Som det ser ut just nu kommer nej-sidan att vinna folkomröstningen om EMU. Även om vi inte är där ännu så är det ändå viktigt att ställa sig frågan: vad vinner vi för?
Det är viktigt att komma ihåg några saker:
1. Den nyliberala vågen började innan EMU infördes och kommer att fortsätta även efter ett nej i folkomröstningen.
2. Allt ont beror inte på EU eller EMU. (Möjligtvis beror allt ont på kapitalismen men i den finns andra komponenter än EU och EMU).
3. Sverige har aldrig varit och är inget paradis.
Vi ges en möjlighet att aktivt rösta bort en del av demokratin och det måste man säga nej till oavsett hur den demokrati ser ut som vi har. Vi hade aldrig tillåtits rösta om vare sig socialisering eller införandet av socialismen. Opinionen beror inte på att nej-sidan mörkar om något, eller har en dold agenda, utan tvärtom att vi pratar precis om vad EMU-frågan handlar om: demokrati, makt och inflytande.
Hos många kliar det i fingrarna över att få ge etablissemanget en knäpp på näsan, och det är en oerhört sund känsla av trots. Min stora rädsla är att folk ska vakna upp i nej-landet Sverige med ett besegrat etablissemang och upptäcka att… allt är precis som vanligt. Hotbilden finns beskriven i en skrift från Svenskt näringsliv där en PR-konsult skriver om nej-landet Sverige och om ett vänsterparti, miljöparti och vänsterextrema krafter inom socialdemokratin som stärks efter ett nej.
Ja, om det ändå vore så väl. Även om vänstern inte är så stark får den inte vara så svag att inte utnyttja den känsla av hopp som kan komma att skapas vid ett nej – hopp och kampvilja. Samma helg som folkomröstningen har WTO möte i Cancun. Där avgörs den framtida handelspolitiken. För nio år sedan röstade svenska riksdagen om ett medlemskap i WTO. Då som nu utan någon debatt. Vi måste driva de här frågorna vidare. En sådan fråga är WTO:s avtal om tjänster, GATS, som syftar till omfattande privatiseringar av det offentliga ägandet och som pedagogiskt nog kombinerar de viktiga frågorna vi står inför.
Det demokratiska inflytandet över det offentliga ägandet försvinner om det offentliga säljs ut. Där måste vi också vara offensiva och kräva en demokratisering av ägandet idag. Säkerhetspolitik i form av kampen mot terrorismen ska ställas mot säkerheten i att ge alla lön, drägliga arbetsvillkor, rent vatten och bra mat.
Något som skulle ge större politisk sprängeffekt mot det nyliberala etablissemanget än några bomber, skulle vara att stoppa privatiseringsvågen. Vi klarar det bättre om vi säger nej den 14 september och sedan börjar arbeta för kampen. Den börjar efter en nej-seger.
