Ledare 30 maj, 2019

”Jag längtar efter starka berättelser och lysande politisk konst”

Politiken är ett skådespel, och därför blev min röst i valet en hatröst.

Ett av de mest framgångsrika exemplen i svensk historia på att äga berättelsen om samhället var Socialdemokraternas narrativ om full sysselsättning som vår tids viktigaste fråga. Det var starkt, relevant och vann många val. Det gör det inte längre. Väljarna har slutat svara på det, och vänstern behöver därför en ny berättelse, sägs det.

I takt med att politiken alltmer skildras ett som skådespel, med retorikexperter snarare än sakkunniga som kommentatorer, förutsätts vi vara cyniska och genomskåda utspel, trick och inte minst spelet bakom kulisserna. Paradoxalt nog utspelas allting inför öppen ridå, och effekten förstärks ytterligare av diskrepansen mellan politiska signaler och konkreta vallöften. Även om partierna oftast uppfyller sina vallöften bäddar man för missnöje.

Här är valrörelsen 2018 ett exempel, där samtliga partier lovordade en stark välfärd. Trots en skenbar samsyn är de ekonomiska prognoserna för kommuner och landsting dystra. Boken De effektiva reder Åsa Plesner och Marcus Larsson ut en viktig aspekt av det.
I kommuner och landsting räknas budgeten inte upp fullt ut med stigande prisindex, vilket leder till ständiga krav på att arbeta snabbare, bättre och billigare. Någon eller flera procents besparingar, år efter år efter år. En offentlig sektor som står under ständiga besparingar utan att se någon minskning av uppdraget. Bördan landar oftast på personalen som ska utföra arbetet. ”Förändringsfaktor”, ”generell effektivisering”, ”produktivitetsavdrag” och liknande brukar det heta. I redan slimmade verksamheter innebär det försämrad arbetsmiljö, ökad stress och omöjliga kvalitets- och effektivitetskrav. De effektiva lär mig att förstå budgetar, men mest slående är hur glappet mellan verklighet och kommunikation byggs in i välfärden.

Men min röst blev en ren hatröst. En röst mot KD:s hållning i aborträtten, och en markering mot högerauktoritära partier och tongångar

Valresultatet blev inte den otvetydiga framgång som förutspåddes för SD och KD, men en succé sett till ett rekordhögt valdeltagande. Trenden är liktydig över hela Europa och en framgång för demokratin och ett ökat engagemang kring EU-frågor, i en optimistisk tolkning.
Men min röst blev en ren hatröst. En röst mot KD:s hållning i aborträtten, och en markering mot högerauktoritära partier och tongångar.

Uppenbarligen är det den typen av samhällsberättelser som skapar ett politiskt gensvar. Det var därför jag promenerade längs Göteborgs paradgata, Avenyn, för att rösta. Med Götaplatsens maktarkitektur framför mig och musiken från filmen Cabaret i lurarna. Både film- och scenadaptionerna av Mark Isherwoods roman Farväl till Berlin är lysande exempel på konfrontativ, politisk konst, som ställer frågan om hur Förintelsen kunde ske. ”Det är bara politik, vad har det med oss att göra?” är den replik som kanske bäst formulerar kritiken mot andan under Weimarrepubliken. Karaktären Sally Bowles slår allvaret ifrån sig och vägrar inse den överhängande faran. Hon vill festa. Livet är en cabaret och politiken ett skådespel.

Jag längtar efter starka berättelser och lysande politisk konst.
Men hegemoni och doxa bygger inte sig själva, och ett starkt narrativ är inte tillräckligt. Både Gramsci och Bourdieu menade att makten över berättelsen förutsätter ett reellt inflytande över världen, och samtida exempel där vänstern lyckats skifta debatten till att handla om social rättvisa har förutsatt en aktiv, bred mobilisering.
Då är det värt att känna till att Jean Ross, kvinnan som ’Sally Bowles’ baseras på, inte var någon lättsinnig, nihilistisk manic pixie. Jean Ross var aktiv kommunist under hela sitt liv.

Laila Vianden
Ledarskribent i Flamman.[email protected]
Utrikes 04 oktober, 2023

”Afrikas leende kust” – åtminstone för tjuvfiskare och torskar

Foto: Tilda Kämmlein

Västafrikanska Gambia har blivit ett vattenhål för både fiskeriföretag och sexturister. För lokalbefolkningen innebär det däremot utarmade vatten och ekonomisk desperation.

