Den republikanska organisationen International Republican Institute (IRI), som startades på initiativ av Ronald Reagan är CIA:s ideologiska arvtagare. Detta hävdar den liberala tankesmedjan COHA (www.coha.org). Officiellt arbetar organisationen med stöd till det civila samhället i olika länder, men i praktiken arbetar man snarare med att underminera nationer och bedriva häxjakt på liberaler och vänsteranhängare. IRI:s inblandning i Haiti är ett typexempel på detta.
I Haiti arbetade IRI tillsammans med högergrupperna Demokratiska konvergensen och Grupp 184. Till ledande representant för Haitiprojektet utsågs Stanley Lucas, en haitisk medborgare med starka band till militären och vars familjemedlemmar var inblandade i den beryktade Jean Rabel-massakern 1987 då beväpnade gäng, betalda av storjordägare i nordvästra Haiti, mördade 140 bönder som demonstrerade för jordreform. Organisatör av detta blodbad var Remy Lucas, medlem av samma familj som Stanley Lucas.
Enligt den före detta USA-ambassadören i Haiti, Brian Dean Curran, gjorde Stanley Lucas sitt yttersta för sabotera ansträngningar från internationella diplomater att övertala högeroppositionen i Haiti att inta en mer moderat hållning till Aristides regering. Högeroppositionen i Haiti var frustrerad över det ringa stödet i de allmänna valen, och i samband med parlamentsvalen år 2000 kom den förevändning man behövde för att helt och hållet hoppa av det demokratiska tåget: åtta parlamentsplatser tillsattes direkt men skulle egentligen ha gått till en andra valomgång i de berörda valkretsarna. Detta presenterades som valfusk och högerpartierna Grupp 184 och Konvergensen vägrade fortsättningsvis att delta i demokratiska val och att erkänna Aristide som Haitis lagliga president. Ingenting som Aristide företog sig kunde ändra på denna hållning. Aristide uppmanade de åtta parlamentsmedlemmarna att avgå och sju av dem gjorde det. Enda undantaget var en medlem i oppositionen mot Aristide som vägrade att lämna sin post. När det verkade som om förhandlingarna mellan oppositionen och Aristide skulle kunna ge positiva resultat var det inte bara IRI och dess representant Stanley Lucas som intervenerade, det gjorde även väpnade band av före detta militärer och dödsskvadroner som opererade från Dominikanska Republiken. Dessa grupper intensifierade vid behov sina räder in över gränsen till Haiti och vid ett tillfälle lyckades man få stopp på förhandlingarna mellan Aristide och högeroppositionen genom att låta mörda fyra medlemmar i Haitis regering.
År 1999 hade irritationen över IRI:s intriger gått så långt att IRI kastades ut ur Haiti. Men resultatet av detta blev bara att IRI öppnade kontor i Dominikanska Republiken. Där understödde IRI bland annat kontakter mellan oppositionen och Bushadministrationen som senare visade sig vara av central betydelse för kuppens framgång: Colin Powell vägrade att skicka trupper till Haiti för att bevara konstitutionellt styre och krävde att oppositionen först skulle ingå en överenskommelse med Aristides regering – trots att USA visste att oppositionen aldrig skulle nöja sig med mindre än den folkvalde presidentens avgång. Först när ett flygplan från Sydafrika med vapen till Haitis illa utrustade polisstyrkor mellanlandade i Jamaica reagerade Bush-administrationen: Man lät amerikanska styrkor ockupera presidentpalatset i Port-au-Prince och under hot kidnappa och föra bort president Aristide till en okänd destination (som senare visade sig vara Centralafrikanska Republiken). Därefter var det fritt fram för USA att installera en marionettregim i Haiti och att låta dödsskvadroner och före detta militärer köra bort folkvalda borgmästare runt om i landet och bana väg för en återkomst av storjordägare och chefs de sections från Duvalierdiktaturens dagar.
Enligt International Action Center (IAC) hade IRI även ett intimt samarbete med ”rebellerna” som bestod av dödsskvadroner, före detta militärer och före detta polischefer som sparkats av Aristides regering. Stödet tog sig bland annat uttryck i månatliga sammankomster på ett hotel i Santa Domingo då ”rebellerna” fick ”politisk skolning” och månadslön. Vidare såg IRI till att ”rebellerna” fick tillgång till delar av en stor vapenleverans (bland annat 100-tals M-16 maskingevär) avsedd för den dominikanska armén. Slutligen organiserades träning av ”rebellerna” som inkorporerades i den dominikanska armén och som tränades av 200 amerikanska soldater. Denna beskrivning av händelseförloppet grundar IAC på intervjuer med journalister, advokater och militärer i Dominikanska Republiken.
COHA avslutar sina analys med att förorda att IRI får fortsätta sina ansträngningar att utså split och missämja i fattiga länder samt även störta misshagliga regeringar – men att de fortsättningsvis bör få göra det utan finansiering från amerikanska skattebetalare.
