För några veckor sedan kom nyheten att Kongo-Kinshasa planerar att auktionera ut flera områden med oljefyndigheter till internationella bolag för borrning. Beskedet togs emot med bestörtning på många håll, inte minst av Greenpeace som varnade för att det kommer att destabilisera ekosystemen i regnskogen och försvåra kampen mot klimatförändringarna. Greenpeace Afrikas projektledare Irene Waibwa Betoko beskrev det som ett stort kliv bakåt i arbetet för en hållbar utveckling.
– Om olja pumpas ut ur skogen kommer stora mängder koldioxid att släppas ut i luften och hettan kommer att bli ännu värre över hela världen. Inte bara i Kongo-Kinshasa och Afrika, utan även i Europa, Amerika och hela världen.
Det är sant.
Kongo-Kinshasas regering försvarade sig med att Rysslands invasion av Ukraina har visat vikten av att inte göra sig beroende av den internationella oljemarknaden. Ett ännu starkare argument som regeringen förde fram var att det kommer att göra det möjligt för landet att reducera den skriande fattigdomen – samt att det är något som västvärlden gjorde för att utveckla sina ekonomier.
Det är också sant.
Det finns ett uppenbart moraliskt problem här: det globala syd drabbas först och värst av klimatförändringarna, som nästan uteslutande är orsakade av det globala nord. Deras ansvar för problemet är lika med noll, deras lidande till följd av det är större än vi ofta kan föreställa oss. Att förvägra de länderna att göra bruk av sina naturresurser på samma sätt som nord har gjort sedan den industriella revolutionen vore höjden av dubbelmoral.
Och trots det måste de stoppas från att göra det. Alla vet att jorden inte har en chans om det globala syd skulle höja sin levnadsstandard till vår nivå.
Det uppenbara svaret från vänstern på denna gordiska knut är som det så ofta är: socialism. I en socialiserad ekonomi går det att hålla den allmänna levnadsstandarden på en acceptabel nivå för alla utan att det tillåts påverka klimatet. Dessutom, lyder ofta argumentationen, går det att snabbt och effektivt allokera rätt resurser till rätt ställen för att genomföra den nödvändiga energiomställningen. I Kongo-Kinshasas fall skulle därför en socialiserad ekonomi göra det möjligt att industrialisera landet i grön riktning direkt, och hoppa över steget med fossila bränslen.
Författaren Leigh Phillips gör i en artikel i New Statesman ett tankeexperiment på detta tema: hur hade klimatförändringarna sett ut om världen hade levt under socialism de senaste årtiondena? Hans svar är att situationen förmodligen hade sett ännu värre ut än den gör i dag – men att det också hade varit lättare att lösa problemet. Om hela tredje världen hade industrialiserats på samma sätt som Sovjetunionen hade dagens situation sannolikt redan nåtts för flera årtionden sedan. Men eftersom det inte hade funnits någon helig privat äganderätt att respektera i fråga om naturresurser hade stater inte behövt hantera de besvärliga ”strandade tillgångar” som fossilenergibolag i dag sitter på och enligt lag har rätt att få kompensation för. Och i ett system baserat på andra värden än kortsiktig vinstmaximering hade det inte funnits några incitament alls att fortsätta pumpa upp olja ur marken.
Problemet med denna syn är den överskattar den socialistiska planekonomins förmåga att allokera resurser. Sovjetunionen bröt till stor del samman på grund av det ekonomiska systemets ineffektivitet. Och Kinas ekonomiska uppsving går som bekant att datera till Deng Xiaopings marknadsliberala reformer. Kina är också ett exempel på ett land som i teorin har möjlighet att snabbare ställa om sitt energisystem än andra kapitalistiska länder. Det är dock inte för att det är en socialistisk ekonomi – det är det inte längre – utan för att det är en statskapitalistisk autokrati. Nästan varje vecka bryter uppror ut på kinesiska kolkraftverk som regeringen beslutat att stänga. Svaret är alltid brutal repression från polis eller militär.
Sådant kan man kosta på sig i en diktatur – i en demokrati är det omöjligt. Det som faktiskt går att lära av länder som Kina är dock vikten av att behålla statlig kontroll över energisektorn. I stället för att vänta tills det blir lönsamt för Shell och BP att helt gå över till förnybar energi – det vill säga tills Maldiverna inte längre existerar – skulle man då helt enkelt kunna tvinga dem att göra det. För ett land som Kongo-Kinshasa, som inte har någon energisektor att tala om och som nu står i begrepp att sälja ut sin olja till just sådana bolag, finns det dock inte många lärdomar att dra från dessa exempel.
Den enda rimliga lösningen på klimatkrisens rättviseproblem är att den rika delen av världen kraftigt bistår den fattiga delen att utveckla sina ekonomier med gröna industrier, samtidigt som vi själva drar ned på vår resursanvändning till nivåer som planeten klarar av. Det är nämligen oss det kommer an på. Som Rainer Maria Rilke uttryckte det i ”Arkaisk Appollotorso”: ”Du måste ändra ditt liv”.