39-åriga Abdoulaye släpar fötterna efter sig i sanden längs den milsvida stranden nedanför hans hem i Gunjur. Han befinner sig på sin dagliga färd mot byns centrum som ligger nästan två timmars promenad bort. Det är tidig eftermiddag och solen gassar ännu. Tidvattnet är på väg tillbaka. Kvar på stranden lämnar havet stora mängder skräp, trasiga fiskenät och en och annan havssköldpadda som trasslat in sig.

– När jag är ensam brukar jag springa den här sträckan fram och tillbaka för att köpa fisk. Det är jobbigt, men hemma kostar det nästan dubbelt så mycket som i centrum, berättar han samtidigt som han synar marken noggrant.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tilda Kämmlein
Frilansjournalist.
Utrikes 03 oktober, 2023

Ukrainas sak tjänas inte av att revidera historien

Den 98-årige Jaroslav Hunka rörs under hyllningen av hans gärningar under andra världskriget i det kanadensiska parlamentet den 22 september. Foto: Patrick Doyle/AP.

Skandalen i det kanadensiska parlamentet visar på farorna med att utsträcka det ukrainska slagfältet till hela historien.

Det började med ett numera ganska vanligt förfarande: under ett besök i Kanadas parlament i slutet av september möttes Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj av stående ovationer. Vid ett tillfälle drog talmannen de församlades uppmärksamhet till en äldre man som satt på åhörarläktaren. Mannen ifråga var den 98-årige krigsveteranen Jaroslav Hunka, som presenterades som en ”kanadensisk och ukrainsk hjälte” för sina insatser mot Ryssland på den ukrainska sidan under andra världskriget. Så långt var det inga konstigheter – Ukrainas största påhejare, vare sig det är östeuropeiska grannländer eller nordamerikanska stormakter, har länge dragit historiska paralleller för att markera sitt stöd.

Att projicera den pågående konflikten bakåt i tiden har dock visat sig vanskligt. Det tog inte lång tid innan påpekanden om Hunkas egentliga aktiviteter under andra världskriget började höras. Det som inte gjordes explicit i den kanadensiske talmannens beskrivning var naturligtvis att om man stred mot Sovjetunionen på östfronten i andra världskriget stred man per definition på Tysklands sida. I Hunkas fall var det inte bara en strategisk allians med en fiende mot en annan fiende: han ingick i Waffen SS 14:e division, även kallad ”SS Galizien”. Denna division, som var en integrerad del av den tyska armén, gjorde sig skyldig till massakrer på bland andra judar, polacker, romer, slovaker, slovener och ukrainare under kriget. Enligt den ideella organisationen Friends of Simon Wiesenthal Center for Holocaust Studies var divisionen ”ansvarig för massmord på oskyldiga civila med en ofattbar nivå av brutalitet och ondska”. Judiska grupper riktade särskilt hård kritik mot beslutet att hylla en krigsbrottsling i parlamentet. Att Zelenskyj själv är jude gjorde det inte heller lättare för Kanadas regering att tona ned händelsens symbolik.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Nyheter 03 oktober, 2023

Veckan som gått

Foto: Jean-Francois Badias/AP.

Joakim Lamotte döms av hovrätten i Västra Sverige till böter för sju fall av grovt förtal. Brotten inträffade mellan 2018 och 2021, och riktade sig mot Tomas Åberg som driver sajten Näthatsgranskaren. Lamotte har uppmanat sina följare att swisha honom för att täcka den summa på 450 000 kronor som han nu måste betala.

Lamotte har tidigare väckt uppmärksamhet för att ha uppträtt i ett debattprogram i SVT iförd skottsäker väst. ”Funkar kevlar mot förtal?”, frågar sig nu en användare på forumet Reddit. Domen, tillsammans med Lamottes biroll i The Square (2017), gör honom sannolikt till världens enda förtalsdömda medborgarjournalist med en Guldpalmsbelönad film på cv:t.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 03 oktober, 2023

Vi har inte ens sett början på gängvåldet

En kvinna i 25-årsåldern avled efter en sprängning i ett grannhus i Storvreta den 28 september. Foto: Pontus Lundahl/TT.

I september passerades en gräns där även människor utanför gängmiljön började dödas. Utvecklingen är chockerande men också förutsägbar. Nu måste vi börja investera i socialtjänsten och skolan igen.

