Kultur/Nyheter 06 augusti, 2022

Kan Documenta förändras utan att tappa sin själ?

Den stora konsthändelsen i tyska Kassel, Documenta 15, har drabbats av bakslag och ett solkat förtroende och riskerar att kontrolleras hårdare i fortsättningen. Curatorgruppens fatala misstag har kastat en skugga över en biennal som velat ta sikte på de kollektiva lösningar som världen behöver i dag: gemenskap, kunskapsutbyte och rättvis fördelning av jordens resurser.

 


Jag befinner mig på en av Europas äldsta konst­hallar, Frideric­ianum, i Kassel i Tyskland.

I mitten av en av konsthallens största salar, ett stort ljust rum med höga 1700-tals­fönster, står en mobil trä­struktur. Den är gjord av lådor som spänts i höga staplar på plattor med hjul och resultatet är en rörlig paviljong med flytt­bara väggar. Just den här dagen serveras det kaffe i paviljongen. Det är de två konstnärskollektiven Scutoid coop från Taiwan och Ba-Bau Air från Vietnam som presenterar sina verksamheter i hemländerna.

Efter att Lai Hsiao-Ying från Scutoid Coop har berättat om sitt kollektiv, som på olika sätt arbetar inom konstfältet i staden Kaohsiung i Taiwan, bjuder hon in den publik som nu har samlats att en och en komma fram för att mala sitt eget kaffe. När det är min tur berättar hon om hur hennes grupp samlas kring just ett kafé i hemstaden, om hur det var viktigt för dem att skapa en social infrastruktur för att utbyta idéer och planera olika konstprojekt. Detta då sådana initiativ enligt Lai inte främjas av myndigheter eller offentliga aktörer i Taiwan.

Kaffeceremonierna på Fridericianum är del av det så kallade Gudskul-projektet, som skapades 2018 av Documentas curatorsgrupp Ruangrupa tillsammans med två andra konst­kollektiv på Jakarta. Målet var att etablera en infra­struktur för kunskaps­utbyte mellan icke­auktoritära och kollektiva konst- och kulturpraktiker, men också i andra delar av Sydostasien. Under titeln ”La Tabebh” har det under Gudskulparaplyet organiserats en rad öppna samarbeten, workshops, utställningar och mycket annat under flera års tid.

Gudskul är ett för Documenta 15 typiskt projekt. Ruangrupa, som startades som ett konstnärskollektiv år 2000, har nämligen försökt demokratisera den process som lett fram till årets biennal, och fokuserat på att främja det kollektiva konstnärliga arbetet. Ett av de många koncept de utvecklat för att beskriva hur de tänker på det curatoriella är Lumbung – ett indonesiskt ord för en speciell typ av rislada, där en bys skörd kan lagras för att sedan delas lika. Den kollektiva idén om distribution av resurser speglar det sätt på vilket Documenta 15 har organiserats. Pengar har fördelats så att de olika inbjudna (många av dem i sin tur konstnärskollektiv som kanske bjudit in åter andra konstnärer och samarbetspartners) har haft mycket frihet när de har utarbetat sina projektet.

Nästan alla jag talar med under vistelsen på Documenta uttrycker stor tillit till och beundran för Ruangrupas arbete och ledning. Men, det finns en risk att det inte är dessa röster som kommer att gå till historien. En rad skandaler har nämligen präglat utställningen.

Det hela började med att en Kassel-baserad grupp, Bündnis gegen Antisemitismus Kassel (”Kassels förbund mot antisemitism”), menade att det deltagande konstnärskollektivet The Question of Funding såväl som Ruangrupa själva, hade uttryckt stöd åt den så kallade BDS-rörelsen (Boycott, Divestment, Sanctions). BDS-rörelsen är en kampanjverksamhet kring syftet att genom kapitalförlust tvinga sätta press på Israel att följa internationell rätt. Man vill också se att Palestina blir en suverän stat. Rörelsen har stämplats som antisemitiskt av den tyska regeringen för att den förmodas främja en antisemitisk diskurs.
Men under den sista av de tre pressdagarna inträffade så något som på ett mer allvarligt sätt skadat förtroendet för Ruangrupa – och inte minst framtiden för Documentas stolta historia av progressivitet och självständiga konstnärliga ledare. En målning med titeln ”People’s Justice” gjord av konstnärsgruppen Taring Padi, innehöll två tydligt antisemitiska stereotyper. Katastrofen var förstås ett faktum, och Ruangrupa anklagades för bristande insikt och ansvarstagande från såväl ett internationellt konstkollegium som från högsta tyska politiska ort. Verket täcktes över tre dagar efter att det installerats, och började plockas ner dagen därpå. Ruangrupa bad offentligt om ursäkt via Documenta 15:s hemsida under utställningens första vecka. Som ett brev på posten kom krav på förändrade arbetsmetoder för Documenta, från bland andra Tysklands kulturminister Claudia Roth.

