Huruvida de var välkomna eller ej är svårt att avgöra, med tanke på de dementas sociala förmåga. Ändå klev deltagare i Ja till euron in i rummen hos senildementa boende på Tumba vårdhem i fredags. Där delade de ut knappar och broschyrer. Detta hävdar personal på hemmet. Ja till euron tillbakavisar kritiken och hävdar att man inte alls varit i de dementas rum.
Den vänsterpartistiske politiske sekreteraren Petteri Louhema mottog ett telefonsamtal i fredags.
En kvinna som har en släkting på Tumba vårdhem var upprörd över en händelse på vårdhemmet. Ja till EMU-kampanjen hade varit där under dagen, och inte nöjt sig med att hålla ett informationsmöte. Man hade dessutom gått in i de boendes rum, för att där dela ut ja-märken och broschyrer.
Kvinnan var mycket förvånad över detta beteende, vilket hon ansåg var djupt kränkande. Där får hon medhåll av Helena Karlsson, som jobbar på den berörda avdelningen.
– Tyvärr var jag ute just när det skedde, men sedan kom personalen fram till mig och berättade vad som hänt. Hur kan man gå rakt in i rummen hos senildementa för att sprida politisk propaganda? frågar sig Helena Karlsson.
De knappar och broschyrer som vid det här laget fanns på rummen samlades ihop och kastades.
Utdelningskampanjen ägde rum i samband med att nätverket Ja till euron bjöd på ”eurofika” i Tumbasjukhusets samlingssal. Eduard Jacobs var på plats för att sprida ett positivt EMU-budskap, och man bjöd boende och personal på tårta. Redan detta är något som Petteri Louhema kritiserar.
– Här handlar det om dementa äldre varav många är förvirrade. Då borde man kunna förvänta sig att båda sidor finns representerade. De som lever på vårdhem bor i en ganska isolerad värld, så man kan inte räkna med att de besitter samma kunskaper som dem som rör sig ute i samhället.
Louhema, som själv är engagerad i kampen mot EMU-anslutning, beskriver hur han själv hade gått tillväga i en liknande situation.
– Jag hade samordnat med ja-sidan så att de boende och personalen på hemmet fått allsidig information. Och jag hade aldrig tagit mig in på själva avdelningarna. Istället skulle jag ha lämnat över mitt material till personalen, så de fått välja en lämplig plats att lägga ut broschyrerna.
Petteri Louhema anser att det är en sak att stå och propagera på stan, men en annan att göra det på ett vårdhem.
– Lite vett och etikett borde man kunna avkräva, menar Louhema.
Även Helena Karlsson tycker att man gick för långt från ja-kampanjens sida. Framför allt är de båda kritiska mot att man gått in i de boendes privata sfär. Att man klivit in i något som trots allt är de dementas hem.
– Detta är klart integritetskränkande. Tänk om någon klampade in hemma hos dig på samma sätt. Och här är det ännu värre, eftersom många av de dementa inte är rustade att kunna sålla bland den här sortens material, tycker Petteri Louhema.
– Det är oetiskt att gå in i en nittioårings rum och börja lämna över politiska knappar, säger Helena Karlsson.
På nätverket Ja till euron hävdar man att sanningen ser annorlunda ut. Det enda ställe man gått in på ska ha varit en frisersalong.
– När de kom till samlingssalen var det nästan ingen där, så de gick in i frisersalongen för att kolla om några där ville lyssna, säger Erik Zsiga på Ja till eurons pressjour, och lägger till att Ja till euron inte skulle gå in i någons hem mot dennes vilja.