Klockan är 05.16 den 12 september och en ung man är på väg till sitt jobb på Uppsalas hemtjänst. Pengarna han tjänade skulle gå till hans dröm om att läsa juridik. I stället avrättas han i trapphuset, med flera skott i huvudet och bröstet. Enligt polisen var han inte kriminell, och den tilltänkta måltavlan var en granne med kopplingar till gängledaren Rawa Majid.

Samma månad mördas i Uppsala en 60-årig kvinna som var mor till en fiende till Majid, och i Storvreta, norr om Uppsala, dör en kvinna i 25-årsåldern när grannhuset exploderar. Gängvåldet har passerat en gräns. Nu går ingen längre säker.

Högern påstår sig ha varnat för detta länge, med hänvisning till flyktinghösten 2015. Men kunniga personer på myndigheterna har varnat mycket längre än så. Och de har ropat efter resurser till preventiva åtgärder.

Carin Götblad, länspolismästaren i Stockholm och regeringen Reinfeldts utredare, bedömde 2010 att 5 000 pojkar i hela Sverige utgjorde en rekryteringsbas till gängen. I utredningen skrev hon att vi redan satsar stora polisiära resurser, men att det förebyggande arbetet har halkat efter. Hon föreslog särskilda insatsgrupper där skola, socialtjänst och polis samarbetar, med särskilt fokus på unga pojkar som inte klarar skolan och saknar arbete.

Det moderata styret i Stockholm reagerade direkt – genom att skära ned på socialtjänsten med 28 procent. Efter det skrev Rinkebys socialchef Sakir Demirel en rapport som varnade för att de hade nått en brytpunkt där de inte längre kunde göra något åt de värsta fallen. Styrets svar var återigen snabbt. De såg till att han förtidspensionerade sig och begravde rapporten.

Samma sak gäller varningen från Ekobrottsmyndigheten att gängkriminella driver vårdcentraler. Detta varnade bland annat statsvetarna Bo Rothstein, Peter Esaiasson och Carina Gunnarsson för på DN Debatt 2021, där de konstaterade: ”Valfrihetsreformerna från 1990-talet har skapat en marknad för kriminella aktörer.”

Men högern gör allt för att skymma sådana strukturella förklaringar. Den nya antologin Separatism, utgiven på Timbro förlag med liberalerna Mauricio Rojas och Robert Hannah som redaktörer, varnar för krafter i förorten som försöker skapa alternativa samhällen, med egna rättssystem, moralkoder och hierarkier. Detta utifrån de fyra fenomenen radikal islamism, gängkriminalitet, hedersvåld och klanvälde.

Visst finns sådana problem – unga kvinnor som känner sig otrygga på kvällen, torg som tas över av gapiga killar, att många är dåliga på svenska, att kvinnor i vissa familjer inte får ha kontakt med majoritetssamhället utan en manlig ledsagare, och att barn inte går ut skolan med betyg. Visst är många stolta och lyckliga över sitt kvarter, men problemen finns onekligen där.

Men ju längre man läser, desto tydligare blir det att ordet ”separatism” har som syfte att ersätta ordet ”segregering”: man vill skylla problemen på de boende snarare än på hur vi har byggt våra städer. Inte minst när redaktörernas 12-punktsprogram presenteras, där varenda punkt är polisiär, och ingenting nämns om hur nyrekryteringen ska förhindras.

Inte heller har de någon idé om hur man kan uppnå en ”inkluderande svenskhet”, känslan av att tillhöra samma gemenskap som majoritetssamhället som de förespråkar i boken. Det är inte så konstigt, med tanke på att deras parti gör allt för att rasera precis de institutioner som kan stärka människors handlingskraft – folkbildning, kulturskola, bibliotek, folkhögskolor. Var ska folk mötas för att göra något annat än att shoppa när dessa platser försvinner? Johan Pehrsson pratar om sött och salt, om lovikavantar och stålhandskar, ändå är godispåsen bara fylld av salta bitar. Och är det någon som har sett den där lovikavanten?

Den bistra sanningen är dock att Socialdemokraterna har stått för en liknande politik. Benfast har de försvarat ett finanspolitiskt ramverk som tvingar kommuner och regioner att skära ned på bland annat socialtjänsten varje år.

