Per Sundgren och Stig Henriksson, Vänsterpartiet Vantör, argumenterar i Flamman mot att bygga nya stambanor för höghastighetståg. Det är lätt att kritisera ett infrastrukturprojekt av det här slaget som kommer att kosta mycket pengar och leda till betydande utsläpp i byggnationsfasen. Men det som verkligen skiljer den vise från den envise i den här frågan är att ge ett adekvat svar på hur vi löser kapacitetsbristen inom svensk järnväg. Det är helt enkelt fullt på de svenska spåren, i synnerhet längs stambanorna till Skåne och Göteborg från Stockholm. Hur tänker sig Sundgren-Henriksson att vi ska lösa det problemet?

Helt korrekt menar de att vi ska utgå från den så kallade fyrstegsprincipen som stipulerar att bygga nytt är den sista av en serie tänkbara åtgärder. Men i det här fallet har Trafikverket faktiskt utgått från fyrstegsprincipen (vad än Riksrevisionen säger i sin rapport) och kommit fram till att det bästa sättet att säkerställa att vi kan fortsätta att transportera personer och gods på järnvägen är att bygga nya stambanor.

Sundgren-Henriksson verkar inte vara motståndare till att bygga ny järnväg, men det får inte vara höghastighetståg. Men när vi bygger nytt ska vi förstås bygga med den senaste tekniken och för snabba tåg. Det är ingen större skillnad i pris att bygga för tåg som kan gå 320 km/h jämfört med 250 km/h. Så vad är egentligen problemet, undrar jag?

Sundgren-Henriksson menar att de nya banorna blir klara för sent och därför är det meningslöst att göra satsningen. Men det är också en missupp­fattning. Om vi lånefinansierar bygget så att hög­hastig­hets­banorna kan byggas som ett färdigfinansierat sammanhängande projekt kan de byggas på tio år eller mindre. Så snabbt bygger man nu järnvägen Rail Baltica genom de baltiska länderna och så har man tidigare gjort i till exempel Frankrike och Spanien. Att höghastighetsbanorna måste byggas med externa stationslägen är också en missuppfattning. Det var ett förslag från Trafikverket som har fått mycket kritik, som Vänsterpartiet har motsatt sig och som nu också avfärdas av regeringen.

Med höghastighetstågen skulle vi kunna ersätta 2–3,5 miljoner flygresor med klimatsmarta tågtransporter per år. Samtidigt skulle vi göra det möjligt med ökat regionalt resande, på sträckor som Linköping–Norrköping, Göteborg–Jönköping, eller Göteborg–Borås, för att ta några exempel. Med höghastighetsbanor frigörs kapacitet på de ordinarie spåren, som förstås finns kvar, och de kan därmed ta emot ett ökat regionalt resande samt betydligt mycket mer godstransporter. Sundgren-Henrikssons påstående om att höghastighetsbanorna skulle vara ett projekt främst för höginkomsttagare saknar grund. Höghastighetsbanorna är mer än bara ny järnväg, det handlar om att modernisera Sverige, utveckla städer och regioner och skapandet av 150 000 nya årsarbeten endast för själva järnvägsbygget.

Nu när våra ekonomier ska återstartas efter pandemin borde investeringar i klimatomställningen såsom byggandet av ny järnväg vara en bärande del av vänsterns återstartsprogram.

Tänk om (igen), bästa Sundgren-Henriksson.