En pågående utredning vill ge Polisen ökade befogenheter i gränsnära områden, trots att myndigheten bett om att utredas för rasprofilering. Den allt hårdare repressionen mot människor med utländsk bakgrund måste mötas av ett folkligt motstånd, skriver juristen och frilansskribenten Jenny Nguyen.
Tidigare i år kopplade rikspolischef Thornberg gängtillväxt till migration. Samtidigt ligger en statlig utredning ute som föreslår ökade resurser och befogenheter till Polismyndigheten i så kallade ”gränsnära områden”. Tillsammans är dessa två komponenter del av en logik som makthavarna upprepar om och om igen: våld ska med våld förebyggas.
Med gränsnära områden avses platser där människor passerar in och ut ur Sverige, det vill säga tågstationer, hamnar och flygplatser med omnejd. Vid första anblick ter det sig som en relativt oskyldig introduktion av ett begrepp som kan underlätta för rättslig reglering. Men redan här bör en tydlig varningsklocka ringa. När makthavare vill introducera nya begrepp är det ofta bara ett sätt att använda språk för att skapa och upprätthålla normalitet. Exemplen är otaliga: människor på flykt beskrivs som annalkande ”vågor” och rätten till boende förvandlas i stället till individens möjlighet att göra en ”bostadskarriär”.
Enligt utredningens mening utgör gränsnära områden zoner där det finns starka skäl att ge Polismyndigheten utökade befogenheter, med hänsyn till gränsöverskridande kriminalitet och irreguljär migration. Att ringa in vissa områden som farligare än andra är inget nytt, se bara hur ”no go zones” satte Sverige på världskartan. Frågorna som måste ställas är därför: farligt för vem? Och hur ska man tackla farorna? Hur ett problem formuleras är trots allt tätt sammanvävt med vilka lösningar som ter sig rimliga.
Ett resonemang som förs i utredningen och i andra politiska sammanhang är att det är viktigt att allmänheten ska känna tilltro till polisens förmåga att stävja brott. Det är ett tänkesätt som medvetet ignorerar det faktum att faktorer som kön, etnicitet och klass påverkar huruvida polisen anser dig vara en del av en allmänhet värd att skydda, eller som en individ som allmänheten i stället bör skyddas från.
Vi har nu en utveckling i Sverige där politiska partier tävlar om att ta fram allt mer repressiva åtgärder. Batonger i stället för omsorg.
Identitetskontroller i stället för socioekonomiska insatser. Mer resurser till polisen i stället för upprustning av välfärden. Utredningen om gränsnära områden är inget undantag. Ett av förslagen som presenteras är att Polismyndigheten ska kunna kontrollera individers vistelserätt genom att göra selektiva ingripanden, alltså kunna stoppa och använda tvångsmedel mot en viss bestämd krets av personer. Detta är en arbetsmetod som klingar särskilt dåligt om man också har i åtanke att Polismyndigheten själv har gett Brottsförebyggande rådet i uppdrag att utreda etnisk profilering inom poliskåren. Ändå förekommer inte ”rasprofilering” en enda gång i en statlig utredning som spänner över totalt 605 sidor.
Utredningen är ett barn av sin tid och diskuterar således även frågor som rör övervakning. Bland annat föreslås att Polismyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen och Säkerhetspolisen ska kunna införa kamerabevakning i gränsnära områden utan krav på dokumenterad intresseavvägning. Det vill säga: övervakning utan någon som helst hänsyn till integritet. I utbyte mot en underlättad administrativ börda för myndigheterna tycks den grundläggande principen om proportionalitet inte vara särskilt grundläggande trots allt.
Liknande förslag som de som lyfts av utredningen kommer att fortsätta florera, särskilt nu när det är valår. Makthavare och våldsmonopol rustar sig tillsammans. Hur kan en sådan utveckling vändas?
Svaren finns i sociala rörelsers praktik. Minns Reva-projektet från 2013 när polisens hänsynslösa jakt på papperslösa personer intensifierades genom bland annat ID-kontroller i kollektivtrafiken. Minns det kollektiva motståndet i form av varningssystem för poliskontroller, demonstrationer, mobiliseringsmöten, juridiskt stöd och en systematisk kritik av det politiska system inuti vilket något som Reva överhuvudtaget kan presenteras och genomföras.
Särskilt det sistnämnda är värt att understryka. I varje system som menar sig vara självklart och oundvikligt finns det alltid sprickor som skvallrar om motsatsen. Sprickor som kan och bör identifieras och vidgas. Det är genom sådana sprickor som möjligheten till en annan värld skymtar fram.
