Okategoriserade 08 april, 2010

Kan en soptunna spela någon roll?

Om man bor i Jerusalem kan den spela en stor roll. Här har invånarna i de palestinska kvarteren i Gamla stan tagit saken i egna händer och börjat rensa upp bland soporna.

Trots att de palestinska invånarna i staden betalar lika mycket i skatt som de israeliska får de inte samma service. Detta märks tydligt när det gäller sophämtningen.
–  Därför beslöt vi att ta saken i egna händer, berättar Ahmed, som är en av Jerusalems eldsjälar som på olika sätt kämpar för att stadens palestinska invånare ska få ett så drägligt liv som möjligt.
Jag befinner mig på en rundvandring i Jerusalems äldsta kvarter med några andra följeslagare.
– Vi samlade ihop pengar och köpte in 500 soptunnor som vi placerade runt i området. Och vi har 30 ungdomar som frivilligt tömmer dem regelbundet, fortsätter han medan vi går vidare.
Jag ser mig omkring och märker att det verkar fungera. Det ligger inte en papperslapp på de stenbelagda gamla gatorna, som är blankslitna av miljontals fötter som under århundraden har gått här. Luften känns frisk att andas och de sopletande katterna lyser med sin frånvaro.
Det är bara en sak som stör idyllen. Vid nästan varje hörn sitter en övervakningskamera.
– De struntar i sophämtningen men lägger ner stora kostnader på att kontrollera oss, säger Ahmed med förakt.
– Och titta här, fortsätter han och pekar mot ett elskåp som saknar dörr.
– Det är livsfarligt om några av barnen skulle börja leka här!
Vi går vidare och efter några hundra meter stannar Ahmed till och börjar berätta igen.
– Vi har även börjat måla alla plåtdetaljer i stan i samma gröna färg för att de ska se enhetligt och vackert ut.

Olivgrönt
Och visst är det så. Dörrarna och stuprännorna skiner av samma olivgröna färg man kan se i den palestinska flaggan.
Den palestinska stoltheten är stark fastän man har varit ockuperade av Israel sedan 1967 (se faktaruta). En stolthet som även lyser i Ahmeds ansikte. Speciellt framträder den när han pekar på en lapp som sitter på en av de målade dörrarna och översätter den arabiska texten:
– Det här är din stad, håll den ren!
Genom vindlande gränder och uppför branta trappor tar Ahmed oss vidare på vår vandring. Till slut klättrar vi uppför några trappor vars räcke består av en fastbunden vinglig stege. Om man ramlar ner här bryter man säkert armar och ben, tänker jag nervöst.
När jag kommit upp vänder jag mig om och häpnas jag av den fantastiska utsikten. Mitt framför mig ser jag Klippdomen med sitt guldfärgade kupoltak. Vi måste befinna oss på en av de högsta punkterna i Gamla stan.

Måste riva
Här bor Abed med sin fru och sina fem barn. Men kanske inte så länge till. Under flera år har han haft en rivningsorder hängande över sig. Advokaten har denna gång lyckats få verkställandet framskjutet till 16 juni.
– De säger att jag har byggt illegalt och att jag därför måste riva hela huset, berättar Abed medan han visar upp en hög med papper.
Både Ahmed och Abed berättar att palestinier, i motsats till israeler, i stort sett aldrig får byggnadstillstånd hur mycket pengar man än lägger ner. Att göra upp ritningar och att ansöka om tillstånd är kostsamt. Lägg sedan till alla advokatkostnader för att överklaga alla negativa beslut.
– Det kan bli upp till flera hundra tusen shekel och ändå får man sannolikt avslag, berättar Abed.
Därför bygger de flesta palestinier till sina hus utan byggnadslov. Familjerna växer och någonstans måste de ta vägen.
Abed står nu inför faktumet att riva sitt hus innan juni annars måste han betala 80.000 shekel i böter (cirka 160.000 kronor) för att myndigheterna river hans hus. Alternativet är att han själv river sitt hus. Efter det kommer det troligtvis flytta in en israelisk bosättarfamilj som genast får byggnadstillstånd. Det har redan skett på flera håll.
– Det här huset är speciellt viktigt, flikar Ahmed in, eftersom det ligger så högt. Om man har en israelisk bosättning här har man kontroll över området.