Jag sitter på golvet på Fridericianum tillsammans med den uppsluppna skaran småpratande besökare som nu serverats kaffe. En mick skickas runt och vi ombeds reflektera kring ordet produktivitet. Vad lägger vi i det, för vems skull är vi produktiva? Jag slås av hur länge sedan det var jag var i en sådant här sammanhang. Ett rum för utbyte av idéer och för lärande, men ett som i väldigt liten grad erbjuder en programförklaring eller ett löfte om att jag ska få en specifik typ av kunskap genom att vara där. I stället: skratt, oanade intressanta reflektioner kring begrepp som arbete och vila, kunskap om vardagen för konstnärer i Taiwan.

Under kaffeceremonin funderar jag på de politiska kontroverserna kring Documenta. Är det de två sidorna av den demokratiska curatoriella process som Ruangrupa initierat som jag nu får uppleva? Å ena sidan ett lyhört utställningsarbete som på ett förtjänstfullt sätt har bjudit in en hel värld till Kassel och mig till delar av en internationell konstscen som jag annars hade haft svårt att lära känna. Och å andra sidan en biennal som på grund av bristande översyn tillåter att antisemitiska gestaltningar kan spridas på en av världens viktigaste utställningar för samtidskonst.

Jag, liksom många andra, tycker att det är anmärkningsvärt och fruktansvärt att en målning med så grova rasistiska nidbilder kunde visas i Kassel. Det förefaller vara ett mysterium att Ruangrupa inte kände till målningen. Förmodligen måste alltså de många progressiva organisatoriska innovationer som Documenta 15 ändå uppvisar studeras noga. Kanske bör de kompletteras med modeller för kritisk granskning, och bättre anpassas till ett övergripande redaktionellt ansvarstagande. Men att bara låta Lumbung, den kollektiva risladan där de gemensamma resurserna förvaras och fördelas, falla i glömska, vore tragiskt. Det vore också tragiskt om skildringar av det liv som pågår på Documenta,

kaffeceremonier och annat, inte får medialt utrymme, eller kommer att kommas ihåg. En förlust för en konstvärld som behöver ickehierarkiska och demokratiska förebilder, en förlust för alla som intresserar sig för samtidskonst men framför allt en förlust för konstnärer, likt de i Scutoid Coop, vars sympatiska och kollektiva konstnärliga arbete förtjänar all uppmärksamhet det kan få.

Krönika/Kultur 17 mars, 2025

Illustration: Petter Evertsen.

”Fienden måste vara där för att det ska bli kul.” Jag och tre vänner byter lumparminnen. Inte om vår tid i det militära, utan om det som hette Twitter när vi registrerade oss men som blev uppköpt av världens rikaste grinolle och bytte namn till det vagt olycksbådande ”X”. Majoriteten av oss var regelbundna postare (alltså aktiva användare) fram tills dess. Vi diskuterar dess potentiella ersättare, appen Bluesky. Vännen ringar in varför det inte riktigt funkat för någon av oss att gå över dit.

Boomers måste få ha en plats där de kan informera om att de tagit fram vårjackan eller med hjälp av en vansinnig gif med typ en pruttande minion meddela att deras gamla katt gått bort, och den platsen är Facebook. På X var vi millennials som använde plattformen mer som ett nätforum än ett traditionellt socialt medium. Flödet var till för att vara roligt och humorn uppstod ofta i relation till andra, korkade, användare. De kunde vara politiker, ledarskribenter eller helt vanliga högerdårar. Att håna sina fiender till vansinne var halva grejen. I klassisk vänsteranda var det även många som delade ens övertygelser, men på fel sätt, som fick sig en del rättmätiga hån. Typ sossar. Om man själv råkade posta lite för självmedvetet, lite för poserande, kunde man också snabbt förödmjukas öppet av sina vänner. Bara att jag skriver den här texten gör mig till en måltavla för den gamla X-humorn.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 16 mars, 2025

Silicon Valleys kejsare är nakna

Mark Zuckerberg, Jeff Bezos, Googles vd Sundar Pichai och Elon Musk deltar vid Donald Trumps installationsceremoni i januari. Foto: Kenny Holston/The New York Times via AP.

