Minns ni klasslistorna? En självklarhet för svenskar i min ålder. De satt ofta på kylskåpen, i början av läsåret släta och rena, i blomstertid hundörade och nedklottrade. De finns inte längre. Orsaken påstås vara GDPR. När jag häromåret tänkte kontakta de andra föräldrarna i klassen för att tillsammans adressera bristen på läromedel gav jag utmattad upp redan inför tanken på att logga in i en oberäknelig skolapp och där försöka hitta kontaktuppgifter ur en uppenbart inaktuell och ofullständig lista av e-postadresser. Det blev inget.
Och det, intalar jag mig, må vara hänt. Sannolikt fanns tillräckligt goda skäl för GDPR för att stå ut med problemet. Men jag tappar det förlåtande konceptet när jag en tid senare dränks i tjatigt sälj från de fotoföretag som av outgrundlig anledning fortsatt får bedriva marknad på skolorna. Önskefoto, Exakta och de andra tycks ha full tillgång till föräldrars kontaktuppgifter och har dessutom svårt att ta ett nej. Jag begriper att det finns någon förklaring, ett kryphål som företaget nyttjar. Kanske att vi har en ”tidigare kundrelation”, kanske att jag någon gång ouppmärksamt klickat i någon ruta som ger företaget full tillgång till mig och mina avkommor intill tredje led, vem vet? Kontentan är hur som helst denna: Vi föräldrar och våra barn ”skyddas” effektivt från kontakt med varandra. Vi skyddas däremot inte, åtminstone inte effektivt, från sälj och kommers.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det är dags att erkänna att det verkliga, kännbara resultatet av den digitala lagstiftning vi har i dag närmast undantagslöst har blivit som i exemplet ovan: Den förhindrar på inget vis att medborgaren skördas på data men ger inte medborgaren tillgång till nödvändig information. Kommunikationen med såväl myndigheter som företag blir i allt högre grad stenhårt enkelriktad. Nästan all kommunikation sker via mejl som inte går att svara på, chatbottar som inte förstår de enklaste följdfrågor, eller hårt styrda webbformulär.
Kommunikationen med såväl myndigheter som företag blir i allt högre grad stenhårt enkelriktad.
Oavsett om det rör sig om vårdcentraler eller elbolag är det vanligaste händelseförloppet det att du först tvingas ladda ned (ytterligare) en app, skaffa användarnamn och (ett tillräckligt säkert!) lösenord, ange mängder av data om dig själv och godkänna all möjlig nuvarande och framtida informationslagring för att slutligen bli ombedd att återkomma ”under ordinarie telefontid”. Eller, om det är en chatbot: ”Prova att söka bland våra vanliga frågor och svar.” Allra sist i denna nesliga serie som kostat minst en halvtimme av ditt enda liv kommer såklart det där messet eller mejlet om att ”Din åsikt är värdefull” och en länk där du anmodas betygsätta din ”kundupplevelse”.
Är det här ett i-landsproblem? Allmänt gnäll från en medelåldring? Tyvärr inte. Det här är en del av vad teknikjournalisten Cory Doctorow döpt till internets ”skitifiering”. Han avser främst de kommersiella plattformarna, men jag börjar tro att begreppet har en bredare tillämpning. Även myndigheter och välfärdsinstitutioner har ett intresse av att förvandla dialog till monolog, att skörda data men själva slippa stå till svars, och använder informationsteknologin allt skickligare i detta syfte. Den lagstiftning som var tänkt att skydda oss misslyckas med det, men kastar effektivt grus i användarnas, det vill säga vanligt folks, ansats till kontakt, organisering och mobilisering.
