I SVT:s nya satsning Ekonomibyrån satt för ett par veckor sedan några chefer och diskuterade det här med hemarbete.

Det är bara bra, menade de. Även för den anställda.

”Om du är en stjärna och levererar det du ska på fyra timmar så har jag ingenting emot om du kollar på Netflix sen” sade en av panellisterna.

Som Ekonomibyrån också visar i ett montage i programmet är detta med att jobba hemifrån förstås inget nytt: hemmajobbs-revolutionen har befunnit sig precis bakom knuten i femtio år.

Men pandemin har inneburit ett slags tvingat krocktest som inte verkar ha varit motiverat innan. Det visar sig att många jobb går att göra på ett alldeles utmärkt sätt hemifrån. De finns andra, som jobbar med större delar av kroppen än fingertopparna som inte har kunnat gå hem. I deras fall pratar vi sällan om fram­tidens arbete över­huvudtaget, i deras branscher betyder omställning nästan alltid försämring.
Men nu pratar vi om framtidens arbete.

I början av pandemin skickades två goda vänner till mig hem från kontoret där de båda jobbar. I enlighet med Folkhälsomyndighetens restriktioner skulle alla som hade möjlighet att jobba hemma göra det. Företagsledningen var på tårna och ordnade omedelbart så att mina två vänner båda fick hemtransport. Man snålade inte ett dugg, allt det de kunnat vänja sig vid på jobbet skulle med hem: höj-och-sänkbara skrivbord; datorer, tangentbord, möss och kontorsstolar; papper, pennor och post-it-lappar samt ett individuellt utprövat handledsstöd för att minska de negativa effekterna av karpal­tunnelsyndrom.

Om man förutsätter att all övrig utrustning får plats ovanpå de två skrivborden så tar de tillsammans med stolarna upp 9,9 kvadratmeter. Det motsvarar ungefär 14 procent av mina vänners 70 kvadratmeter stora lägenhet.

Mina vänners arbetsgivare har nyligen gjort klart att alla kommer att jobba hemma även när deras första barn föds i början på nästa år. Kanske kan de ha ett av skrivbordet i sitt högsta läge och ställa spjälsängen under det.

Att arbets­givarna är positiva till hemma­jobb är inte så konstigt. Det är trots allt billigare att transportera ett skriv­bord än att förvara det och till­hörande anställd

Att arbetsgivarna är positiva till hemmajobb är inte så konstigt. Det är trots allt billigare att transportera ett skrivbord än att förvara det och till­hörande anställd. En anställd på kontor tenderar dessutom att kräva tillgång till kaffemaskin, att lokalerna städas, att det inte är asbest i väggarna och så vidare. Sådant kostar pengar.

Sist det här landet hade en stor ”arbetsplatsrevolution” gällde det införandet av det öppna kontorsland­skapet. Då skulle de anställda inte längre låsa in sig i små bås eller kontor – de skulle mötas och umgås på arbets­platsen. Chefen skulle inte längre vara en hotfull figur vars kontor man bara besökte om man verkligen hade ställt till det – han skulle sitta ett par meter bort, tillgänglig närhelst man behövde hjälp.

På medelklassens arbetsplatser över hela landet slogs väggarna mellan människor bokstavligen ned. Men byggdammet hade knappt lagt sig innan det visade det sig att det nya kanske inte var jättelyckat. I alla fall inte för alla.

En enig forskarkår har visat att öppna kontorslandskap inte skapar mer avspända arbetsplatser, utan att de anställda blir mer stressade och dessutom får mindre gjort.

Men så var poängen aldrig heller att skapa en avspänd stämning. Kontorslandskapsrevolutionen lever vidare för att ett företag med en sådan utformning kan få in många fler anställda per kvadratmeter. Det har helt enkelt visat sig att de minskade kostnaderna för lokalhyra väger upp de anställdas försämrade produktivitet till följd av ohälsa.

Flammans ledarsida är den första att förespråka fyra timmar jobb, fyra timmar Netflix, och åtta timmar respektive vila och sömn. Men varför skulle du få leverera på fyra timmar, vad cheferna än säger? Varför skulle du inte leverera dubbelt så mycket eller få hälften så mycket betalt? Monstret blir inte mätt.
Och är vi säkra på att de erbjuder att vi ska få jobba hemma, och inte att vi ska få bo på jobbet?