När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?
Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Jag tänker att Trabucco Zeráns språk skulle göra sig bra i svensk översättning på grund av svenskans rakhet och flitiga användning av korta meningar. När jag sedan läser Hanna Nordenhöks översättning är det en nästan sömlös känsla. Tidigare har jag tyckt att hennes översättning av Fernanda Melchors Orkansäsong hade svårt att hitta rytmen, och inte heller Andrea Abreus Åsnesommar fångade helt det dissonanta och perifera språket, men i Rent hus har Nordenhök både rytmen och språket.
Vid några tillfällen gör dock översättningen vissa udda val som missar Trabucco Zeráns språkliga subtilitet. På svenska heter romanen Rent hus men på spanska heter den Limpia. Ordet har flera betydelser som kan vara svåra att fånga i en översättning. Det kan vara en böjning av verbet att städa, något Estela gör, men kan också betyda ren, något Estela kan vara. I en passage, som blir viktig i min läsning, frågar flickan i huset om inte mamman kan låna ut sitt smink till Estela, ”Para que se vea blanca, dijo. Limpia.” Som på svenska blir: ”Så att hon ser vit ut, sade hon. Ren.” (min översättning). Ordväxlingen fångar, i all sin subtilitet, att Estela inte är vit – och att flickan kopplar ihop vithet och renhet. Med bara några få ord beskriver Trabucco Zerán en isande sanning om det rasistiska klassamhället, precist, subtilt och nästan i förbigående.
Sju år tidigare lämnade Estela ön Chiloé för att söka jobb i Santiago de Chile. Hon lämnade landsbygden för storstaden, den regniga södern för den torra sepiafärgade norden. Hon är inte ensam om sin migrationsberättelse, den är universell. På bussen till Santiago sitter en ung man som likt henne är på väg till huvudstaden för att arbeta. Om några år ska han återvända med pengar, berättar han. Estela har i sin tur lovat sin mamma att återvända om några månader med pengar för att laga huset och köpa en TV.
Estela blir dock kvar och med en genomträngande precision skildrar Trabucco Zerán den förnedrande vardag som det innebär. På sin första arbetsdag hittar Estela sex förkläden i sitt rum, ett för varje arbetsdag i veckan. Hon tar på sig uniformen, men när hon försöker knäppa upp den översta knappen som stramar åt halsen inser hon att det är en falsk knapp.
Trots allt ger Estela inte efter för det lågintensiva förtrycket utan smyger in rörelser av motstånd. Samtidigt som hon städar står tv:n på i köket, nyheterna brusar i bakgrunden, om historisk torka, om orättvisor och människor som far illa. Lika subtilt som allt annat i den här romanen hör vi på nyheterna hur situationen förvärras, om protester och våld. Ett motstånd kokar på Santiagos gator och det är redo att brista.