”Men vad ska vi göra på kort sikt?” hör man ofta som svar. Så låt mig upprepa. Sluta skära ned och börja i stället satsa på socialtjänsten, folkbildningen och skolan igen. Annars har vi inte ens sett början på problemen med ”separatism”.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Krönika 02 oktober, 2023

Fagersta kommun varnar för svinpesten. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Jag kan komma på få öden värre än det invånarna i Västmanland nu måste utstå. Att portas från de skogar där man brukar plocka svamp, rasta hunden eller jogga under den finaste tiden på året – det är en ordentlig inskränkning av ens fritid. Med rätta blir många arga, men ilskan behöver riktas åt rätt håll.

Kanske var det bara en tidsfråga innan smittan skulle komma till Sverige. I Europa har i alla fall svinpesten grasserat sedan 2014, främst i Östeuropa men också i Belgien och Tyskland. Under 2020 registrerade EU-kommissionen över 12 000 utbrott av afrikansk svinpest både bland vilda och tama grisar.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 02 oktober, 2023

Leonidas Aretakis får Vilks-stipendiet: ”Konsten är en antiauktoritär kraft”

Vinnare. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis mitt bland de segrande bidragen på Supermarket. Foto: Jonas Ekströmer / TT

Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis är utsedd till årets Lars Vilks-stipendiat. “Yttrandefriheten attackeras från alla håll”.

Grattis Leonidas! Hur reagerade du när du fick beskedet?

– Jag blev oerhört stolt å vår tidnings vägnar. Vilken grej!

Tycker du att priset har en viktig funktion, och i så fall vilken?

– Definitivt. Yttrandefriheten attackeras från alla håll – radikala islamister och nationalister, lättkränkta autokrater, och värst av allt från våra folkvalda. Regeringen har genomdrivit en rad inskränkningar för det fria ordet bara i år, som den nya spionerilagen som ska stoppa granskningar som skadar Sveriges relation till andra länder, eller utredningen av ordningslagen. Fler är dessutom på väg.

Man kan tycka att det är skillnad på Lars Vilks, som kan sägas ha varit pionjär inom grenen kulturkrig med tvivelaktigt antimuslimskt sällskap, och att som vänstertidning satirisera en diktator med många liv på sitt samvete. Vad finns det för likheter, tänker du?

– Det tycker jag är en förminskande beskrivning av en upprorisk konstnär som har varit verksam sedan 1970-talet. Med verket ”Nimis” visade han ju hur man kan skapa kultur ur ett bråk med myndigheterna, och hur konsten är en antiauktoritär kraft. För ju mer byråkraterna försöker stoppa en, desto mer växer motståndsviljan. Det passar väl in på regeringens fördömande av Rojavakommittéernas dockprotest i januari – det triggade ju igång oss på tidningen! 

– Vilks medverkan i antimuslimska miljöer mot slutet av livet är jag förstås kritisk till. Men det motiverar inte att han tvingades leva under dödshot. Konsten måste få vara fri. Det var fegt av Moderna museet att inte köpa in hans rondellhund, som oavsett vad man tycker, är ett betydande verk.

Hur fick du idén till tävlingen i januari i år som ledde till världspressens uppmärksamhet, utställning och Erdogans vrede?

– Det var vår ledarskribent Per Sicking som lyfte idén på X sent en fredag, och jag insåg hur briljant det var och började jobba direkt. På måndagen var tävlingen igång.

Vad ska du göra med pengarna?

– Täppa till några hål i min privatekonomi!

Du är den andra pristagaren av det här relativt nyinstiftade stipendiet på 25 000 kronor. Den första var professorn på Konstfack Sara Kristoffersson som var den som startade kriget mot konstgruppen Brown Island och gjorde Konstfacks stora sal Vita havet till en känd plats. Vad tycker du om den debatten?

– Min bild är att hon utsattes för mobbning på skolan för att ha uttryckt sina åsikter, och jag lyckades aldrig förstå varför rummet behövde byta namn. Däremot skrev hon ju i DN och hade all möjlighet att göra sin röst hörd.

Vilken konst har kränkt den svenska högern mest i år tror du?

– Vårens och sommarens attacker mot sagostunder med dragqueens visade hur mycket extremhögern och den radikala jihadismen förenas i avskyn mot mångfald. Något som bekräftades ytterligare när både Erdogan och Björn Söder blev arga på Pridetåget.

