I Sverige dominerar bilden av ett land på gränsen till sammanbrott. Den zimbabwiska regeringens misslyckade jordreform har drivit 100 000-tals lantarbetare på flykt och framkallat en svältkatastrof. Men det är en bild som är så grovt förvanskad att den till stora delar är direkt lögnaktig, hävdar Sam Moyo, zimbabwisk jordexpert som nu leder det oberoende African Institute for Agrarian Studies.
Hans studier pekar mot att jordreformen i Zimbabwe har förutsättningar att i grunden förbättra situationen i landet inom några år. I Sverige har ledande medier och opinionsbildare gett presidenten Robert Mugabe skulden för det våld som jordreformen har orsakat. De avfärdar reformen som ett sätt för honom att krampaktigt klamra sig fast vid makten. I Expressen (2 jan 2002) har han av Anders Ehnmark utnämnts till en ”tokig diktator”, medan Ordfront Magasin (11/2004) har förklarat att Mugabe helt enkelt är ”sjuk i huvudet”.
Ändå är jordreformen i Zimbabwe den mest genomgripande i världen efter kalla kriget och att döma av resultatet den största bonderörelsen i världen i dag. Den borde utgöra en outsinlig källa för debatt och akademisk forskning. Men i stället har jordreformen fördömts som destruktiv och de nationella dragen i reformen har avfärdats som antingen ”auktoritära” eller ”feodala”.
Att det blivit så beror enligt Sam Moyo på att såväl den akademiska världen som politiken idag domineras av föreställningar om att imperialism är ett alltför dimmigt begrepp för att kunna användas, att nationellt självbestämmande är något farligt, staten obehövlig och jordbruksfrågan ointressant.
Dagen innan jag träffar Sam Moyo läser jag i Svenska Dagbladet att en och en halv miljon lantarbetare har drivits bort från sina arbeten och nu svälter i kåkstäder runt om i Zimbabwe. Jag ber Sam Moyo kommentera uppgifterna.
– Sådana siffrorna är ofta överdrivna, men kan också vara svåra att uppskatta. Faktum är att det på vissa håll i Zimbabwe råder brist på lantarbetare, säger Sam Moyo.
Det fanns omkring 300 000 lantarbetare i Zimbabwe före jordreformen. Med familjer kan det röra sig om mellan en och en och en halv miljon människor.
Hälften av lantarbetarna, 150 000, var säsongsarbetare. 80 000 heltidsanställda lantarbetare jobbade på industriella jordbruk, ofta ägda av transnationella företag. Denna sektor har knappt berörts av jordreformen och de flesta har jobben kvar. Omkring 100 000 säsongsarbetare har mist sina extrajobb. En del av dem har dock själv fått jord genom jordreformen eller kunnat öka produktionen vid sina egna jordbruk, ofta belägna i så kallade kommunala områden. Av de heltidsanställda lantarbetarna miste omkring 70 000 sina anställningar vid jordreformen. Men reformen sammanföll med att guldpriset i världen steg och många före detta lantarbetare försörjer sig nu som guldletare. Så många som 30 000 lantarbetare, har enligt Sam Moyo, fått en ny inkomstkälla. Det är också skälet till att det inom vissa områden till och med råder brist på lantarbetare. Att vaska guld ger i många fall en betydligt större inkomst än farmarbete.
Kvar blir mellan 40 000 och 50 000 lantarbetare som nu står utan jobb. Sam Moyo håller med om att det är många människor och att regeringen borde ha gjort mer för att underlätta deras situation. Samtidigt påpekar han att jordreformen har haft sin egen dynamik och inte alltid varit lätt att kontrollera.
Zimbabwe, har under de senaste åren tvingats importera en stor del basföda, framför allt majs. Den största delen har regeringen importerat genom den statliga spannmålsstyrelsen, GMB. En mindre del, omkring 20 procent har varit internationell livsmedelshjälp.
Sam Moyo menar att det framför allt är torkan som drabbat landet de senaste åren som gjort situationen riktigt svår.
– Normalt är det småbönderna som producerar 70 procent av majsen i landet, säger Sam Moyo.
Majsproduktion har alltså i mycket liten omfattning påverkats av jordbruksreformen.
Det är heller inte sant att det storskaliga industriella jordbruket som en del storbönder ägnade sig åt nu ligger i spillror.
Många av de storfarmer som har exproprierats var underutnyttjade eller ohållbara. Under 1990-talets strukturanpassningsprogram satsade regeringen, på inrådan av Världsbanken och IMF, på att bygga upp ett exportbaserat jordbruk. Framför allt vita storfarmare fick generösa lån för att odla exportgrödor som tobak. Detta visade sig i längden ohållbart och bidrog inte till landets utveckling. Världsbankens modell att utvecklingsländerna skulle satsa på export för att resa sig ur fattigdomen slog fel i Zimbabwe som i de flesta andra utvecklingsländer där strategin prövades. Det var detta som ledde fram till att den explosiva situationen i landet i slutet av 1990-talet och som till slut tvingade regeringen att lite panikartat genomföra en accelererad jordreform, som kom att innebära lidande för många människor.
Men att den helt har förött landet och skapat den livsmedelssituation som för närvarande råder i Zimbabwe håller inte Sam Moyo med om.
Otaliga artiklar och rapporter har skrivits om livsmedelssituationen i Zimbabwe. De flesta har anklagat regeringen för att av politiska skäl manipulera mathjälpen.
I en rapport från Washingtonbaserade människorättsorganisationen Human Rights Watch som publicerades för drygt ett år sedan, hävdades att det framför allt var regeringen i Zimbabwe som manipulerade mathjälp. I samma rapport kunde man dock läsa att den internationella mathjälpen till Zimbabwe förmodligen var den bäst kontrollerade och bäst fungerande i världen. Mathjälpen som kom in i landet via statliga GMB nådde inte alltid dem den var avsedd för, men det gick inte att avgöra om detta berodde på politisk styrd korruption eller enbart ”vanlig” korruption, hette det vidare i rapporten. Dessutom påstod HRW närmast sensationellt att det fanns misstankar om att internationella givare manipulerade hjälpen på så sätt att den inte skulle nå de områden, där nya bönder som dragit nytta av jordreformen fanns. FN:s livsmedelorgan, WFP, har senare förnekat att det skulle förhålla sig på detta sätt.
– I vissa områden har emellertid oroligheter uppstått när internationell mathjälp anlänt till arbetslösa lantarbetare, men förnekats nya bönder i samma område, trots att även dessa var i behov av hjälp, berättar Sam Moyo.
Nyligen tackade Zimbabwes regering nej tack till nödhjälp, med hänvisning till att den kunde behövas bättre på annat håll. Det är inte samma sak som att tacka nej till all hjälp utifrån. WFP finns kvar i landet och driver flera projekt. Många människor lider av undernäring. Några direkta svältoffer har ännu inte rapporterats, åtminstone inte från tillförlitliga källor.
I hela södra Afrika har livsmedelssituationen nu förbättrats, sedan den värsta torkan tycks vara över. Det gäller också Zimbabwe.
Den förkättrade jordreformen i Zimbabwe har alltså, enligt Sam Moyo, i någon mån kanske bidragit till, men inte skapat den prekära livsmedelssituation som nu råder i landet. Den har dessutom slagit sönder ett ohållbart plantagejordbruk och jämnat ut jordägandet i landet. Det har i sin tur skapat förutsättningarna för självförsörjning och reell självständighet genom att hemmamarknaden har breddats. Zimbabwes framtid är alltså nödvändigtvis inte så nattsvart som olyckskorpar brukar påstå.
