Göteborgs stadsteater, tillsammans med systern Backateatern, har på senare tid nischat sig med populärkulturellt inriktade uppsättningar som ligger nära samtidsdebatten. Den svenska uppsättningen av Howard Korders pjäs Storstadsljus (The Lights) har ett liknande upplägg.
Pjäsen skildrar det pulserande storstadslivet under ett dygn i New York till tonerna av Anna Ternheims Frank Sinatra-tolkningar och specialkomponerade musik. Den etablerade skådespelaren Sara Sommerfeld spelar rollen som Lilian, en av pjäsens två uttråkade varuhusbiträden tillika huvudkaraktärer. Även de uppåtstigande stjärnorna Ruth Vega Fernandez och Sverrir Gudnason, kända från Upp till kamp, medverkar som kollegan Rose respektive pojkvännen Fredric. Regissören Stefan Metz har därmed flera trumkort på hand. Dessutom kretsar handlingen kring något som av naturliga skäl känns angeläget och intressant. New York skildras så pass ofta i populärkultur att publiken kan relatera till staden samtidigt som de extrema sidorna av storstadslivet kan ges proportioner som ändå känns trovärdiga.

Just därför känns det i inledningen av pjäsen som att regissören har nöjt sig med ett vinnande koncept och låtit det stå för sig självt: här finns individualisten som möter gycklaralkoholisten, mystiken, kaoset, undergångsprofetiorna, de vassa armbågarna, ensamheten i myllret av folkmassor, hyllandet av den enskildes driftighet som pressar och slår ut människor, kommersialismen som genomborrar de mänskliga relationerna. Därmed känns pjäsen också som en ointressant karikatyr till en början och har en sketchliknande prägel. Men småningom utvecklas trådarna och skådespelarnas insatser når nya höjder.
Pjäsen skildrar hur karaktärerna slits mellan driften att klara sig på egen hand och strävan efter en större meningsfullhet i tillvaron, på ett i slutändan brutalt sätt. Intressant att se är hur de destruktiva mänskliga relationerna, där allt är business, blockerar kollektiva känslor och bindningar och reflektioner kring vad detta över huvud taget är.
Bristerna i dialogerna, som inte alltid känns utvecklade och uttömmande, vägs upp av den imponerande scenografin, ljussättningen och de tvära kasten mellan scenerna. Fler sådana här högkvalitativa uppsättningar kan bidra ytterligare till en breddning av Stadsteaterns publik.