Donald Trump har visat de ekonomiska regler som gällt de senaste 30 åren går att upphäva. För framtida vänsterregeringar finns det lärdomar att dra av det.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

De amerikanska teknikbaronerna har till slut börjat framstå som mäktigare än stater, med börsvärden som får nationella bruttonationalprodukter att blekna, kontroll över informationsspridningen och ständig närvaro i alla sociala interaktioner. Oavsett om det handlar om att prägla (virtuella) mynt eller erövra rymden tycks deras kungliga aptit vara gränslös.

Teknikmogulernas spektakulära underkastelse inför Donald Trump avslöjar dem samtidigt som en grupp nakna kejsare, beroende av politisk makt. Amazons vd Jeff Bezos får tiotals miljarder dollar tack vare sina otaliga kontrakt med den federala staten. Mark Zuckerberg, grundare av Meta, som kontrollerar Facebook, Instagram och Whatsapp, räknar med att Vita huset ska skydda honom från de enorma böter som hans brott mot konkurrenslagarna kan kosta honom i Europa och USA.

Båda fruktar Trumps vrede. Under hans första mandatperiod, i juni 2018, gjorde en enkel tweet från presidenten att motorcykeltillverkaren Harley-Davidsons aktie dök med 10 procent.

Därför är Zuckerberg, Bezos och även Sam Altman, grundare av Open AI som marknadsför Chat GPT, måna om att visa sin lojalitet. Zuckerberg, som tidigare var en apostel för mångfald och inkludering, hyllar nu ”maskulin energi” och protesterar mot ”censur av konservativa uttalanden” på sociala medier.

På 1100-talet knäböjde prinsarna inför påven för att få sin exkommunikation upphävd. Tusen år senare kysser teknikbaronerna presidentens ring.

Teknikmogulernas spektakulära underkastelse inför Trump avslöjar dem som en grupp nakna kejsare, beroende av politisk makt.

Man kan alltså få hjälp med mycket av en multinationell vd, förutsatt att han känner sig hotad av en stat. Slutsatsen är nästan förvånande efter 30 års mantra om politikens maktlöshet. Begränsade till en snäv ”cirkel av ekonomiskt förnuft” har tanken varit att folkvalda politiker skulle prioritera att öppna nya marknader för företagsledare, säkerställa tillgången på billig arbetskraft och låga skatter, bekämpa statsskulder och offentliga underskott, dämpa inflationen och säkerställa monetär stabilitet.

Men på senare år har dessa principer glatt åsidosatts. Under pandemin bröt regeringar med den budgetära ortodoxin utan att det utlöste fördömanden från ratingbyråer eller panik på börserna. De ignorerar den liberala katekesen när de nu, av säkerhetspolitiska och kulturella nödskäl, förespråkar en begränsad invandring, vilket skulle beröva tusentals företag billig arbetskraft.

Med tanke på USA:s åldrande befolkning utgör den nya presidentens invandringsplaner ekonomiskt kätteri. Det kommer att saknas arbetskraft inom jordbruket, hotellbranschen, restauranger och vården, och priserna kommer att stiga. Men Trump bryr sig inte. För honom är främlingsfientligheten viktigast.

För andra ledare är det atlantismen. Genom att införa sanktioner mot Ryssland tvingade de europeiska och amerikanska ledarna McDonalds, Nike, Starbucks, Coca Cola, Apple, L’Oréal och Ikea att överge en betydande marknad och sälja sina tillgångar till vrakpris. De utlöste medvetet en energikris som kastade sina länder in i en inflationär spiral samtidigt som den bromsade tillväxten i Europa. De hotade dollarns ställning i internationell handel genom att stimulera den kinesiska konkurrenten.

Läs mer

Det finns en lärdom att dra av detta. Med stöd i dessa prejudikat kan en demokratisk regering i framtiden utmana klagomål från såväl näringslivet som de ”västerländska allierade” när den ifrågasätter regler som bara är baserade på frivillig underkastelse.

Översättning: Jonas Elvander.

Kultur 15 mars, 2025

Blå toner om hembygden

De som stannar kvar behöver inte stå still. Foto: Lars Pehrson/SvD/TT.

Den sjungande sociologen ger röst åt världens alla varsomhelstare – men värjer sig mot att tänka på djupet.

”Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.” Så skrev nationalskalden Verner von Heidenstam 1888 på sitt säreget infantila språk, kort innan han blev grönavågare på Övralid.