Vad gäller konsten mer specifikt rörde ju en konstnärsgrupps verk ”Drömmarnas monument” upp känslor i Göteborg, ett allkonstverk som tog plats på trappan till konstmuseet och mitt i blickfånget på Götaplatsen. Där var politikernas fingrar nedsyltade långt bortom vad som kan anses ligga inom gränserna för armlängds avstånd. Moderatpolitikern Hampus Magnusson kallade i GP verket för ett ”migrantläger” och krävde att det skulle föras bort. 

16 av de 400 verk som skickades in till Flammans satirtävling kan du se här.

Vill du hänga satiren som skakade världen på väggen i vardagsrummet? Missa inte Flammans webbutik, där två av de mest uppmärksammade verken från satirtävlingen går att köpa.

Så lyder juryns motivering

Under en tid där yttrandefriheten i Sverige ifrågasätts har Leonidas Aretakis varit en välbehövlig vakthund. Tidningen Flammans satirtävling synliggjorde svassandet för Turkiets auktoritära president och den plötsliga tystnaden om hans brott mot det fria ordet. 

Huvudstadens konstmuseer erbjöds att visa karikatyrerna men försatte chansen.

Aretakis är en kandidat som arbetar i Lars Vilks anda.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Rörelsen 01 oktober, 2023

Vänsterpartiet får inte svika igen om ramverken

Sverige har fastnat i 90-talets åtstramningsiver, menar fem V-debattörer. Foto: Jessica Gow/TT.

När både Moderaterna och EU öppnar för att lämna åtstramningspolitiken måste Vänsterpartiet äntligen bryta med gamla ekonomiska dogmer.

Svensk politik närmar sig ett viktigt vägskäl i den ekonomiska politiken. Finansminister Elisabeth Svantesson vill revidera det finanspolitiska ramverket. För Vänsterpartiet öppnas därmed dörren för att göra om och göra rätt, för att erbjuda ett trovärdigt alternativ till åtstramningspolitiken.

Vänsterpartiets vårbudget 2022 är tydlig: ”En finanspolitik som syftar till att upprätthålla en aggregerad efterfrågan på den nivå som är förenlig med full sysselsättning, både på kort och lång sikt, kan inte kombineras med dagens finanspolitiska ramverk.” Klart och koncist. Det enda som saknas är ett erkännande om att Vänsterpartiet under fem år stod bakom detta ramverk.

Det här är inte platsen för att förklara hur vårt parti kunde ställa sig bakom budgetregler oförenliga med principen om full sysselsättning. Det får lämnas till en framtida partihistorik. Nu gäller det att lära av gångna misstag. Då finns möjligheterna att vara både visionär och realistisk.

För många känns säkert resonemang om finanspolitiska ramverk avlägset. Men det handlar om budgetregler som sätter ramarna för hur mycket som kan satsas på farmors äldreomsorg, barnens skola eller de klimatsatsningar som formar barnbarnens verklighet.

Sedan 1997 har finanspolitiken i Sverige styrts av regler som kräver budgetöverskott och hindrar staten att låna till investeringar. Skattepengar har i stället samlats på hög, i dag har offentlig sektor finansiella tillgångar som överstiger skulderna med 1 650 miljarder kronor.

Det finanspolitiska ramverket reviderades senast 2016. I praktiken var det en uppgörelse mellan Moderaternas dåvarande ekonomiska talesperson Ulf Kristersson och dåvarande finansministern Magdalena Andersson. Resultatet blev att offentlig sektor avkrävs ett årligt överskott motsvarande 0,33 procent av BNP över en konjunkturcykel. Av skäl som aldrig redovisats övergav Vänsterpartiet tidigare principer och ställde sig bakom uppgörelsen.

Därmed band partiet sig för att vår politik skulle rymmas inom de trånga ramarna för ett årligt budgetöverskott på cirka 20 miljarder kronor i dagens penningvärde. Resultatet blev att stolta ambitioner fick förenas med blygsamma budgetförslag, och tal om ”klimatnödläge” följdes av snålt tilltagna satsningar.

Samtidigt växte kritiken inom arbetarrörelsen mot dessa budgetregler som lade en våt filt över möjligheterna till satsningar på välfärden och klimatet. LO, Reformisterna, SSU, fackliga ekonomer, Kommunal, Handels och andra fackförbund krävde en mer offensiv ekonomisk politik.

