Dagens arbete är över: tillsammans med sina bröder (alltid bröderna) och vänner håller han på att förvandla konsthallen till en rättegångssal, där svenska, norska, finska och ryska staten ställs till svars för hur de behandlat ursprungsbefolkningen i Sápmi. Det är och har alltid varit Anders Sunnas budskap. En vrede som ges gestaltning i en färgpalett som går på knock out.

Vissa har kallat honom modig, andra att han är en bråkig jävel. Själv säger han:

– När man förlorat allt är man helt fri.

Han syftar på sin egen familjehistoria. Född och uppväxt i en renskötarfamilj från Kieksiäisvaara på svenska sidan av Sápmi, återspeglar han sin familjs personliga historia och kampen för samiska rättigheter. Hans familj har under hela hans uppväxt kämpat för rätten att få fortsätta med renskötsel, en bärande del av deras samiska identitet. Skrivelser, polisanmälningar och rättegångar har varit återkommande sedan Anders Sunna var ett år och familjen blev av med sina renmärken. 1986 tvångsförflyttades familjen från Sattajärvi sameby. Ett minne som lämnat spår.

Konsten ger mig möjlighet att uttrycka ilska och sorg, men den är också ett starkt påverkansmedel.

– Det kom 30 personer med poliseskort. Alla de mot min far och hans tre bröder. Vilket övergrepp. Fördelen är att jag, mina syskon och kusiner har vuxit upp med en pågående konflikt och förföljelse. Vi kommer aldrig att ge upp. Nu finns det dessutom inget mer att ta, vilket också skapar en frihet. Jag är fri att tycka och uttrycka mig, både inom och utanför det samiska samhället.

Lagar, menar Anders Sunna, skrivs av makten och lagstiftningen har inte varit till samernas fördel, vilket han med tydlighet gestaltar i utställningsrummet. På tre podier i ”rättegångssalen” har han placerat svenska, norska och finska lagböcker med samiska knivar nedstuckna rätt igenom.

– Jag har försökt få tag på en rysk lagbok. Så om någon har en rysk lagbok, hör av er, säger han och ler.

Några dagar senare möts vi igen. Det är snart dags för vernissage och det är en lite trött Anders Sunna tar emot iklädd sin samiska dräkt i en helt omvandlad konsthall.

Publiken strömmar till i rum som osar av känslor, uttryck och en röst som talar om orätt – nutidssignalen är alarmerande tecknad i röd färg. Här hänger de norrbottniska landshövdingarna på rad, i en berättelse om övergreppen mot det samiska folket.

Anders Sunna är annars inte den mest pratsamma. Tillgänglig, men ganska lågmäld i både gester och tal. I stället låter han konsten berätta: i gigantiska målningar och installationer i en mörk färgskala och med hot ständigt närvarande.

– Konsten ger mig möjlighet att uttrycka ilska och sorg, men den är också ett starkt påverkansmedel. Det finns en anledning till att diktaturer fängslar kulturarbetare världen över. Konst talar till hjärtat och kan bidra till förändring.

Att tala med Anders Sunna är som att få en käftsmäll. Missförstå mig inte, det handlar inte om kritik mot mig – det är snarare en påminnelse om ett kolonialt tänkande som inte bara ekat genom historien, utan också upprepats gång på gång.

Verket som väckt reaktioner är ett av tre i en längre berättelse som främst handlar om statens övergrepp på landets urfolk.

För vad betyder egentligen ett tillstånd för att bryta malm i högst 15 år? Vilka sår lämnar man i naturen? Vilken vinst kan ställas mot årtionden av ingrepp som kanske aldrig kan läkas? Och vem tar sig friheten att förstöra platser som människor bor och lever på och är beroende av för sitt uppehälle?

För Anders Sunna är frågeställningarna enkla. Det handlar om staten och dess förlängda arm som tar och därmed utarmar naturens resurser och slår sönder kulturer.

För egen del har hans popularitet ökat sedan Venedigbiennalen där han medverkade 2022. Han är mer eftertraktad som konstnär, vilket har gett honom tillträde till konstscenen på ett annat sätt.

– Nu ställer jag inte bara ut enskilda tavlor, utan skapar rum, konstinstallationer med en historia.

Det är berättelsen som är hans drivkraft.

– Jag vill berätta om det andliga, men inte den kristna andligheten. Om lagar som gynnar majoriteten, men drabbar minoriteten. Jag vill berätta om ekonomi som drabbar enskilda när staten tar beslut. Det kan gälla vindkraftparker där renar vanligtvis betat. Tvångsförflyttningar av människor som skapat tvister och inte minst lidande. Jag vill berätta om hur Sametinget indelar vårt folk. Inte minst vill jag berätta om girighet. Utan girighet och avundsjuka skulle vi kanske vara mer befriade och lyckliga i våra liv, menar Anders Sunna.

Och i utställningen ekar hans ord. De är färgade i rött, likt blod. Det har färgen av djupaste blått som en polarnatt. Men det finns också en försoning i gestaltning av en kvinna, en maskerad och en omaskerad, porträttet av hans fru. Kanske är det just denna styrka att övervinna det logiska tänkandet som Anders Sunna förmedlar. Motstånd har olika färger, rytmer, musikaliska toner, en överhängande skugga, ett försök till svar på något som handlar om existens.

En sak är säker: Anders Sunna är ingen konstnär som följer strömmen. Men att hans utställning skulle polisanmälas av Tornedalingars riksförbund för hets mot folkgrupp såg han inte komma. Verket som orsakat anmälan visar förbundets verksamhetsledare Eva Kvist iklädd tornedalsdräkt sittande på en död, blodig ren. För Dagens Nyheter beskriver hon det som ”obehagligt” och ”makabert”, och säger att hon upplever att Sunnas avsikt är att skapa motsättningar.

– Jag förstod direkt att det var minoriteten som hatet riktades mot, säger Eva Kvist till tidningen.

Jag ringer upp Anders Sunna igen några veckor senare.

– Man har gjort en tolkning innan man ens sett utställningen. Det är en installation som bygger på en helhet. Man kan inte lyfta ut en enskild målning. Verket som väckt reaktioner är ett av tre i en längre berättelse som främst handlar om statens övergrepp på landets urfolk. Jag är själv tornedaling men också same med en egen berättelse och erfarenhet.

Anders Sunna hade gärna sett en dialog med styrelsen för Tornedalingarnas riksförbund, i stället för att mötas av en polisanmälan. Han menar att han slår åt alla håll.

– Jag har i min konst kritiserat Länsstyrelsen, svenska, norska och finska staten, liksom Sametinget. Men skillnaden är att jag med Sametinget kan ha en dialog om min kritik. Vi polisanmäler inte varandra, säger han.

Anders Sunnas familj kommer från ett område där tornedalingarna hade äganderätt till marken, en omständighet som över tid kom att råka i konflikt med samernas rätt att nyttja marken för rennäringen. Två minoriteter kom att ställas mot varandra.

– Jag kan inte se varför jag inte kan kritisera mitt eget arv som tornedaling. Ska jag exkluderas för att jag har samiskt blod? Det handlar också om hur man tolkar konsten i spegling av egna erfarenheter.

Utsikten att Anders Sunna skulle fällas är minimal. Snarare bör man förstå tornedalingarnas anmälan som ett försök att dra uppmärksamhet till frågan. För Anders Sunna är det främst ett uttryck för vissa minoriteters komplicerade plats i makthierarkin.

– Konst är inget facit, men jag lyfter besvärliga frågor där maktutövning sker. Kanske bottnar allt i missförstånd och en ovana vid att se sig själv som en maktperson som kan kritiseras.