Under de dagar som passerat efter Flammans avslöjande om den kände vänsteraktivisten och de anklagelser om trakasserier och våld som riktats mot honom, har det varit både roligt och svårt att vara ansvarig utgivare för denna tidning.

Diskussionen om de pressetiska reglerna i förhållande till diverse #MeToo-relaterade avslöjanden har tidvis varit intensiv. En del debattörer har hävdat att de pressetiska bedömningarna har påverkats i en negativ riktning som en eftergift åt sociala medier, högerextrema webb-tidningar och så kallade alternativa nyhetssajter.

Jag hävdar att Flamman i det här läget inte dragits med eller påverkats när det gäller vår bedömning kring namnpublicering eller vilka detaljer vi har avslöjat, exempelvis i förra veckans nummer.

Vi menar att vi, genom att publicera de detaljer på det sätt som vi gjorde, minimerade risken för att göra gruppen misstänkta allt för stor. För att ta ett exempel: En riksdagsledamot inom Miljöpartiet anklagades för några veckor sedan för sexuella trakasserier. Initialt uppstod spekulationer kring fel person. Den felaktigt utpekade mannen fick utstå både hat och hot. Trots att han var helt oskyldig. Blir man alltför vag i sin beskrivning ökar också risken för att någon annan ska bli felaktigt utpekad eller misstänkliggjord.

En del läsare hörde efter vår publicering av sig och tyckte att personens identitet var uppenbar utifrån det vi skrev. Det var inte oväntat. Att personer med god insyn förstår vem texten syftar på är svårt att undvika. Det gäller i så gott som samtliga fall där anonymiseringar förekommer. Samtidigt är det också vår uppgift – precis som alla journalistiska publikationers – att berätta så mycket vi kan för läsarna. Och skillnaden i att publicera ett namn som vem som helst kan slå in i Google och uppgifter som direkt berörda kan härleda till en viss person är, trots allt, avgörande.