Jag väntar på henne i Cadier-baren, Grand Hôtels kristallkronegnistrande och mahognypanelade hjärta, och funderar om det är så att tiden är inne för snyggporr i lyxförpackning även på svenska.

Det är jag som har valt platsen för vårt möte, och tänker att författaren bakom huvudpersonen Madame X kommer att passa in. Det visar sig riktigt. Sinziana skrider in, tar av sig sin hatt och ger mig en varm kram. Jag gömmer mina sneakers under bardisken.

Behöver Frankrike verkligen en erotisk bok till?

– Faktum är att jag letade efter en sådan bok som jag själv ville läsa i ämnet – en lättsam roman med både ett sexuellt och ett intellektuellt ärende. Men jag hittade ingen. Till sist började personalen på bokhandeln där jag letade att känna igen mig. En av dem föreslog en dag att jag kanske skulle skriva boken själv.

Jag vill inte verka ohövlig, men undrar hur det var möjligt att hon inte kunde hitta det – i Frankrike liksom?

Jag beställer varsin Paper plane, en blodröd drink i slankt martiniglas.

Miljön som läsaren rör sig i är välbekant för Sinziana själv – på en psykoanalytikers divan, i franska aristokraters slott med förtjusande trädgårdar, hos chica konstnärer i Paris med frasande kläder i sammet och spets. Men också hos frimurarsällskap och i sällskap med Catherine Robbe-Grillet, änka efter författaren Alain Robbe-Grillet och legendarisk dominatrix.

Madame X utser en rad exceptionella kvinnor, som hon kallar musor och som ska ge henne olika utmaningar att utföra. Lite som i ungdomsklassikern Den vita stenen av Maria Gripe, men med uppdrag av mer pikant karaktär.

Efter varje äventyr väntar samtal den medelålders, något motsträviga psykoanalytikern. Ett yrke Sinziana Ravini själv är verksam inom, utöver hennes arbete som konstskribent och curator.

Varför psykoanalys?

– Psykoanalysen har gett mig mod att acceptera vem jag är. Det jag gillar med den terapiformen är att man kan resa mot sitt omedvetna via konsten. Du vet att Freud använde sig av konsten när han uppfann Oidipuskomplexet? Han sade alltid att ”Konstnären föregår psykoanalysen”.

I Frankrike är psykoanalysen en religion, hävdar Sinziana. Hon menar att 68-rörelsen ”tog död på fäderna och patriarkatet”. Tomrummet fylldes av terapeuten.

– Jacques Lacan har blivit psykoanalysens påve. Han har skapat en fantastisk teoribygge som gör att vi kan analysera människan och hennes relation till begäret.

Oftast när det handlar om sex i litteraturen är det väldigt melankoliskt och självdestruktivt. Jag ville skildra en ljus och livsbejakande sexualitet.

Sinziana Ravini är en mångsysslare, något av en kringresande levnadskonstnär. Som barn kom hon till Stockholm som politisk flykting från Rumänien. Frankrike blev hennes intellektuella hem som vuxen. I dag är hon verksam på fyra språk, som konstvetare och som psykoanalytiker. Just nu är hon baserad i Bukarest där hon undervisar konstteori på universitet.

Hur hanterar du dina tre identiteter, fransk, rumänsk, svensk?

– Jag älskar att ha de här tre länderna. De kompletterar varandra så väl. Rumänien har gett mig humorn, som var en valuta för oss. Och lättheten till livet, även om rumäner inte gillar att le. Av Sverige har jag lärt mig att älska rättvisa och ärlighet och från Frankrike har jag bildningsidealet.

Drinkarna vi fått är bedrägligt goda, innan vi vet ordet av är de slut och vi bestämmer oss för att ta en omgång till. Men först tar vi några bilder innan vi blir för berusade.

Sinziana bär en svart plisserad klänning och poserar vant medan jag fumlar med kameran. Vi provar först med utslaget och sedan med uppsatt hår.

Tycker du att vi pratar för lite om erotik och begär i samtiden?

– Verkligen! Oftast när det handlar om sex i litteraturen är det väldigt melankoliskt och självdestruktivt. Jag ville skildra en ljus och livsbejakande sexualitet. Jag är trött på den självspäkande sexualiteten och vill porträttera en kvinna med stark vilja.

Här invänder jag att Madame X inte bara låter sig styras av sina ”musor”, utan också sitter fast men den ärligt talat dödstråkiga Vincent, en kille som bara verkar klaga på henne så fort som han inte är upptagen med sin karriär. Varför?

Metoo har haft en stor betydelse i Frankrike. Men den har också delat feministerna i två läger.

