Man kan säga vad man vill om internetdejting men vidgar ens vyer gör det. Med ett klick får du direktkontakt med typer du aldrig skulle komma i närheten av i den icke-virtuella världen.
En gång fick jag ett mejl från en bonde från södra Sverige, som skuldmedvetet och ursäktande undrade om jag möjligtvis inte skulle kunna tänka mig att skicka ett par trosor till honom och bad mig att snälla snälla inte skälla ut honom om jag inte var intresserad. Det var helt okej. Ganska bedårande. Hans maktposition som man underminerades av hans ödmjukhet och marginalisering. Där fanns inget hot, ingen kränkning. (Jag skickade inga trosor.)
Värre var det med den super-trevliga killen, som tvärvände till aggressivt psyko när jag slutade svara på hans mejl.
Jag chockades av hur skärrad jag blev, trots anonymiteten, den fysiska distansen och det faktum att vi bara utbytt cirka två korta mejl med varandra.

Nyligen kontaktades jag av en 40-årig man. På hans sida såg jag en bild av en snygging. I sin presentation skrev han att han oftast går i kostym, är affärsman och reser mycket i jobbet. Att han gillar filosofi och just nu funderar mycket på subjekt/objekt-distinktionen.
Han skrev att han söker en kvinna som är jämställd på dagen och hans leksak på natten. Jag svarade att jag gillar att vara ett subjekt även nattetid – ”men sådant har du svårt för?” Han skrev att det ofta går en hårfin gräns mellan att vara subjekt och objekt (vilket orakel!), ”men, jo, jag är ganska dominant i sängen”. Jag stävjade min destruktiva nyfikenhet och klippte av.

Jag mådde dåligt. Dåligt för att jag visste att denna kostymklädde typ växte på träd, kanske bara inte så ärligt varudeklarerade. Dåligt för att den här mannen kommer att klara sig bra i livet och få sina lustar tillfredsställda utan problem. Därför var han så mycket mer kräkframkallande än den stackars bonden från södra Sverige.