De parallella diskussionerna om en gemensam valuta för Argentina och Brasilien och ett svenskt euromedlemskap visar att inga läxor har lärts från Greklandskrisen.
För en dryg vecka sedan kom nyheten att Argentina och Brasilien planerar att sjösätta en gemensam valuta. Politiska företrädare i de båda länderna och i andra delar av världen reagerade positivt: Brasiliens president Lula da Silva sade att han hoppades att ländernas centralbanker skulle ha ”intelligensen och kompetensen” att utarbeta en ny gemensam valuta, medan hans argentinske motsvarighet Alberto Fernández hoppades att projektet skulle stärka bandet mellan länderna ”i årtionden”.
Men i ekonomkåren var tongångarna desto mer skeptiska. IMF:s tidigare chefsekonom Olivier Blanchard twittrade att idén var ”galen”. Det finns anledning att lyssna på honom.
En valutaunion kan medföra vissa fördelar, beroende på hur medlemsländernas underliggande ekonomier ser ut. I detta fall skulle det främst gynna handeln mellan de två länderna, eftersom transaktionskostnaderna försvinner. I Argentinas fall skulle det också kunna bidra till att få bukt med den skyhöga inflationen som landet har dragits med under en lång tid. De till vänster som stödjer projektet menar dessutom att en valutaunion är det enda sättet att reducera kontinentens beroende av amerikanska dollar. Det argumentet anförde Brasiliens nye finansminister Fernando Haddad förra året i en artikel som föreslog införandet av en latinamerikansk valuta kallad ”sur” (syd).
Men dessa fördelar står sig slätt mot de nackdelar som en valutaunion medför. En signal om att vänstern inte bör knyta alltför höga förhoppningar till det nya projektet är att några av dess största tillskyndare är den förre brasilianske finansministern Paulo Guedes och den tidigare argentinske centralbankschefen Federico Sturzenegger – båda klassiska nyliberala ekonomer. Guedes har vid flera tillfällen lagt fram liknande förslag på att slå samman ländernas valutor i en ”peso real”, med det uttalade argumentet att det skulle påtvinga ländernas regeringar ekonomisk disciplin. Det är precis det som är den främsta konsekvensen av en valutaunion utan gemensam finanspolitik. Sturzenegger har i sin tur föreslagit att hela den latinamerikanska samarbetsorganisationen Mercosur underställs en gemensam centralbank av samma typ som Europeiska centralbanken. För Brasilien och Argentina skulle det innebära att länderna förlorar sin monetära suveränitet och inte längre kan välja vilken ekonomisk politik de ska bedriva, eftersom de hela tiden måste leva upp till den gemensamma monetära politikens krav – precis som euroländerna gör i dag. För ett land som Argentina, som regelbundet plågas av hög inflation, skulle det också vara förödande att göra sig av med möjligheten att devalvera sig ur en kris.
En valutaunion utan gemensam finanspolitik är i själva verket en våt dröm för nyliberaler eftersom det i praktiken omöjliggör all form av vänsterpolitik, vare sig det handlar om klassisk keynesiansk efterfrågestyrning eller något mer långtgående än så. Ekonomin frigörs på detta sätt från den demokratiska politikens hägn och underkastas i stället ovalda teknokraters makt. Den enda monetära unionen värd namnet ur ett vänsterperspektiv är därför en som kompletteras av en gemensam finanspolitik: det är alltså USA snarare än eurozonen som bör vara idealet. Men eftersom en sådan union i praktiken är detsamma som upprättandet av en gemensam federal stat är det i det flesta fall otänkbart. Hellre ingen union alls än en halvfärdig tvångströja – fråga bara grekerna.
Eftersom debatten om huruvida Sverige bör ansluta sig till euron av någon outgrundlig anledning är på tapeten igen tål detta att upprepas även för svenska öron. Som ekonomi-historikern Elisabeth Lindberg nyligen påpekade i sin substack-blogg det flera alternativ till ett illa fungerande valutasamarbete som bara bakbinder medlemmarna. Så länge euron fungerar som den gör i dag kommer det att vara ett deflationärt och åtstramande samarbete, något som samtliga svenska partier inklusive Vänsterpartiet skulle bidra till, eftersom inget parti vill ge ytterligare makt till EU. Det är därför bättre att stå utanför alla valutasamarbeten än att ta på sig ytterligare en nyliberal tvångströja. De börjar nämligen bli rätt många nu.