Själv har jag tänkt mycket på dessa rader det senaste decenniet. Kanske var mitt eget val att lämna Stockholm för hemorten Skaraborg så simpelt att det styrdes av ett primitivt ”pirr” när jag såg en sten. Samtidigt tror jag att det där pirret är ett invecklat ting, fullt av metafysiska spetsfundigheter och teologiska griller.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 14 mars, 2025

Hon brann för olycksbarnen – men glömde palestinierna

Från vänster: Barn på en kibbutz i Israel, 1960-tal. Anna Riwkin Brick med lådkameran, cirka 1945. Foto: Anna Riwkin Brick, Erik Brandelius.

Anna Riwkin Bricks livsverk är en glimrande fotografisk skatt. Judiska museets utställning gläntar på dörren till en dokumentation som formade Sveriges 1900-tal.

Det välbekanta porträttfotografiet av Karin Boye är nästan hundra år gammalt och fortfarande målbilden för kvinnliga poeter med ambitioner. De stora, sorgsna ögonen, den uppstudsiga vänsterluggen. Ni ser det framför er. Jag är säker på att Karin Boye själv älskade fotot.

Bilden är tagen av Anna Riwkin Brick (1908–1970). Mellan henne och fotografen Christer Strömholm, vars vandel nyligen granskats i en ny uppmärksammad bok av Andreas Gedin, skiljer tio år och de kan mycket väl ha träffats eller i alla fall känt till varandras arbeten. Det är intressant att jämföra de två. Båda var exceptionellt framgångsrika reportagefotografer, som belyste utsatta grupper för en bred publik. Bådas konstnärskap gynnades av hungern efter socialrealism hos de bildtidningar som ploppade upp efter kriget. I USA hette de Life, Time och National Geographic och i Sverige Se, Vi och Expressen. De två hade också nöjet att få uppleva berömmelse medan de levde. Skillnaden är mer pikant: han var nazist och hon judinna, född i Ryssland och troligen politisk flykting.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 mars, 2025

Kroniskt misstrodd

En fjärdedel av de som lider av ME beräknas vara hem- eller sängbundna. Foto: Helena Landstedt/TT.

Som tonåring fick Isa Schedin, 29, höra att hon ”inte skulle vara rädd för att bli trött”. Nu vet hon att det är sjukdomen ME som hållit henne sängbunden i fem år. Men skepsisen mot diagnosen lever kvar i vården. ”Norge ligger längre fram i förståelsen”, säger Anders Rosén, professor emeritus.

”Jag önskar att ingen mer ska behöva bli sängliggande bara på grund av okunskap.”

29-åriga Isa Schedin skriver till Flamman från sitt sovrum i Umeå. På skrivbordet bredvid sängen har hon hela sin ”smedja”, där hon tillverkar smycken i silver som hon säljer på nätet. Senaste månaderna har dock orken inte riktigt räckt till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
TV 13 mars, 2025

Grillen #1: ”Varför känns sekten i Knutby så sexig?”

I första avsnittet av Grillen diskuterar vi högermedias identitetskris efter Zelenskyjs möte med Trump, djupdyker i orsakerna till att folk älskar att vältra sig i sexiga sekter – och frågar oss hur usel Sveriges järnväg egentligen är.

Dessutom bjuder vi in Flammanskribenten Magnus Bjerg Sturm, som berättar om sin natt på nätkasinot. Varför dras allt fler unga killar till att spela om pengar?

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Magnus Bjerg Sturm

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Carlos Contreras

Klippning:
Petter Evertsen

Ledare 13 mars, 2025

På Blocket märker jag villaklassens desperation

Loppisfynden blir allt fler när även medelklassen börjar få det tufft. Foto: Janerik Henriksson/TT.

I dag är inget föremål för loppätet för att säljas för en hundring.

Från min barndom i det fattiga nordöstra Göteborg minns jag den ständiga cirkulationen av prylar. Det fanns alltid något att ta med till kompisens mamma, en gratängform som inte fick plats i skåpen eller en deckare på spanska som cirkulerat bland latinosvenskarna. Sedan skickade mamman tillbaka något, kanske kunde vi ha nytta av en avancerad kattsandlåda, riktigt dyr var den, när nu Smulan gått vidare? Man bar alltid omkring på grejor mellan mammorna. Det gör man fortfarande i orten, där barnen släpar omkring gigantiska ikeakassar.