Inga pengar
Abed berättar vidare att hans familj lever under fattigdomsnivån. Att de inte har några pengar. Trots detta sa han nej när han blev erbjuden en öppen check från en israelisk bosättarorganisation ifall han sålde sitt hem till dem. En check där han själv skulle få fylla i beloppet.
– Men jag är ju palestinier, fortsätter han, jag kan inte sälja till ockupanterna.
– Det är viktigt att vi stärker folks självkänsla och självförtroende så att man stannar kvar i området, flikar Ahmed in.
Därför kan en soptunna spela en stor roll, tänker jag medan jag på darrande ben tar mig nerför trappan och vidare ut bland de myllrande gränderna.

Fakta:

Ockupationen
Det ockuperade palestinska territoriet (opt) omfattar Gazaremsan och den västra banken av Jordanfloden – Västbanken – inklusive östra Jerusalem. Området är ockuperat av Israel sedan 1967. Läs mer på:
http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=1021

Fjärde Genèvekonventionen
Internationell överenskommelse från 1949. Vid en ockupation finns det särskilda regler till skydd för civilbefolkningen som bland annat innebär att ockupationsmakten ska behandla de civila med respekt och humanitet.
Läs mer: http://www.redcross.se

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes 23 april, 2024

Nya bankregler försvårar för föreningar

Det har blivit allt svårare för ideella föreningar att öppna bankkonton, inklusive för politiska förbund. Foto: Marcus Ericsson/TT.

Det blir allt svårare att starta bankkonton för ideella föreningar, bland annat på grund av en ny anslutningsavgift från bankerna. Nu hoppas föreningslivet på förändring.

I januari 2022 infördes nya direktiv för Sveriges banker. Byråkratin komplicerades, avgiften till bankerna höjdes och att öppna ett bankkonto kostar nu 5 000 kronor eller mer.

Reglerna blev ett hinder för många ideella föreningar, som behöver en ekonomi för att kunna driva verksamhet. En av de drabbade föreningarna är SGC, som samlar runt 375 spelintresserade ungdomar. Trots större ambitioner är de i dagsläget begränsade till digitala möten via plattformen Discord och en gemensam Minecraftvärld. I sommar skulle de vilja anordna ett läger för sina medlemmar med mat, boende och aktiviteter. Men utan bankkonto är det krångligt att få till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Krönika/Kultur 23 april, 2024

Yael Bartanas ”Farewell” (2024) är som en ondskefull ”Aniara”.

De politiska spänningarna är påfallande närvarande på Venedigbiennalen. Ändå är det handens lust som får känneteckna världens största konstutställning.

När 60:e biennalen i Venedig öppnar en kylslagen dag i april 2024 är stämningen inte den vanliga, euforiska. Världens mest anrika konsthändelse, som inträffar vartannat år sedan snart 130 år, kan med sina nationella paviljonger, ihopträngda i en inhägnad park, Giardini, liknas med en frusen bild av Förenta Nationerna, en spegling av världen av idag. Följaktligen är Ryska paviljongen stängd i år – också. Efter ett beslut av Israels utvalda konstnär själv stod landets modernistiska glas-betong-byggnad  också stängd och nedsläckt. 

I presskön in till området på öppningsdagens morgon hör jag bakom mig två tjejer tala lågmält på hebreiska. Vi börjar prata och är överens om att Ruth Patir tog rätt beslut när hon stängde sin utställning i sista stund utan att stämma av med Israels  kulturminister Miki Zohar. Nu står där utanför i stället tre biffiga ”carabinieri” och blänger på förbipasserande, som inte tycks ta någon större notis. Alltför mycket drar uppmärksamheten till sig och utbudet är överväldigande, deadlines väntar och alla kritiker håller sina sinnen vidöppna för att kunna leverera en färsk spaning. Konsten sägs ju ha de mest finkalibrerade tentaklerna för vart världen är på väg. I tider som dessa är det förstås hårdvaluta och Venedigbiennalen, med sin prestige och koncentration, är den rätta platsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 22 april, 2024

Klimatförnekelse dödar arbetare

Två byggarbetare förbereder sig på Spaniens andra värmebölja, den 10 juli 2023. Foto: Manu Fernandez/AP.

