Hörlurarna som glappar, glödlampan som flimrar, bredbandet som kommer och går, elcykelns motorkrångel och tågbiljetter som ska returneras. Det är några exempel på min tids senaste konsumentstress. Skulle jag skriva en ny bok skulle den nog heta ”Mitt liv som konsument”, eller ”Den motvillige konsumenten”. För roligt är det inte att ha grejer som inte funkar, felsöka, försöka reparera och sedan gå tillbaka till butiken och gnälla. I butiken möts jag förvisso nästan alltid av ett glatt; ”jamen då får du en ny”. Det gör liksom inte situationen bättre när jag försöker reducera mitt konsumerande till enbart det nödvändiga.
När jag intervjuade den gamla vänsterledaren CH Hermansson innan han gick bort frågade jag vilket politikområde han ansåg att vänstern kunde bli bättre på. Lite oväntat svarade han konsumentpolitik. ”Det saknas en stark konsumentrörelse i Sverige”, sade han och jag vill minnas att han menade att det var vänsterns roll att se till att en sådan byggdes upp.
Men konsumentpolitik har ofta setts ned på från vänsterhåll. Jag förstår varför. Jag vill helst förtränga att vi lever i ett masskonsumtionssamhälle och att det vi köper förvärrar klimatkris och utarmar våra ekosystem samtidigt som pengarna hamnar hos ett fåtal monopolföretag som skär guld med täljkniv. Och vad ska en konsumentrörelse syssla med egentligen? Ge oss lägre priser, längre öppettider, fler prylar att shoppa… Det skulle ju inte lösa något.
Jag tror att CH snarare ville se en rörelse som verkade för en tydlig reglering av konsumtionssamhället. Det går att uppnå genom antingen skarpare lagstiftning eller krav på standardisering av det som sätts ut på marknaden. Bara genom att förlänga garantitider och ställa krav på utbytbara delar på elektronikprodukter skulle affärsidén billigt och dåligt försvinna från elektronikmarknaden.
I samma veva skulle så kallat planerat åldrande förbjudas. Det är oklart i vilken utsträckning det tillämpas, men är det inte märkligt att vissa saker slutar fungera bara en kort tid efter att garantitiden har löpt ut?
I dag är engångsförpackningar normen. Det har lett till sopberg av flaskor, burkar, plastpåsar och annat. Trots att vi svenskar är duktiga på att källsortera vet vi att mycket av förpackningarna måste brännas. Det finns helt enkelt för mycket olika material som blandas med varandra, vilket försvårar återvinningen. Det här må vara en julafton för tillverkarna, men för oss andra är det en mardröm av sopor. Även det här problemet skulle kunna lösas med en tydlig reglering med syftet att förpackningar som inte kan återvinnas/återanvändas inte längre ska tillåtas. Och, varför bara pant på vissa burkar och flaskor, varför inte pant på alla förpackningar? Får du fem kronor tillbaka för lunchlådan eller tre för muggen kommer de också att lämnas tillbaka.
Farliga kemikalier ska förstås bort från alla produkter, och här kan vi i Sverige inte vänta på EU. Lås oss gå före och få bort bisfenoler och ftalater. Det skulle gynna både miljön och arbetarna i kemikalieindustrin.
Och då har jag inte kommit till reklamen, som nu koloniserar allt större territorier av vår tillvaro. I Sverige fattade vi tidigt galoppen och förbjöd alkohol- och tobaksreklam liksom införde andra begränsningar för marknadsföring. På grund av EU och kapitalets globalisering har reklamrestriktionerna luckrats upp, men läget är ändå bättre än i de flesta andra jämförbara länder. Vi vet att det är de med lägst utbildning och barn som är mest mottagliga för reklamen. Vänsterns uppgift måste vara att skydda dessa grupper.
En konsumentpolitik från vänster skulle kunna ställa krav på tydligare regleringar av allt som sätts ut på marknaden så att resurspåverkan och klimatutsläpp minimeras. Det skulle inte bara gynna miljön, utan också arbetare inom industrin och folk i tredje världen som i dag utsätts för masskonsumtionssamhällets kemikalier och elektronikskrot. Med en konsumentpolitik från vänster skulle vi dessutom slippa känna oss som lurade individer i shoppinggallerian. Det handlar om en politik som inser i vilket samhälle vi lever, men med en strategi för att förändra.
Ja, det är nog vad jag helst hade velat hitta under granen.
