Vänstern behöver kunna bråka. Den behöver tåla hård kritik och dåliga argument. Men den behöver också förstå skillnaden mellan att bekämpa varandras idéer och att försöka slå sönder varandras medier.
Efter fem år som chefredaktör är jag inte bara van vid tuff kritik – jag älskar den. Den säger nämligen att många ser Flamman som en betydelsefull tidning.
Därför uppskattar jag ofta den ihärdiga kritiken från Kajsa Ekis Ekman, chefredaktör för nättidningen Parabol. Hon anklagade oss nyligen i Fredrik Söderholms podd Gott snack för att vara sponsrade av CIA:
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
”Just precis när USA planerar att attackera ett land så oj – magiskt dyker det upp en artikel i Flamman om att just det landet är jättedåligt.”
Och visst, när ett land hamnar i geopolitiskt fokus försöker vi göra nyanserad journalistik om landet som fångar fler aspekter än västvärldens skuld. Uppgiften för en nyhetstidning kan inte bara vara att reflexmässigt hylla USA:s motståndare – oavsett om landet heter Ryssland, Venezuela, Kuba eller Iran.
Min hållning till Kajsa Ekis Ekman är att vi inte håller med varandra om nästan någonting, men att hon ändå är en frisk fläkt i en i övrigt rätt präktig medievärld. Så jag nöjde mig med att svara: ”Omg var är mina CIA-pengar!!! 😍😍😍”
Jag får också tåla att hennes tidning Parabol regelbundet framställer mig som till höger om både Carl Bildt och Dagens Nyheter och kallar mig ”fängelsevänster” efter att en vänsterman skrivit att jag borde ”hängas i enlighet med Nürnbergprinciperna” för vår rapportering. Knappast smakfullt, men sådant gruff har inte hindrat mig från att flera gånger de senaste åren fråga om hon vill skriva i Flamman, utan att få svar. Helt enkelt för att jag tror på en bred, kamratlig vänsterdebatt.
I helgen passerade kritiken dock en gräns. Kajsa Ekis Ekman uppmanade då sina följare att bojkotta oss och avsluta sina prenumererationer.
För att banka in budskapet sprider hon absurda uppgifter om att vi skulle förfölja henne personligen, att vi ställer ”hotfulla frågor” till hennes medarbetare och till och med pressar hennes barn för att få tag i henne. När vi bara har ringt hennes hemnummer och frågat efter henne, för att ge henne möjlighet att bemöta uppgifter i en artikel.
Jag hade helst ryckt på axlarna ännu en gång. Men när en chefredaktör sprider falska uppgifter om vår journalistik, och aktivt försöker skada en annan vänstertidning ekonomiskt, krävs till slut en kommentar.
Startskottet var en artikel med tillhörande omslag om att ”Kapitalismen dansar i Havanna igen” som väckte ilska i Kajsa Ekis Ekmans läger. Inte minst som vi i samma nummer publicerade Paulina Sokolows intervju med högerskribenten Anna Nachman, som också är begravningsansvarig i Stockholms judiska församling.
Jag är oerhört stolt över båda texterna.
Kubaartikeln beskriver hur USA:s sanktioner och den kubanska regeringens detaljstyrning har skadat ekonomin. Det viktigaste vittnet är en marxistisk historiker som kritiserar öns nyliberala vändning, där kapitalismen släpps in men inte demokratin.
Artikeln publicerades ursprungligen i franska Le Monde diplomatique, en tidning som knappast brukar spara på kritiken mot Nato och USA. Här fanns ett utmärkt underlag för en socialistisk diskussion om dagens Kuba. I stället blev svaret en uppmaning att skada Flammans ekonomi.
Jag tror att de flesta socialister vill något annat. De vill få bort Tidöpartierna, ta tillbaka välfärden, införa ekonomisk demokrati och minska klyftorna.
Paulina Sokolows text är ett modigt möte med en annan svensk judisk kvinna med polsk bakgrund, men med motsatta politiska uppfattningar. Anna Nachman är dessutom en person som Paulina kan ställas inför när hon en dag ska välja gravplats.
Hur håller man ihop som utsatt minoritet när man tycker så olika? Är det ens möjligt? Frågan är både mänsklig och politiskt intressant – precis som när vi intervjuade en progressiv palestinier om varför hon hade en Hamaskommendant på väggen.
Kajsa Ekis Ekmans kampanj verkar ha fått effekt. I helgen sade ett tjugotal personer upp sina prenumerationer. Det är ingen hisnande siffra, men för en liten tidning motsvarar det runt 20 000 kronor i förlorade årsintäkter.
Är det så vi ska arbeta mot varandra till vänster?
”Impulsen att börja räkna synder som någon sorts dystert protestantiska präster finns uppenbarligen kvar i ryggmärgen hos delar av vänstern”, skrev Samuel Levander nyligen i Dagens Nyheter om vänsterns ”moralism och renhetsiver”.
Högern älskar att skratta åt vänsterns sura sekterism och puritanska alfabetssoppor. Det är lätt att ge Levander rätt när en inflytelserik vänsterröst, tre veckor före riksdagsvalet, använder sin energi till att försöka slå sönder ekonomin för ett annat vänstermedium.
Men jag tror att både Samuel Levander och Kajsa Ekis Ekman har fel.
Jag tror att de flesta socialister vill något annat. De vill få bort Tidöpartierna, ta tillbaka välfärden, införa ekonomisk demokrati och minska klyftorna. De förstår att detta bara kan åstadkommas tillsammans – och att den som vill vinna en majoritet ibland måste samarbeta med människor som tycker annorlunda.
De förstår också värdet av en stark medieinfrastruktur till vänster. Högerns tidningar kan räkna med tiotals miljoner från några av Sveriges rikaste människor. Vi har våra läsare.
Mitt vad är därför att vi har fler prenumeranter när detta är över och inte färre.
Om du också tror att vänstern behöver fler starka och självständiga medier: börja prenumerera på Flamman eller uppmana en kamrat att göra det. Föredrar du Parabol får du gärna prenumerera på dem i stället.
Hjälp mig att bevisa att högern har fel. Att vänstern kan vara oenig utan att förgöra sig själv – och att vi hellre vinner tillsammans än har rätt var för sig.
