Jag tar avstånd från det allra mest inhuma, folkföraktande vidriga man kan ägna sig åt – krig. Jag tar avstånd från fattigdom, från hunger, från tortyr, död, svält och allt annat ont i världen. Jag tar avstånd från världens ondska. Finns det någon som inresserar sig för det? Någon som vill skriva en ledare, göra en morgondebatt på radio eller TV? Finns det någon som vill fördöma mina avståndstaganden?
Nej, är nog svaret på alla tre frågor. Det finns självfallet inget intresse för helt vanligt samhällsengagemang. Inget kontroversiellt, inget medierna kan följa upp, hitta någon att hänga ut, eller likt Ekots Margit Silberstein desperat försöka hitta någon i de organisationer jag tillhör som tar avstånd från mig. Så att hon kan göra ett bra inslag på Ekot. Det ingår i spelet.
I spelet ingår också att avkräva människor, som tycker något, på avståndstaganden från saker som de aldrig skulle drömma om att stödja. Målsättningen med spelet är att måla upp två poler, tvinga människor att välja mellan dess två poler, och så länge etablissemanget har en annan politisk linje sätta upp en helt absurd motpol.
Så här har många replikskiften sett ut de senaste åren, mellan människa och media. Jag vill inte hålla en tyst minut för de som dog 11 september 2001 – Tar du avstånd från Bin Ladin? Jag är mot kriget – Stöder du Saddam Hussein? Jag är mot kriget – Tar du avstånd från talibanerna? Jag stöder motståndet mot ockupationen i Irak – Tar du avstånd från attackerna mot Röda Korset?
Rent politiskt så skulle jag, och många med mig, svara ja på alla motfrågor. Fast vad hade jag gjort då? Jag hade gått med på bilden av alla deras motpoler, jag hade blivit en medaktör i att flytta fokus från huvudfrågan; kriget, ockupationen, USA:s utrikespolitik till något annat, jag hade blivit en kollaboratör till den påtvingade försiktigheten som finns så att ingen ska tro att stöder något man inte stöder.
Kampen mot terrorismen som den ser ut idag leder till att nya terrorister föds, till nya terrorattacker och fler vansiniga krig. Världens ledare fördömer, samtidigt som allt färre litar på deras förmåga att ta itu med terrorismen. Att fördöma terror och sedan inte ha annat än mera våld att erbjuda skapar en berättigad misstro. De 15 miljoner som demonstrerade mot anfallskriget mot Irak i år, de 150 000 som demonstrerade mot Bush i London nyligen vägrar inordna sig i en världsordning där man bara har en galen Musse Pigg och en galen sektledare att välja mellan. Vägarna till en bättre värld hittar vi däremellan. Fast resonemang som visar på andra alternativ än deras påhittade motpoler får inte plats. Då måste man välja. Jag väljer att inte riskera att folk inte fattar vad man stöder.
Jag stöder irakiernas rätt att bekämpa en ockupationsmakt!