Värmerelaterade dödsfall har ökat med en tredjedel i Europa, och en ny ILO-rapport visar att arbetare drabbas värst. Klimatförnekelse är alltså inte folkligt, utan gynnar tvärtom eliterna.

Den 11 juli i fjol föll en 44-årig arbetare ihop livlös på gatan i den italienska staden Lodi. Han hade satts att måla vägskyltar mitt i solen, trots 40 grader under värmeböljan Cerberus. Efter flera försök med defibrillatorn förklarades han död på det lokala sjukhuset.

”En tragedi lika absurd som onödig”, sade lokala fackansvariga Elena Maga till tidningen The Post Internazionale. ”Vi borde inte behöva vänta på att människor dör innan vi förändrar något.”

Han är inte ensam. Två nya rapporter som släpptes i dag visar hur värmen blir allt dödligare i världen, och att arbetare världen över tillhör de hårdast drabbade.

Den första rapporten, utgiven av EU:s klimattjänst Copernicus, visar att de värmerelaterade dödligheten ökade med 30 procent i unionen förra året. 2023 var det varmaste året som någonsin har uppmätts, och Europa är den kontinent som värms upp snabbast.

”Det verkar kanske dyrt att agera mot klimathotet”, sade Meteorologiska världsorganisationens chef Celeste Saulo. ”Men priset för att inte agera är betydligt högre.”

Men klimatkrisen slår olika hårt beroende på vem du är. I dag släppte även Internationella arbetsorganisationen (ILO) en rapport som visar att arbetare tillhör de mest utsatta. Värst drabbade är de som arbetar kroppsligt och utomhus, eller som är tvungna att jobba oavsett väder – antingen på grund av deras centrala betydelse, som räddningspersonal och jordbrukare, eller på grund av ekonomisk utsatthet.

En brandman evakuerar en get under en skogsbrand i Acharnes, en förort i norra Aten, den 23 augusti 2023. Foto: Thanassis Stavrakis/AP.

ILO har identifierat sex klimatrisker som särskilt drabbar arbetare:

Övervärme. De 2,41 miljarder som arbetar inom värmekänsliga branscher som jordbruk, byggande och sopåkning drabbas i högre grad av skador på hjärtat, njurar och skelett, samt värmeslag och utmattning. 18,970 årliga dödsfall på jobbet beror på värme.

Extremväder. Krispersonal inom medicin, bränder, samt fiskare och jordbrukare drabbas i större utsträckning av stormar och översvämningar.

UV-strålning. De 1,6 miljarder som arbetar utomhus i världen, exempelvis inom post, trädgård och hamnar, drabbas av skador på hud och ögon, inklusive cancer.

Luftföroreningar. Samma grupp utsätts även för dålig luft, en hälsofara som kan kopplas till 860 000 årliga arbetsrelaterade dödsfall världen över.

Smitta. De som arbetar utomhus, inte minst i jordbruk, skogar och trädgårdar, drabbas oftare av parasitiska sjukdomar som malaria, borrelia, dengue, snäckfeber och leishmaniasis.

Gifter. Arbetare inom jordbruk, kemi och skogsbruk drabbas av förgiftning, cancer, neurotoxicitet, samt reproduktiva och andra sjukdomar efter att ha utsatts för agrokemiska gifter. Fler än 300 000 människor dör varje år efter förgiftning av bekämpningsmedel.

För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Arbetarklassen sticker alltså ut som en grupp som har ett oerhört starkt intresse av att ta strid mot fossilutsläpp och miljöförstöring, medan klimatbovarna gynnas av den högerretorik som framställer klimatet som en fråga för cyklande veganer i innerstaden. Men som vi ser tillhör den urbana medelklassen inte alls de hårdast drabbade av värmeböljor och översvämningar.