I Ruben Östlunds film Play från 2011, som handlar om ungdomsrånare, klass och etnicitet, finns ett sidospår i form av en vagga, som ställts på ett tåg. Den står i vägen, tågpersonalen gör allt mer irriterade utrop för att kontakta vaggans ägare, men ingen träder fram. Vaggan har tolkats som symbol för det ena och det andra (bland annat som stöd för den rasistiska teorin om migrationen som ett medvetet folkutbyte), men jag tänkte att vaggan inte var särskilt mystisk, bara ett sätt att skicka ett större föremål mellan två städer för den som inte har pengar till porto, och att den nog hämtades upp i god ordning på destinationsorten.

Man säljer knappast sommarstugan för att köpa ny vinteroverall av något av de dyrare märkena, men kanske villatillbehöret studsmattan för att delfinansiera köpet.

Förra året upptäckte jag med förundran medelklassens små marknadsutbyten. Först såg jag dem av en slump. Jag har därefter börjat följa fenomenet med visst intresse. Avlägsna bekanta med två höga löner, bilar och sommarstuga säljer sneda juniorsängar, avskavda hamsterburar och inkompletta småbarnscyklar till varandra som tokiga. Påtagligt ofta är det saker som de fattigare människorna som jag vuxit upp med inte skulle ha drömt om att kränga utan som självklart hade passats vidare utan något swishande inblandat. Det händer att grejerna är så slitna och vinda att jag blir förhäxad av sekundärskam och tvångsmässigt klickar fram ”säljarens alla annonser”.

Jag får kämpa för att inte trilla ned i vänsterpopulistiska antaganden om att fattiga i genomsnitt har högre moral. Ett rimligare antagande är att även ISK-klassen har problem med kassatorsk. Eller att de fick det när räntorna blev höga i förfjol. Man säljer knappast sommarstugan för att köpa ny vinteroverall av något av de dyrare märkena, men kanske villatillbehöret studsmattan för att delfinansiera köpet.

Läs mer

Jag gissar här, och det beror inte på slöhet, utan på att Sverige med skatteomläggningen 2007 slutade föra bok över hushållens skulder och förmögenheter. Ett försök att återintroducera datainsamlingen bekämpades hårt av högern och näringslivet förra året som ett farligt intrång på den personliga integriteten och ett hot mot företagsklimatet, och det blev en tumme ned. Det vi har är aggregerad data, vilket är otillräckligt för att dra säkra slutsatser. Men det sagt: det hejdlösa säljbeteendet talar för att delar av villaklassen upprätthåller en ekonomisk fasad. Och nej, ekonomiskt resursstarka människor har inte i genomsnitt lägre moral, men tydligen lite längre till skam.

Utrikes 13 mars, 2025

Grön utanpå, brun inuti

En bonde demonstrerar utanför Europaparlamentet i Bryssel den 4 juni 2024, i protest mot klimatprogrammet Gröna given. Foto: Omar Havana/AP.

En ny rörelse inom Europas extremhöger utger sig för att kämpa för miljön – samtidigt som de förkastar idén om global uppvärmning. Men bakom deras andliga ekologi döljer sig ett försvar av de rikas intressen.

– Det finns en djup motsägelse hos Ekologisterna, förklarade journalisten Eugénie Bastié i en panel i den Fox-inspirerade franska pratkanalen C News.

– De förespråkar nedväxt utan att vara tydliga med vad det innebär. Men om man vill ha nedväxt och agroekologi, kommer Frankrike de kommande 20 åren att behöva en till två miljoner fler bönder. Det skulle motsvara flykten från landsbygden vi såg på 1950-talet, men åt andra hållet.

Frankrikes gröna parti menar inte allvar med att minska utsläppen, förklarade hon, av rädsla för att störa andra vänsterfrågor. För dessa så kallade progressiva är det viktigare med en kortare arbetsvecka och ett behagligare stadsliv. En nedväxt av det franska jordbruket däremot skulle ”innebära slutet för både 35-timmarsveckan och semestern, och tvinga ut människor på fälten för att arbeta”.

Hennes kollega i panelen, advokaten Alain Jakubowicz, undrade om en lämplig jämförelse kunde vara Pol Pot.

Eugénie Bastié är en profilerad skribent för högertidningen Le Figaro, och hörs ofta fördöma Ekologisterna för att bry sig mer om ”woke” än om jorden. De må sprida ”antikapitalistiskt konfetti”, men deras välfärdsmodell bygger fortfarande på Frankrikes tillväxt under efterkrigstiden, de ”Trettio glansårens” masskonsumtion.

