Ungefär 26 000 barn var placerade i någon form av boende av Socialtjänsten under 2011. Majoriteten, 67 procent, var placerade i så kallade familjehem. Vanliga familjer som mot en viss ersättning tar emot barn och unga. Fosterhem hette det förr i tiden. För några år sedan kom Vanvårdsutredningen. I den intervjuades ungefär 900 vuxna som under sin barndom hade blivit utsatta för olika former av misshandel, övergrepp och försummelse i samband med att de ”vårdats” i antingen familjehem eller på barnhem. På ett seminarium, som arrangerades av Vänsterpartiets fullmäktigegrupp i Stockholm i förra veckan, berättade Anders Nyman om utredningen. Temat för seminariet var Lära av vanvård – vad kan vi göra för placerade barn?
Berättelserna från Vanvårdsutredningen är skrämmande och fruktansvärda. Anders Nyman har funderat mycket på frågan hur det som skedde kunde ske. Han svar är att det skedde för att det var möjligt. Tyvärr sker det fortfarande idag övergrepp på placerade barn. Antagligen för att det fortfarande är möjligt. Familjehemmen utreds för dåligt och barnen lämnas ofta av socialtjänsten och tillsynen brister.

Professor Bo Vinnerljung medverkade också på seminariet. Hans studier handlar om de barn som är placerade idag. Forskningen visar att placerade barn har större risk för psykisk ohälsa och självmordsförsök. De har i mycket högre grad än andra barn sämre, mycket sämre, resultat i skolan och det, menar Bo Vinnerljung, är en stor förklaring till varför det ofta går dåligt i livet för barn som varit placerade. Hans uppmaning till politikerna är att satsa resurser på det som är möjligt att förändra: skola och hälsa. Det behövs en tydlig ansvarsfördelning. Det är socialtjänstens, inte familjehemmets, ansvar att följa upp de placerade barnen skolgång och hälsa. Obligatoriska kunskaps- och hälsotester behövs för att ge placerade barn nödvändigt stöd. Med ganska små insatser går det att hjälpa barnen att komma ikapp i skolan.
På seminariet var det en i publiken som föreslog att placerade barn ska ha rätt till en gräddfil. De ska ha förtur till BUP, hälsokontroller och stöd i skolan. Jag minns själv hur det var när jag hade blivit placerad i mitt familjehem. Livet hade under en lång tid varit kaos och när jag äntligen hade landat i familjehemmet försökte jag reparera det jag missat i skolan. Jag gick till min lärare i svenska och frågade om jag kunde få göra om några prov för att få komma ikapp. Jag fick svaret att det inte var möjligt för det skulle ju vara orättvist mot de andra i klassen. Som om livet inte är tillräckligt orättvist ändå för placerade barn.

Deltagarna på seminariet var politiker, forskare, socialarbetare, familjehemsföräldrar samt vuxna och barn med egna erfarenheter av att ha bott i familjehem. Familjehemsfrågor engagerar och det är frågor där det är svårt att ha bestämda åsikter. Man kan å ena sidan tycka att barn inte ska behöva leva i ovisshet under tio år och ständigt fundera på om de måste flytta från sitt familjehem. Då är vårdnadsöverflyttningar eller adoptioner lätt att vara för.
Men man kan å andra sidan ta föräldrar som fått sina barn placerade på allvar när de berättar om svårigheterna för dem att få träffa sina barn. Man kan också lyssna på alla de barn som i vuxen ålder har saknat kontakten med sina biologiska föräldrar. Å tredje sidan finns det många barn som absolut inte vill ha kontakt och där jag menar att det är deras vilja som måste väga tyngst.
Det var flera bra och konkreta förslag som lyftes upp på seminariet. Begränsa antalet placerade barn i varje familjehem, intervjua barn som flyttat från familjehem för att inte placera nya barn i skadliga miljöer, gör oanmälda besök, inför eftervård så ungdomar kan stanna i familjehem längre än till 18 år, inför standby-tid så barn kan återvända till familjehem som de lämnat är några exempel. Detta är konkreta förslag som jag tänker att politiker redan nästa vecka kan omsätta i motioner och beslut. De flesta var dock överens om att det egentligen inte är lagar eller riktlinjer som behöver ändras. Det viktiga är att dessa lagar och riktlinjer också följs och tas på allvar i praktiken. Det innebär att det måste bli ett slut på nedskärningarna i socialtjänsten.