Han såg ut att vara runt femton år, varken barn eller vuxen. Tillsammans med ett litet gäng killar i lediga sommarkläder, rör de sig mot mig i valstugan som öppnat lagom till sista veckan av sommarlovet. Jag kandiderade till kommunfullmäktige för Feministiskt initiativ. ”Känner du till Andrew Tate?”, är hans öppningsfras. Det gör jag inte, aldrig hört talas om honom, men att döma av killens flin kontrar jag med att fråga om den här människan har något att göra med Jordan B Peterson. Den unge mannen lyser upp. Något samtal om sociala orättvisor, barnrätt eller fördelarna med en bilfri innerstad blev det inte den gången och händelsen var bara den första. Många fler liknande skulle det bli. Valet stod mellan att övertala unga män om att jämlika löner är något bra eller att av utmattning schasa bort dem. Oavsett kände jag inte att jag gjorde någon nytta.
Andrew Tate visar sig vara en synnerligen frånstötande figur som får hummer-filosofen Peterson att framstå som en trött mattelärare, en kampsportsstjärna med miljontals följare på youtube och twitter som delar med sig av detaljerade instruktioner för hur man bryter ner en kvinna fysiskt och psykiskt. Att sådana finns förvånade mig inte, men däremot att kännedomen om honom var minst lika spridd som den om Greta. De unga männen visste vad han stod för och tänkte att han hade poänger. Feminismen tycktes stå långt ifrån många unga mäns idévärld.
En händelse med just Greta Thunberg föregick också gripandet av Tate genom ett meningsutbyte dem emellan på Twitter i onsdags. Av ingen orsak alls hade den förre taggat Greta i ett inlägg där han listat alla bilar han ägde och frågat vad hon tyckte om det. Svaret var lika muntert som dräpande. Han fick gärna maila henne till [email protected] – en uppenbart fejkad adress som anspelade på ett särskilt organs litenhet så kunde de absolut diskutera vidare. Ett dygn senare är han gripen, avslöjad av adressen på den pizzakartong han tagit en selfie med. Snacka om ägd!
Med en Andrew Tate tillfälligt borta ur bilden kommer inte att förändra något. En ökad militarisering, högerradikalisering, förakt för svaghet och utpekanden av olika samhällsgrupper som politisk metod är den perfekta jordmånen för toxiska profeter och deras trollarméer. Problemet kvarstår. Under hösten har det pågått en debatt om manliga förebilder, där flera röster pekat på bristen på manliga förebilder som orsaken till gängvåld och kvinnomisshandel. Jag spekulerar lite för mig själv hur det varit om Greta hade varit en kille. En liten ettrig David mot Goliat. Eller om Hanif Bali varit socialist. Behovet för unga män av att ha någon att se upp till verkar i alla fall vara universellt. Tänk om det är så enkelt för vår sida också? En känsla av att få gå upp i något, försvinna in i det och tro på det av hela sitt hjärta.
Filosofen Georg Katsiaficas benämner den här känslan av laddad gemenskap jag är ute efter för eroseffekten: ”Vi kan finna ögonblick i ett lands historia då miljontals människor samlas för att förändra de styrande samhällskrafterna. När en sådan rörelses aspirationer blir levda erfarenheter bortom politiska slogans tänds gnistan till de mest upplivande känslorna av kärlek till sin nästa, som man bara kan föreställa sig och som sätter fart på samhällsförändringar.” Det låter bra, men nu väntar vi på att en person ger sig tillkänna.