För en månad sedan sågade Klimatpolitiska rådet än en gång regeringens klimatarbete, som slår ifrån sig all kritik från förhatliga experter. Under valrörelsen poserade man i stället vid mackpumpar för att framställa fossilbränsle som folkligt, en strategi som tycks ha lyckats med tanke på valsegern.

Det är en stor utmaning för gröna partier och rörelser, som framställs klimatfrågan som allmänmänsklig, men som har misslyckats med att förklara vilka som drabbas hårdast. Klimatprotester framställs ofta som ett hinder för arbetare som vill komma till jobbet, men i själva verket är det arbetarna själva som borde klistra fast sig på gatorna. För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 21 april, 2024

Brytningstid på norska

”Blå interiör” (1883) anses vara Harriet Backers mästerverk. Bilden är beskuren.

Nationalmuseums utställning med Harriet Backer är en genomsnygg lektion om 1800-talets smygande radikalitet.

”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?” Frågan ställdes 1971 i en berömd essä av den amerikanska konsthistorikern Linda Nochlin. Hennes skenbart naiva fråga gav upphov till en störtflod av forskning, och sedan dess har ett oräkneligt antal kvinnliga konstnärer dykt upp vilket gjort konsthistoria till ett betydligt mer diversifierat fält. Att ”upptäcka” en bortglömd konstnär och återupprätta hennes rätta plats i historien har närapå blivit en klyscha i konstbranschen (tänk på Hilma af Klint-febern). Definitivt oftast på gott snarare än ont, även om det kan bli tjatigt och ibland rentav tveksamt att marknadsföra utställningar som ”upptäckter” då det inte sällan redan bedrivits forskning på konstnärerna i fråga.

Det jag blir mest störd av på Nationalmuseums utställning Harriet Backer är ändå att jag – konsthistorienörd och feminist – aldrig tidigare hört hennes namn. För att parafrasera Nochlin undrar jag: Varför är våra grannländers konsthistoria terra incognita? Före och efter Edvard Munch råder mest ett tyst sus i mitt huvud.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Inrikes 20 april, 2024

Mitt Erlanderögonblick kom vid Sahlgrenskas foodtruck

Ett dagrum på Vipeholm under 1940-talet. Foto: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet/TT.

Samhället har råd med allt mindre ju rikare vi blir. Det finns en kuslig känsla av att allt går bakåt. Men kanske är det som vissa försöker lansera som ett ”Jimmie-moment” i själva verket ett ”Erlander-ögonblick”?

Vipeholms sjukhus, en så kallad vanföreanstalt, har med rätta blivit ökänt för de grovt oetiska kariesexperimenten, lobotomierna och den stundvis höga dödligheten. På nätet hittar jag en rikedom av fotodokumentation över flera decennier från anstalten, som var inriktad mot vård av barn med svåra rörelsehinder.

Men utifrån bilderna är det inte kränkningarna av de intagnas rättigheter som utgör det starkaste utropstecknet av kontrast mot vår samtid. Den samtida betraktaren häpnar i stället över verksamhetens omfång och personalstyrka: möbelverkstaden för patientterapi, textilverkstaden, idrottsplatsen, plantskolan, personalmatsalen, korpfotbollslagen (både kvinnliga och manliga), musikterapin, leksaksförrådet, kafferepen, panncentralen – och, som en mörk fond, gravplatsen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Utrikes 19 april, 2024

EU:s budgetregler kan omöjliggöra klimat- och välfärdsmål

Europaparlamentet kommer att rösta om huruvida de nya reglerna ska träda i kraft eller inte. Foto: Jean-Francois Badias/AP.

Efter tre års paus ska EU:s nyliberala budgetregler återinföras. Trots krav på att de borde förändras har lite hänt – nu kan de omöjliggöra satsningar på såväl välfärden som klimatet.

