enda reellt existerande politiska motkraften mot USA och dess allierades ockupation av landet.

Vänsterpartiets roll i det krig som USA lanserade mot Afghanistan 2001 består i att man nästintill oreserverat gav sitt politiska stöd till Sveriges bidrag till krigsinsatsen. När riksdagen fattade beslut om insatsen i december 2001 röstade Vänsterpartiet bifall, och fortsatte därefter att göra så vid ytterligare tre beslutstillfällen när instansen förlängdes. Värt att notera att så skedde även efter USA:s krig mot Irak påbörjats, innan partiets riksdagsledamöter slutligen i maj 2004 tog sitt förnuft tillfånga och reserverade sig mot fortsatt svenskt deltagande i kriget.

Genom att Vänsterpartiet initialt stöttade Sveriges bidrag till USA:s krigföring i Afghanistan är man delvis medskyldig till den utveckling vi nu ser i västra Asien med flyktingströmmar och ekonomisk, politisk och social misär.

Hade partiets politiska snedsteg endast rört Afghanistan vore den här texten lite överflödig. Men Vänsterpartiets politiska stöd till den militära ingripandet i Afghanistan är tyvärr inget enskilt undantag. Under den arabiska våren blev V till och med en högljudd förespråkare för ett svenskt krigsäventyr och drev regeringen Reinfeldt framför sig i sin iver. Då ville man att Sverige skulle bidra till den militära insats som riktades mot Libyens politiska styre under det uppblossande inbördeskriget. Det som man skulle kunnat förvänta sig av ett vänsterparti, det vill säga att mobilisera motstånd mot den svenska krigsindustrins önskemål om att få visa upp sina vapen, uteblev. Istället var Vänsterpartiet alltså den mest vokala förespråkaren för ett krig. Ett krig som i sin tur skapade följdeffekter som flyktingströmmar, inbördeskrig och ett återtåg för framför allt fransk imperialism i nordvästra Afrika.

Ett sista exempel på de problem Vänsterpartiet har med sin utrikes- och försvarspolitiska linje fick vi under det senaste året. I samband med den försvarsberedning som nu pågår kom partiets riksdagsledamöter till verkställande utskottet med ett förslag om att vänstern skulle ställa sig bakom ett fördjupat försvarssamarbete med NATO-landet Norge. Verkställande utskottet gjorde förslaget till sitt men som tur var valde partistyrelsen att förkasta det. Det är dock symptomatiskt att partiets företrädare i dessa frågor saknar ryggradsreflexen att avvisa förslag som dessa.

Det visar varför Vänsterpartiet behöver göra en vitbok över sitt stöd till Sveriges militära äventyr, både i Afghanistan och annorstädes.

Det krävs också en stor programmatisk, strategisk och fördjupad diskussion i partiet kring de utrikespolitiska ställningstagandena och partiets internationella arbete. Med en vitbok skulle vi komma en bit på vägen. Men det krävs också en satsning på partiets arbete med att skapa relationer med andra socialistiska partier och progressiva rörelser utanför Norden.

Överlag behöver partiets utrikespolitik diskuteras mer och förankras bättre i partiet än vad som sker i dag. I dagsläget sker V:s utrikespolitiska vägval i en trång krets och diskuteras sällan i partistyrelsen, på kongresser eller inom partiorganisationen i övrigt. Detta trots att det förefaller vara det område där det finns mest motsättningar i hur man tycker politiken bör föras.

Vänsterpartiet behöver skaffa sig en tydlig och konsekvent linje. Det inte finns utrymme för stöd till svenska militära äventyr utomlands eller ett närmande till NATO. Linjen bör vara att vi vågar vara rösten i Sverige för fred och för internationell solidaritet med rörelser, partier och regeringar som vägrar inordna sig under amerikansk eller svensk imperialism.

Gustav Landström