Jag skriver detta på väg hem från en föreläsning om Sveriges psykedeliska historia i Skövde, som jag måste säga är en fantastisk plats. Det första man möts av vid stationen är nämligen ett jättelikt kulturhus. Att det ser ut som en tegelborg från Super Mario Bros gör inte saken sämre.
Kulturhuset byggdes 1964 efter en ritning av Hans-Erland Heineman och sägs vara Sveriges första. Innanför tegelväggarna finns konsthall, biograf, danssalonger, restaurang, konferensrum, en teater med 500 stolar, samt ett bibliotek som pryds av ett praktfullt betongverk av Siri Derkert, ”Senapsträdet och himlens fåglar”.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Tänk att det fanns en tid när man byggde folkets hus, alltså hus till folket? Inte minst i en stad som då hade runt 25 000 invånare.
När jag ser sådant så tänker jag att jag älskar Sverige. Och jag undrar varför vissa vill skära ned på allt som har gjort landet fint.
Men nyligen fick jag min blågula kärlek ifrågasatt från högerhåll.
Jag hade skrivit en ledartext med den provokativa titeln: ”Rasism mot svenskar måste bekämpas”. Rubriken är en ordagrann kopia Paulina Neudings text i Svenska Dagbladet, där hon försökte framställa hatbrott mot ”svenskar” – dit hon tydligen bara räknar vita svenskar – som ett allvarligare problem än hatbrott riktade mot svenskar med invandrarbakgrund. Min poäng var att hatbrott måste bekämpas oavsett vem som drabbas.
Det fick Ivar Arpi att sätta varpan i vrångstrupen. På X skrev han som ett svar på min artikel: ”Att du hatar etniska svenskar är härmed bekräftat. Då vet vi.”
Skämten lät inte vänta på sig.
”Min svenska kille varje gång jag äter ris med yoghurt”, kommenterade Sydsvenskans reporter Inas Hamdan. ”Jag till min iranska fru när hon vägrar kolla på Nile City med mig”, skrev författaren Sebastian Mattsson, medan krigspoddaren Martin Hansson tog ett mer historiskt grepp: ”Karl XI till alla skåningar”.
Visst finns det något reaktionärt i det implicita kravet på min lojalitet inför det etniskt (vitt?) svenska. Ändå känner jag mig snarare stärkt. Dels för att den där teatrala skolrumspatriotismen är ofrivilligt komisk. Men framför allt för att jag vet att jag älskar Sverige mer än Ivar Arpi gör.
Det är därför jag sitter här på tåget och läser allt jag kommer över om konstnären Siri Derkert. Om hennes studier vid kvinnliga medborgarskolan som drevs av den feministiska Fogelstadgruppen, och hennes 145 meter långa betongristningar på Östermalm, med noterna till Internationalen och Marseljäsen, porträtt av intellektuella som Simone de Beavoir, Elin Wägner och Albert Einstein, samt teman som klimatkamp och fred. Det kan de gott ha när de bor på några av Stockholms dyraste adresser.
Det jag läser om är ett Sverige som var starkt.
Ivar Arpi och hans gelikar däremot läser amerikanska kulturkrigsbloggar i jakt på nya argument att kulturberika landet med. De tjatar om ”woke” och ”vit flykt”, utan att det någonsin lyfter. Tänk om de lyfte ögonen från mobilen och såg allt vackert som det svenska folkhemmet har byggt åt oss i stället. Allt det som nu rivs ned av regeringen, som skär ned på alla institutioner som vårdar det svenska kulturarvet.
Föreställ er chocken om de en dag inser att striden om att försvara Sverige utspelar sig här och nu. Men att de står på fel sida.
Nåväl, i lördags talade jag på en Palestinademonstration i Stockholm. Den snäva videon fångar inte den härliga stämningen men jag tog några bilder också. På torsdag besöker jag Sala – som vi i vintras utsåg till Sveriges rödaste kommun – för att tala på ännu en demonstration, samt hålla låda för Orsavänstern i Skattungbyns bystuga. Jag har dessutom blivit inbjuden att första maj-tala i Växjö och Kronoberg.
Varför berättar jag allt det här? Jo, dels för att säga att jag gärna reser ut i landet så mycket jag hinner och orkar.
Tyvärr kan jag inte vara på flera ställen samtidigt. Det kan däremot tidningen vara. Om du vill dela ut Flamman på din orts första maj-tåg, svara på detta mejl och berätta hur många ex du vill behöver, vart vi ska skicka dem, och telefonnummer. Vi står för porto och frakt – men tar förstås tacksamt emot bidrag på swish (1234417630) eller plusgiro (486227-2).
