Och Monster återger verkligen en total misär. Smuts och halvsvält, en mamma som mest kommunicerar med gutturala läten, och bara verkar bryta sin narkotiska trans för att hota med att ta livet av sig. Hon rör ner sitt eget blod i korvstroganoffen, och har antagligen stoppat fingrarna i sonens rumpa också

”Att något slags övergrepp inträffat står klart för mig efter att jag nu långt senare läst de anteckningar från socialtjänsten som jag fått ta del av”, skriver Lundell.

Just dessa journaler har nu hamnat i händerna på den grävande journalisten Bo-Göran Bodin. I SVT-dokumentären ”Hatet” avslöjar han att det faktiskt inte finns något stöd för Lundells berättelse i de dokument han åberopat. Tillsammans med intervjuer med mamman och den övriga familjen framträder i stället en berättelse om en pojke plågad av en psykisk ohälsa så svår att han blev en fara för sina egna syskon. Och mamman, som älskade honom, tvingades lämna över honom till ett familjehem.

Berätta om ett barndomstrauma, och du framstår genast som god. Oantastlig, rentav.

Stämmer det? Det är så klart omöjligt att säga helt säkert. Men det verkar åtminstone saknas belägg för vanvård, psykisk misshandel och övergrepp i journalerna. Vare sig bokförlag eller producenter verkar ha brytt sig om att verifiera Lundells uppgifter. Som om det blivit otänkbart att någon skulle kunna ljuga om sin barndom, så länge den innehåller ett tillräckligt rafflande trauma. Blotta anklagelsen uppfattas som ett bevis mot mamman.

Trauma har kommit att dominera vår kultur ända till den grad att det förväxlats med autenticitet. Om någon säger sig vara ett offer blottar den det innersta av sin själ och den objektiva sanningen på samma gång. Det är en tendens som jag tidigare har kritiserat utförligt i en essä i Flamman.

Själv försvarar sig Lundell i en intervju i ”Hatet” med att hela hans beteendemönster som barn finns återgivet i journalerna, och att sökandet efter belägg för mammans övergrepp innebär att ”man främjar en förövare”. Han liknar det vid att fråga efter färgen på någons skor vid en våldtäkt.  

Lundell har en armé av fans, närmare bestämt 1,2 miljoner följare på Youtube. Rekordmånga anmälningar – 1 200 stycken – har redan inkommit till Granskningsnämnden, där man rasar över hur dokumentären förtrycker barn genom att hindra dem från att våga berätta om sina upplevelser. Lundell har själv krävt att den tas ned.

Men för mig blir dokumentären ett kraftfullt tecken på att tidsandan håller på att vända. Personliga vittnesmål om hemska erfarenheter är inte längre frikort från den objektiva verkligheten. Andras perspektiv har börjat räknas igen. Pojken med guldbyxorna, traumakungen Joakim Lundell, svajar på sin tron.

Traumakulturens tid kanske snart är förbi.