– Hans ställning och hans kvinnoaffärer utgör ett begärsobjekt för min romanhjältinna. I Marguerite Duras roman Lol V. Steins hänförelse skildras just det. När mannen som befinner sig i ett förhållande blir förälskad i en annan kvinna, blir han plötsligt begärlig för sin kvinna. I stället för att bli svartsjuk händer något med hennes lust.

Det låter lite destruktivt?

– Varför inte sluta döma och släppa taget?

Är det skillnad på folks livsproblem i Sverige och i Frankrike?

– De patienter jag har haft där har varit mer underkastade samhällsnormerna, medan mina svenska patienter har varit mer slavar under förväntningar. Svenskar är mindre konflikträdda i vardagen. Sverige är verkligen ett ärlighetens land. Jag älskar det. Det finns en tro på sanningen och på det hårda arbetet.

Vad ville du med boken?

– Underhållning! Jag älskar att skildra erotik. Fast några chockerades över att huvudpersonen var så sexuellt utlevande.

Uppenbarligen har det hänt saker i Frankrike. Folk rycker inte längre på axlarna när sexuella excesser eller övergrepp kommer på tal. Senare års avslöjanden om våldtäkter och trakasserier har definitivt omstöpt den franska självbilden och gjort den mindre sexpositiv. Skådespelaren Gérard Depardieu, vars bristande vandel avslöjats på senare år, har delat landet mitt itu. Författaren Vanessa Springora, som med sin Samtycket avslöjade en rå våldtäktskultur inom kulturkretsar, har tagits på stort allvar. Och nyligen skakades Frankrike ännu en gång av fallet Gisèle Pélicot: kvinnan som i åratal utsattes för våldtäkter av dussintals män, neddrogad av sin egen make, men som trädde fram och lyckades få sin förövare fälld. President Macron har hyllat henne som hjältinna.

Har erotiken drabbats av backlash i Frankrike?

– Metoo har haft en stor betydelse där. Men den har också delat feministerna i två läger. Å ena sidan finns Catherine Deneuve, som tycker att män kan få ge en rumpklapp utan att behöva hamna i fängelse, och så finns den nya feministiska vågen. Båda har en poäng tycker jag.

Klart är att Sinziana är trött på bilden av kvinnan som det eviga offret. Hon säger sig vara mer intresserad av den onda kvinnan.

–Vi kan också göra fel. Det finns en del kvinnor som finner njutning i att förtrycka mannen och förlöjliga honom och använda honom som rekvisita i sina konstverk. Catherine Robbe-Grillet är en sådan figur.

I boken liksom i verkligheten arrangerar denna i dag 95-åriga dam sadomasochistiska ceremonier i sitt slott Château du Mesnil-au-Grain i Normandie. Den som vill tjuvkika kan med fördel se dokumentären Ceremonin (2015) för att se hur saker går till hemma hos henne. Själv minns jag bäst bilden av en ung kvinna stående i timmar naken på alla fyra, med en tung kandelaber balanserande på den beniga ryggen. En sorts mild tortyr.

Jag frågar om Sinziana verkligen träffat henne. Hon ser nöjd men hemlighetsfull ut.

– Jag har ingått i hennes stall, kan man säga. Jag har varit huvudrollsinnehavare i hennes ceremonier. Hon arrangerade en hel ceremonier åt Madame X.

Berätta – hur är det?

– Det är som att träda in i en estetiserad orgie där man är centrum för allting. Man får väldigt höga adrenalinkickar. För det första vet man inte vad som ska hända härnäst. För det andra har man nästan alltid en ögonbindel. Det är som att ta examen, fast tio gånger värre.

Var du inte rädd?

– Jag såg det som en initiationsrit och romanen gav mig mod att göra det. Det fina med den här erotiska upplevelsen är att ceremonimästarna gissar sig fram till dina begär – och förverkligar dem. Det handlar inte om kroppsställningar.

Att lyda en överhet var annars själva livsluften i Nicolae Ceaușescus Rumänien. Förtrycket var så internaliserat att ingen någonsin sade vad de egentligen tänkte. Själv var Sinziana 13 år när bilderna på diktatorns avrättade kropp kablades ut i världens nyhetssändningar. Hon minns hur upprörd hon var över att han inte fick en riktig rättegång. Först senare kom insikten om att hon levt i en lögn.

– Pentru partid, pentru Ceaușescu, För partiet, för Ceaușescu, sjöng vi varje dag.

Det är dags att runda av. Jag är nöjd över att få vingla hem och ta det lugnt. Sinziana ser oberörd ut. Hon ska vidare till Konstnärsbaren och äta middag med en vän.

När vi kommer ut har det börjat regna. Genast kliver en man i blanksvart hög hatt fram till oss ur skuggorna. Han räcker fram ett stort, lyxigt paraply.

– Till Sinziana.

Men så självklart! tänker jag. Och går hem i regnet.