Våren 2022 hann dock verkligheten, och den interna kritiken, ifatt Vänsterpartiets ledning. Då föreslogs att ramverket skulle sättas på paus och att ett mindre budgetunderskott skulle godtas för att möjliggöra lånefinansiering av klimatinvesteringar. Ett indirekt men ändå tydligt erkännande av att partiets politik hade hämmats av stödet till ramverket.

När principerna för budgetpolitiken nu ses över igen får Vänsterpartiet inte än en gång trampa snett.

Vi behöver återgå till de principer som präglade det egna förslaget till ramverk som Vänsterpartiet presenterade 2011. En av dess grundbultar var att statens investeringar bör lånefinansieras. Det skulle öppna dörren för satsningar på grön omställning, bostäder, järnvägar, vägar och vatten som i dag skjuts på en osäker framtid. Samtidigt skulle skatteintäkter frigöras för välfärdssatsningar. Att bryta med ramverket är alltså en förutsättning för att lösa våra största samhällsproblem.

Utrymmet för en sådan politik är enormt. Den offentliga skulden är i dag cirka 30 procent av BNP, lägre än vad som anges önskvärt i dagens ramverk. Och det är 30 procentenheter, eller 1 800 miljarder kronor, lägre än EU:s skuldtak på 60 procent av BNP. En nivå som flertalet EU-länder dessutom överstiger.

Att Vänsterpartiets ekonomiska politik underordnats det finanspolitiska ramverket har ofta mötts av intern kritik. Ledningens svar var då ofta att ”vi arbetar för att en översyn ska tidigareläggas”. Det var att smita från sakfrågorna. Det finanspolitiska ramverket är inte en lag utan en frivillig överenskommelse mellan självständiga partier. Det går att stå utanför.

Vänsterpartiet ska förstås försöka påverka en kommande översyn, men troligen blir resultatet ändå budgetregler som försvårar för en ekonomisk vänsterpolitik. Då måste partiledningen våga säga: ”Tack men nej tack, då står vi utanför.” Inte som förra gången krypa till korset och sätta Vänsterpartiets bomärke under ett nyliberalt regelverk.

Kultur 30 september, 2023

”Det här stället måste rivas”: utställning avslöjar konsthistoriens rasbiologiska rötter

Simon Ferner i arbete med sin masterutställning ”Av jord är du kommen”. Foto: Privat.

I sin masterutställning avslöjar konstnären Simon Ferner den svenska konsthistoriens och rasbiologins gemensamma rötter – på vägen upptäcks en mörk skandal.

Det är uppenbarligen inte ett porträtt, i alla fall inte av det klassiska slaget som man kan hitta i ett gammalt album, ett foto taget i en ateljé. Bakgrunden är neutral, men betraktaren möts av en intensiv, resignerad blick. Det mest avslöjande om mannen – som vi ännu inte vet vem han är – är de grova händerna och den randiga arbetarskjortan som skymtar vid kragen, men också genom en stor reva på jackbröstet. Bilden är ett av sex fotografier överförda till kraftiga tygstycken monterade som fanor i Simon Ferners masterutställning på Konstakademien, ”Mejan”, på Skeppsholmen i Stockholm. Vanligtvis skriver konstkritiker inte om nybakade konstnärer, men det här är inte vilken utställning som helst. Det är berättelsen om de misshandlade, de osynliga, de bortglömda och obegravda.

Vi träffas för en tidig fredagsöl på Södermalm i Stockholm. När jag ber honom att beskriva sin kommande utställning tar han ett djupt andetag.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 30 september, 2023

Skicka Musk till Mars – låt folket styra jorden

Så rakt de kan stå när det offentliga kliver in. Foto: Johan Nilsson/TT.

Teknikbolagens oförmåga att ta itu med vår tids största utmaningar visar att offentliga investeringsbanker borde ta över. Men då måste vi bryta med nyliberalismen.

När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel 1916 för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.

Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober samma år, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.

Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?

För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.

En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen

Problemet är alltså inte teknologin i sig, som man en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, eller det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.

Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.

Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.

Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.

Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.

I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 29 september, 2023

Klassens minst populära

Geografen Christophe Guilluy tar i sin bok sikte på de undanträngda. Foto: Michel Euler/AP.

Snarare än att samlas kring politiska krav, kämpar den nya ”folkliga” klassen för sin existens. Men när missnöjesgrupperna kokar, saknar vänstern en radikal kritik av det ekonomiska systemet. Mathias Wåg har läst ”De degraderade”.

Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.

Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.