Bastié kallar vänsterns miljövänner för ’vattenmeloner’ – gröna på utsidan, röda på insidan. Men vad ska vi kalla högerns dito?

När den vänsterledda Nya folkfronten, där Ekologisterna ingick, förra sommaren gick till val på att se pensionerna och klimatet som ”samma kamp”, hånade Bastié idén.

”Kampen mot den globala uppvärmningen kommer oundvikligen innebära minskad köpkraft och ett urholkande av sociala rättigheter – det är bättre att vara ärlig och säga det”, twittrade hon. 

För henne står valet mellan ”nedväxt och vår nuvarande levnadsstandard” – och det är ”århundradets dilemma”.

Bastié kallar vänsterns miljövänner för vattenmeloner – gröna på utsidan, röda på insidan. Men vad ska vi kalla högerns dito? Kanske avokador: gröna på utsidan, men med en hård brun kärna.


Ekologisk konservatism är ingen nymodighet från 2000-talet, eller ännu ett av näthögerns kära experiment. Det är snarare en ny variant av en klassisk konservativ miljösyn, där ekologi inte ses som ett interventionistiskt projekt för att omforma världen, utan som en moralisk uppmaning att tygla modernitetens överdrifter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Reportage 13 mars, 2025

Vänster efter trafikljuset

Foto: Josef Nedstam

Flamman åker Östtyskland runt för att förstå Die Linkes återhämtning – och varför tyskarna är på flykt från mitten.

En bra sak med vårt hotell i Berlin är att det ligger på gångavstånd till lokalen där Die Linke har sin valvaka. Det dåliga är att det ligger precis vid East Side Gallery. Vi tvingas pressa oss genom turister som trängs likt boskap framför fritidsgårdskonst och banala fredsbudskap som pryder en kilometerlång kvarlämnad bit av Berlinmuren. Kunde de inte rivit hela när de ändå var igång?

Die Linkes valvaka äger rum precis intill turistfällan Badeschiff, en simbassäng som flyter i Spree. Jag hade dessutom hoppats att man bara kunde knalla in och lyssna på politikerna om man bara kom i god tid. Det kunde man inte. Och vi var inte där i god tid.

Plötsligt ser jag ett gammalt bekant ansikte från den tyska aktivistvänstern i vimlet. Henning Obens! En gång lärde han mig vilket magiskt ord man ska säga för att åka billig taxi i Berlin. Jag frågar Henning vad han gör nu för tiden och det visar sig att han är digital kommunikatör för Die Linke. Vi fiskar efter att bli insläppta men får inget rakt svar.

För att komma in till den egentliga valvakan behöver man ett rött armband. I stället står vi ute på ”stranden” i februari och trängs vid en tv-skärm. Jag är på uselt humör och börjar känna av huvudstadsstämningen. Här är för mycket folk och de har lite för uttänkta hipsteroutfits och lite för symmetriska ansiktsdrag.

Dags att börja dricka öl.


Vi har kört vår Toyota till Tyskland för att förstå hur vänsterpartiet Die Linke gått från att vara uträknade kring tre procent, till att spurta upp mot tio. Resan börjar dock inte i Berlin, utan i östtyska Chemnitz – tidigare känt som Karl-Marx-Stadt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 12 mars, 2025

Skattkista. Varje dag någonstans på jorden öppnar en utställning med Hilma af Klint. Foto: Pontus Lundahl / TT

Bli bortglömd på en vind eller dömas till ett evigt ambulerande Graceland. Det är alternativen när den giriga konstvärlden kanske försatt chansen för en hederlig sista vila på Moderna museet.

Stoppa pressarna! Några illuminati och ett gäng renrakade finans-brorsor är i slagsmål om en mystisk konstnär som ska ha uppfunnit den abstrakta konsten. I potten ligger några miljoner hit och dit, rättigheter att sälja NFT:er (nej, jag kommer inte heller ihåg vad det var för något) och lyxiga mattor knutna under oklara omständigheter i Indien. Men framför allt utlovas inträde till en extremt nischad och hednisk kult: Hilma af Klint-religionen. Sensationseffekt: 3 av 10. 

Erkänn, även du har bläddrat förbi Dagens Nyheters gräv om den antroposofiska konstnären vars enorma dukar gjort flera ärevarv runt jorden och förutom ändlösa tramsprylar även inspirerat till en rad mediokra romaner, en immersiv totalupplevelsemiljö och åtminstone en kalkonfilm. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr