Fredag är täcknamnet på en man som sitter instängd på Långholmens avdelning för sinnessjuka under större delen av kriget. Hans existens är så hemlig att personalen ger honom namnet efter den veckodag han anländer.
I svart-vita bilder som till stor del består av hopklippt arkivmaterial, effektfullt ackompanjerad av mäktiga körer som sjunger Brecht, skildrar Staffan Lamm en av andra världskrigets många hemligheter som fortfarande inte har fått en fullständig förklaring.

Hösten år 1939 skuggar säkerhetspolisen en man som reser runt bland sjöfolk. Han anhålls i Stockholm, avslöjas med falsk dansk identitet, visar sig vara tysk medborgare och heta Herman Knüfken. Han är utvisad från Danmark för illegal verksamhet men uppgiften om att han arbetar för Internationella Transportarbetarfederationen ITF visar sig stämma.
Knüfken innehar vykort av svenska malmhamnar samt en mängd lappar med anteckningar som han vill skicka förbi censuren till London. De visar teckningar och diagram över hamnar, platser och hemliga baser. Säkerhetspolisen finner dem mycket intressanta och förser honom med särskilda förmåner. Men någon försvarsadvokat vill Knüfken inte ha, han är noga med att inte väcka någon uppmärksamhet.
Ett deja-vu av Knüfkens liv passerar, ett liv hand i hand med den revolutionära rörelsen, från bottenläge i fattigdom med en ensamstående mor till hjältedåd. Historien om kompensation? Någon som inte räds något i strävan efter att bli någon, oavsett priset? Men också en historia om solidaritet. Knüfken beskrivs som mycket omtyckt i alla läger, ett organisationsgeni som i varje hamn där han slår sig ner, tar sig an sjömännen. År 1936 förfogar han över omkring 300 organiserade förtroendemän.

I filmen vittnar Anton Nilsson, känd för Amaltheasprängningen, om Knüfkens förtjänster. Lenin utnämner honom till hederstiteln ”Kamrat Pirat” efter att han har kapat ett fartyg och tillsammans med ett grupp tyska revolutionärer gästat en kongress i Sovjet. Han skickas som kurir för Komintern till Köpenhamn och Hamburg där han senare grips och får avtjäna fem år i fängelse. Efteråt släpps han till Sovjet där han sköter den internationella sjömansklubben i Leningrad. Där träffar han också Sonia som ska bli hans följeslagerska på de fortsatta äventyren i olika länder.
Efter Lenins död fängslas han som vänsteravvikare men friges efter våldsamma protester från sjöfolk i hela världen. Knüfken, som nu närmast betraktar sig som socialdemokrat, går in för att skapa en gemensam facklig organisation över partigränserna och agiterar mot nazismen. Gestapo följer hans förehavanden i de holländska hamnarna. En nytillträdd PerAlbin Hanssonregering dömer Knüfken till fem månaders straffarbete i en hemligstämplad rättegång. England trycker på för att få över honom. Tyskland likaså. Gestapo fabricerar en anklagelseakt, Knüfken ska tillhöra en sovjetisk terrorliga som brandbombat fartyg. Samma anklagelse tas år 1941 som intäkt för Tyskland att anfalla Sovjet, då nämns inte Knüfken med ett ord.

När strafftiden är slut trycker tyskarna åter på. Justitieminister Westman besöker honom i Falu fängelse. HD beslutar om utlämning men det heter att ärendet vilar. England varnar starkt regeringen, allt måste göras för att hindra tyskarna att få Knüfken, om inte annat måste han hjälpas att begå självmord. Beslutet att placera honom på Långholmens avdelning för sinnessjuka fästs aldrig på papper. Han ska gömmas undan på obestämd tid. Det är naturligtvis helt rättsvidrigt och Knüfken tvingas att acceptera. Ingen i personalen får besöka honom utom överläkaren. I februari 1942 diskuterar regeringen åter hans fall och utlämnar en annan tysk fånge istället för Knüfken.
Varför följde inte regeringen det vanliga mönstret när det gällde de anti-nazistiska flyktingarna? Varför placeras inte Knüfken bland sina landsmän i lägren i Långmora och Smedsbo? Det är frågor som filmen inte ställer. Vilka uppgifter satt egentligen denne man inne med som gjorde det omöjligt för Sverige att släppa honom?
Hösten 1944, när det står klart vem som ska vinna kriget utlämnas Knüfken äntligen till England till tyskarnas stora förtrytelse.