Tempot är högt, med klipp från ett bankrån och Iggy Pops version av Louie louie strömmande ur högtalarna. Början av Capitalism: A Love Story skulle lika gärna kunna vara en musikvideo.

Michael Moore har tidigare bland annat skärskådat USA:s sjukvårdssystem och landets vapenfixering i Sicko och Bowling for Columbine. I hans nya film är det kapitalistiska systemet utsatt för granskning.
Vi får möta människor som förlorat sina hem till banken och som nu ockuperar dem, piloter som går på matkuponger för att lönen inte räcker till och tonåringar som hamnat bakom lås och bom på grund av vinstintresset i att driva ungdomsfängelser.

Publiken får en lika humoristisk som pedagogisk genomgång av bankkrisen i USA, hur den uppstod och vilka som drabbades. På något sätt lyckas Moore förklara ekonomiska skeenden som många skulle rygga tillbaka inför att ens försöka förstå sig på utan att det blir tråkigt en sekund. En del kan kanske tycka att det blir väl förenklat och svepande ibland. Å andra sidan är inte filmens syfte att tjäna som en akademisk uppsats.
Riktigt slap stick-roligt blir det när han ger sig ut på jakt efter de skyldiga till krisen med en rulle crime scene-tejp i högsta hugg.
”Kan du arrestera mig så kan jag arrestera dig”, är Moores blixtsnabba replik till en bankchef som hotar med gripanden om filmteamet inte omedelbart beger sig från byggnaden.

Filmen är gjord för en publik i USA. Det märks emellanåt. Inte minst då Moore måste ta stöd i den amerikanska konstitutionen (nej, det finns inget där som specifikt stödjer ett kapitalistiskt system) och leta upp katolska präster som anser kapitalism vara oförenligt med kristendomen (”Kapitalism är ondska”).
Man riktigt känner hur han vill dra i sin publik för att den ska ta till sig budskapet: ”Kom igen nu, det är inte olagligt och jag lovar att inget farligt kommer att hända, våga åtminstone fundera på S-ordet.” Men det är en parentes i en underhållande och välgjord film.