I italienska tidningar skrivs det om det, på fransk radio debatterar man det, och på belgiska löpsedlar varnar man för det: i början av nästa vecka beslutar Europaparlamentet om huruvida EU-länderna ska ha rätt att finansiera sin välfärd och nå sina klimatåtaganden eller inte. Efter över tre års paus kommer nämligen de hårda budgetreglerna som medlemsländerna har tvingats efterleva sedan slutet av 1990-talet att träda i kraft igen – såvida parlamentet inte röstar nej.

Reglerna i Stabilitets- och tillväxtpakten om att statsskulden och budgetunderskottet inte får överstiga 60 procent respektive 3 procent av BNP, kom först till stånd som inträdeskriterier för medlemmarna i EMU. Men eftersom alla länder var tänkta att införa euron gäller de för samtliga EU-medlemmar, inklusive dem som inte använder den gemensamma valutan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Rörelsen 19 april, 2024

Klimatkampen är förlorad, länge leve klimatkampen!

Klimataktivister från organisationen Extinction Rebellion har upprättat en vägspärr vid Slussen i Stockholm som en manifestation för klimatet inför valet 2022. Foto: Christine Olsson/TT.

Är klimatkampen förlorad? Det tycker Tadzio Müller, medgrundare till Ende Gelände i en intervju med Flamman (nr 14/2024). Efter många år med stora proteströrelser är vi fortfarande på väg mot en framtid med allt fler klimatkatastrofer, död och lidande. ”Folk eldar hellre upp planeten och mår skit, än agerar”, säger han.

För mig som klimataktivist är det sorgsen läsning, eftersom Müller har rätt i att världen är på väg åt helvete. Hans känslor är legitima. Samtidigt pekar hans uttalande på ett problem för klimatrörelsen: oförmågan att skilja på målen vi sätter upp i kampen och värdet av kampen själv. I det senare fallet bör vi alltid ha blicken vänd mot att rädda människor och skapa en bättre värld, vad som än händer.

Klimatrörelsen kämpar mot ett av världens mäktigaste intressen, fossilindustrin. På längre sikt kämpar klimatrörelsen även mot kapitalismen i sin helhet, det mäktigaste produktionssystem som världen skådat. Att stoppa fossilindustrin vore en enorm bedrift. Att störta kapitalismen är en ännu större, men inte omöjlig uppgift. Det är därför inte konstigt att vi misslyckas ibland.

Klimatrörelsen kämpar för en bättre värld, och det är en kamp som aldrig kan urholkas.

Det är lätt att relatera till Tadzio Müllers sorg över att mål har förlorats. Det han anser ”har gett våra liv mening i likhet med hur religiösa människor uppfattar världen, det som strukturerar allt vi gör, och våra idéer om vem som är god och ond” gäller inte längre. ”Vi har stött emot de planetära gränserna, och lärt oss att det moraliska universumets båge är kort och böjd mot fascismen”, fortsätter han.

Samtidigt har Tadzio i denna förlust kommit till en nyvunnen insikt: ”att det inte handlar om segerns sannolikhet”, utan ”om de relationer som du bygger medan du försöker uppnå den segern”.

Läs mer

Jag tror precis som Tadzio Müller att dessa relationer är källan till all uthållig klimatkamp, speciellt i tider av motgång. Om den enda anledningen till kampen är vinsterna så är det enkelt att gå hem efter en förlust, dra ned persiennerna och aldrig återvända till rörelsen. Men om kampen får ett värde i sig kan de kämpande gå hem efter förlusten, gråta, festa och tänka om tillsammans – för att snart därefter envist återvända med nya mål.

Såklart är inte kampen en hobby med vänner – väl uttänkta strategier och slagkraftiga mål måste vi alltid ha med oss. Men som Mathias Wåg i en bokrecension skriver här i Flamman blir ”allt eller inget” oftast inget. Det krävs uthålliga organisationer som kan förvalta både kampen genom förlusten, och makten efter vinsten. Och oavsett om vi når 1,5 eller 3 graders uppvärmning kommer klimatkampen aldrig att vara förgäves – inte så länge planeten är beboelig.

