I stora drag läggs bra förslag i ”Vänsterpartiets ekonomisk-politiska plattform – En politik för full sysselsättning, jämlikhet och hållbar tillväxt 2023–2026”. Men jag har grava invändningar mot historieskrivningen. Och jag saknar ett tydligt internationellt perspektiv.
I plattformen står det så här:
”Stora delar av den trygghet som präglade Sverige på 70- och 80-talet har eroderats och gemenskapen har slagits sönder. Det har skett när marknadsideologin och nyliberalismen har fått styra och politiken alltmer flytt sitt ansvar…”
Detta är en ganska märklig formulering från ett parti som säger sig bygga på den marxistiska idétraditionen. En huvudpoäng hos Marx är ju att det är den ekonomiska basen – produktivkrafter, produktionsförhållanden och klassrelationer – och inte ideologier som i första hand förändrar världen.
Det är den gränslösa kapitalmaktens tillväxt, de globala finanstransaktionerna har växt från cirka 10 kronor per dag och världsmedborgare 1970 till kanske 20 000 i dag, som främst gjort kredit- och valutaregleringarna tandlösa och försvagat handlingsutrymmet för svensk politik. Ideologiska förändringar har därutöver självklart haft en viss, men begränsad, påverkan.
I programmet heter det också: ”Den enorma utmaning klimatkrisen innebär kräver att staten måste ta ett större ansvar i form av regleringar och investeringar […] Den blinda tron på marknaden och att blunda för klimatkrisen är gårdagens politik.”
Nej. Det är kapitalismen som är problemet. Inte marknaden. Samt programmets övertro på statens makt.
I programmet finns också en obegriplig kritik mot handeln med utsläppsrätter, som dock inte leder till något konkret förslag om att driva frågan i EU. Forskningen har entydigt visat att handeln med utsläppsrätter effektivt fick bort svavlet i fossila bränslen. Med växthusgaserna har det inte fungerat lika bra, men det berodde mest på att utsläppsrätterna var för billiga. EU har nu ändrat på det och återigen är forskningen enig om att systemet är det effektivaste instrument vi har. EU:s klimatpolitik är sammantaget mer operativ än den svenska högerregeringens.
I programmet påstås att koldioxidskatten är regressiv. Den bilberoende fattiga glesbygdsbon drabbas visserligen hårt av hög bensinskatt. Men de är få. Däremot är de välbeställda bilpendlarna i större stadsområden många, det är de som kollektivt betalar den stora massan av skatten. För en bråkdel av de inkomsterna skulle det gå att kompensera de fattiga i glesbygden. Globalt är för övrigt koldioxidskatter progressiva eftersom bilåkandet i rika länder är så mycket större än i fattiga länder.
Vi säger oss vara ett internationalistiskt parti. Övertron på att vi genom enbart inhemsk politik kan förändra världen gör V-programmet ihåligt.
