En kvinna läser högt från sin mobil vid frukostbordet: ”Twitter har just stängt av Donald Trump… vad händer?” Samtidigt vänder hennes man blad i väggalmanackan, och ser till sin bestörtning att där står inte januari 2021, utan januari 1984.
Scenen ritades av den konservativa serietecknaren Gary Varvel i efterdyningarna av Maga-stormningen av USA:s kongress den 6 januari 2021. Kort därefter började strippen att leva sitt eget liv på sociala medier. Kvinnans replik byttes ut: ”Om du är för sjuk för att gå till skolan så är du för sjuk för att spela tv-spel” (bokstavligen 1984!) eller ”hallå de säljer trasiga kalendrar” (billigt).
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Pecks ambition är tydlig: att återerövra Orwell från en nyhöger där han, trots att han beskrev sig som demokratisk socialist, upphöjts till sekulärt helgon.
Reaktionen var tydlig. Många tyckte att det var tramsigt att påstå att kalla det ”orwellskt” att stänga av Trump när han använt sitt konto för att uppvigla till uppror mot ett demokratiskt valresultat. Begreppet blev rentav ett skämt. ”BOKSTAVLIGEN ORWELLSKT!!!” skriver en Instagramanvändare apropå en uppsatt lapp med texten ”kuksugande i biblioteket undanbedes”.
En som däremot tog 1984-liknelsen fullt seriöst var Elon Musk, som med sitt uppköp av just Twitter ville ”främja yttrandefriheten”. I praktiken har det inneburit ett riggande av algoritmerna för att maximera spridningen av rasistiskt och annat splittrande innehåll – vilket emellertid inte hindrar världens rikaste man från att då och då sporta en ”Vad hade Orwell sagt?”-tischa i offentligheten. Ironin är död. Allt kan bli ett mem.
Med allt ovan i åtanke kände jag en viss matthet inför Orwell som symbol redan innan jag satte mig i biostolen för att se Raoul Pecks (bilden) nya essäistiska dokumentär 2 + 2 = 5 med biopremiär 20 mars.
Pecks ambition är tydlig: att återerövra Orwell från en nyhöger där han, trots att han beskrev sig som demokratisk socialist, upphöjts till sekulärt helgon. Filmen bygger på Orwells egna texter, såväl brev som essäer och fiktion, upplästa av Damian Lewis och förstärkta av ett potpurri av filmklipp. Vissa har anknytning till Orwells liv, såsom historiska bilder på Burma där han i några år var kolonialpolis eller dramatiska bilder på den skotska ön Jura där han skrev 1984. Större delen av klippen är dock samtida: Edward Snowden, kongressförhör av techjättarnas vd:ar, kinesiska militärparader.
Orwells kändaste roman 1984, om en byråkrat som försöker rädda sin själ undan det allomfattande Partiet, löper som en röd tråd genom filmen. ”Om partiet säger att 2 + 2 = 5, så är 2 + 2 = 5”, får byråkraten inpräntat under tortyr. Filmen är löst strukturerad runt Partiets deviser ”KRIG ÄR FRED”, ”FRIHET ÄR SLAVERI” och ”OKUNNIGHET ÄR STYRKA”, som Peck applicerar på vår tids upplösning av sanning och moral.
Stundtals är det effektfullt, men ibland får jag känslan av att Peck är som den övertydliga frun vid frukostbordet. Som när det står ”KRIG ÄR FRED” i gigantisk text över duken efter ett klipp på Benjamin Netanyahu i FN:s generalförsamling, eller när ”kampanjfinansiering” dramatiskt stryks över och ersätts med ”laglig korruption”. När så listan över Trumps alla lögner, sammanställd av New York Times, tillåts rulla över duken känns det pliktartat. Vi fattar. Det är orwellskt.
Samtidigt är det kanske just problemet. Att vi har vant oss. Att vi blivit matta över att lögnen flinar oss i ansiktet från alla håll. I huvudsak lyckas faktiskt filmen, trots dess spretighet, med att låta Orwells hat mot lögnen och rädsla för makten att tala in i vår tid.
Filmen misslyckas dock med sin andra ambition: att göra symbolen Orwell mänsklig. Hans biografis viktigaste punkter presenteras stolpigt, och breven från hans sista sjukdomstid drar ut tempot utan att engagera. Jag känner mig precis lika ointresserad av Orwell som person efter jag har sett filmen som innan.
Det sista Orwell var intresserad av var sig själv. Hans kall var att tilltala den stora massan. Inte bara för att han fruktade den, utan också för att det var där han fann hopp: i enskilda människors känsla för moral, i de förbisedda folkens organisering.
Det hoppet kan tyckas klent i en brutaliserad, fördummad samtid, där motståndet ofta stannar vid tramsiga memer. Men vad finns det annars?