Både jag och Müller tror på relationernas vikt. Samtidigt tror jag inte att klimatkampen är körd bara för att framtiden just nu ser mörk ut. Ju starkare vi organiserar oss och ju fler vi blir, desto bättre framtid får vi. Klimatrörelsen kämpar för en bättre värld, och det är en kamp som aldrig kan urholkas. Även i en brinnande värld finns det mycket att kämpa för, och många att rädda som annars skulle dö. Sörj målen, och organisera er.

Noah Björelius Hort
Aktiv i Ta Tillbaka Framtiden
Nyheter/Utrikes 19 april, 2024

Efter inreseförbudet: Jannis Varoufakis tänker inte hålla käften

Jannis Varoufakis talar i Atenförorten Nikea inför det grekiska valet 2019. Foto: Petros Giannakouris/AP.

Efter att Berlinpolisen upplöste den palestinska kongressen förbjöds den grekiska politikern Jannis Varoufakis att arbeta i Tyskland. Nu förklarar han varför de vill tysta honom.

Den tre dagar långa palestinska kongressen i Berlin förra helgen var tänkt att sända en signal om solidaritet med folket i Gaza. Under mottot ”Vi anklagar” ville palestinska, judiska, tyska och andra internationella aktivister samlas för att tala om den fruktansvärda situationen i Gaza och sätta press på den tyska regeringen att kräva en vapenvila. Men bara två timmar efter att den inleddes fredagen den 12 april tog sig polisen in i byggnaden, stängde av strömmen och tvingade hundratals deltagare att lämna evenemanget. Därefter upplöstes konferensen.

En av de planerade talarna var Greklands förre finansminister Jannis Varoufakis. Polisen ställde inte bara in hans tal – han meddelade också att han hade belagts med ett allmänt förbud mot att verka i Tyskland och att han inte ens fick tala via videoöverföring. Tysk media rapporterar nu att detta straff nu har reducerats till ett inreseförbud.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Loren Balhorn
Chefredaktör för Jacobin i Tyskland.
Nyheter/Utrikes 18 april, 2024

Bosättare fördrev palestinier med hjälp av Israels armé

En israelisk soldat iförd kostym vid ett högtidsfirande organiserat av bosättare på Västbanken. Foto: AP Photo/Leo Correa.

Israelisk militär och bosättare kritiseras av Human Rights Watch för sin behandling av palestinier på Västbanken. Organisationen rapporterar att palestinier har fördrivits från sina hem, och många vågar inte återvända.

– Bosättare och soldater har fördrivit hela palestinska samhällen. De har förstört varje hem, med uppenbart stöd från styrande israeliska myndigheter, säger Bill Van Esveld, biträdande barnrättschef på Human Rights Watch (HRW), i ett uttalande på organisationens hemsida. Han fortsätter: 

– Medan världen fokuserar på Gaza så ökar övergreppen på Västbanken, underblåst av årtionden av straffrihet och likgiltighet bland Israels allierade.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Inrikes 18 april, 2024

Borta med vinden

Vattenfall har investerat miljarder i tre stora vindkraftparker runt Fredrika. Produktionen täcker ungefär en procent av hela landets elbehov, men intäkterna för byn och för Åsele kommun är små. Foto: Robert Henriksson / DN / SCANPIX.

Vind- och vattenkraften i trakterna kring Fredrika producerar en procent av Sveriges el. Samtidigt stängs bibliotek och äldreboenden i närområdet. Med de regler som finns i Sverige stannar vinsterna sällan kvar i bygden.

Skylten som visar vägen mot biblioteket sitter kvar i Fredrikas centrum, men i början av februari slog det igen dörrarna för gott.

Bibliotekarien Britt-Marie Arvidsson har kört de två milen in till Fredrika för att visa oss biblioteket. Det ryms i ett enda, lite större rum i den låga röda skolbyggnaden. Trots det begränsade utrymmet finns allt som man kan vänta sig: skönlitteratur, deckare, fakta, och en avdelning om bygden och landets norra delar. Barnen har ett eget hörn med en kåta där man kan krypa in för att läsa i lugn och ro.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.