Att förespråka ”mer eller mindre dåliga kompromisser” som en lösning på kriget i Ukraina är i praktiken att ge efter för Putin. Det skriver Jan Czajkowski som nu slutar skriva för tidningen Internationalen.
Rysslands krig mot Ukraina har blivit en vattendelare för den internationella vänstern. Tyvärr är det flera aktörer som visat sig inte hålla måttet. Få har öppet ställt sig på Rysslands sida, men desto fler säger sig visserligen vara mot Rysslands invasion, men ser samtidigt kriget i första hand som en kraftmätning mellan väst och öst. Dessa drar slutsatsen att konflikten bara kan lösas genom förhandlingar, och går därför också emot vapenleveranser till Ukraina.
Socialistisk Politik (SP) med veckotidningen Internationalen är en av de grupperingar i Sverige som drivit den linjen. SP har existerat under olika namn i över 50 år och är en del av den trotskistiska Fjärde internationalen – en internationell organisation som till skillnad från SP har tagit tydlig ställning för villkorslöst stöd till Ukrainas sak.
Redan 24 februari, samma dag som invasionen inleddes, uttalade sig SP:s styrelse: ”Såväl Putinregimen som Nato och USA har ansvar i det som sker, båda sidor har hetsat till krig som återigen visar på nationalismens blodiga återvändsgränd.”
Hur Natos krigshets sett ut konkret i just fallet Ukraina har aldrig klargjorts. SP har hänvisat till hur länderna i Östeuropa pressats att ansluta sig till Nato, och därmed satt press på Ryssland. Men att det var erfarenheten från 45 år av stalinistiskt förtryck och skräcken för återupplivade ryska stormaktsdrömmar som fick länderna i Östeuropa att själva driva på för att försäkra sig om beskydd från västmakterna, det saknar SP all förståelse för.
Internationalen har drivit linjen att lösningen av konflikten ligger i omedelbart eldupphör, förhandlingar och ”fred på mer eller mindre dåliga kompromisser men med chans till återuppbyggnad”. Det kan framstå som en bekväm ståndpunkt som man skulle kunna tillämpa på alla väpnade konflikter där man vill undvika att ta tydlig ställning. Men eftersom varje förhandlingslösning i praktiken kommer att vara ett uttryck för de konkreta styrkeförhållandena mellan parterna, innebär det i grund och botten att man förespråkar att den starkares rätt ska gälla.
Och fastän kriget har illustrerat den ryska arméns katastrofala inkompetens och låga moral, och att Ukraina håller på att vinna det, så kvarstår faktum att Ryssland nu har valt att förklara de delar av östra Ukraina som man fortfarande kontrollerar som en del av Ryssland.
I början av kriget motiverade SP sin linje med att det var orealistiskt att Ukraina skulle kunna segra. Men allt eftersom Ukraina framgångsrikt tryckt tillbaka invasionsstyrkorna, har SP gått över till att varna för att Putin kan komma att inleda ett kärnvapenkrig om man inte går honom till mötes. Och att Ukraina därför måste pressas till en förhandlingslösning.
En sådan lösning skulle därmed innebära en delning av Ukraina, eftersom det är otänkbart att Putin frivilligt skulle backa från vad han nu påstår är ryskt territorium. Det skulle innebära att miljoner människor tvingas till en permanent flyktingtillvaro, att ryska myndigheter skulle få tillfälle att likvidera kvarvarande som visat stöd för önskan att tillhöra ett fritt Ukraina, att ukrainsk kultur och språk skulle undertryckas. Och det skulle ge Ryssland andrum för att stärka sina militära ställningar för att vid ett senare tillfälle åter kunna gå till attack för att sluka resten av Ukraina.
Om Putins kärnvapenutpressning skulle vara framgångsrik kan vi räkna med att han kommer att använda det vapnet igen mot andra stater som han anser historiskt sett borde tillhöra Ryssland – de som frigjorde sig i samband med Sovjetunionens sammanbrott. Därmed skulle tröskeln för att starta kärnvapenkrig sänkas drastiskt.
Men sådana resonemang vill inte SP och Internationalen gå in på. I stället föredrar de att med skruvade argument svartmåla Ukraina som lika ofritt som Ryssland, och att inte låtsas om de upprepade uttalandena från Putin och hans språkrör att Ukraina helt saknar existensberättigande, att ”nazisterna”, ”satanisterna” och ”narkomanerna” som de påstår styr landet måste likvideras.
Eller som ”folkets guvernör” för ”Folkrepubliken Donetsk” Pavel Gubarev uttryckte det för några veckor sedan: ”Vi kommer inte för att döda er, utan för att övertyga er. Men om ni inte låter er övertygas så ska vi döda er. Vi kommer att döda så många som behövs – en miljon, fem miljoner, eller så kommer vi att utplåna er alla.”
Jan Czajkowski, aktiv i nätverket Ukraina-Solidaritet och före detta skribent i Internationalen
